Idag fick vi gå upp i ottan, ty klockan nio gick båten som skulle ta oss till dagens äventyr - nämligen snorkla-med-mantor - och innan dess var vi tvungna att hyra snorkelutrustning och vattentät kamera, eftersom vår vattentäta kamera lyckats bli fuktskadad(!) Båten som tog oss iväg på detta spektakel visade sig vara samma båt som skjutsar ut oss till barbåten när vi vill inmundiga alkohol. En båt för alla tillfällen helt enkelt. Under färden satt de två italienska donnorna som var våra guider/instruktörer på taket på båten och höll utkik efter antingen stora mörka eller stora ljusa fläckar under ytan. Ty dessa fläckar var nämligen mantor som antingen simmade som vanligt med ryggen uppåt, vilket gjorde att de såg ut som mörka fläckar, eller snurrade runt för att få i sig extra mycket plankton - vilket gjorde att deras magar vändes uppåt och att fläckarna de då orsakade blev ljusa. Och OM det kommer ett gäng mantor - ja, då kommer italienskorna få syn på dem, ty vattnet här är kristallklart om nu kristall hade en snyggt turkos nyans. Man ser verkligen hela vägen ner till den korallbeströdda botten. ...men inte tusan fick vi - eller italienskorna - syn på några mantor. Vi stannade i och för sig till när den här ljusa fläcken uppenbarade sig en bit ut - men sen åkte vi vidare. Vi har ingen aning om vad detta var, men eftersom fotot blev så fantastiskt så väljer vi såklart att lägga in det i resedagboken... Till slut gav de upp och sa nåt i stil med "Sorry guys, but this is nature", och så stannade vi båten vid ett rev istället så vi åtminstone kunde få oss en halvtimmes snorkling. Så då åkte simfötterna och cyklopet på, och vi hoppade ner i vattnet. Tina i sin galna-tanten-utstyrsel, och Pelle med den hyrda undervattenskameran. Och det var verkligen som att simma runt i ett akvarium; Först kom det här jättestimmet av klarblå fiskar (ja, de skulle lika gärna kunna varit grå, med tanke på hur blå bakgrunden är på den här bilden - men lita på oss - de var klarblå!). Sen hamnade vi mitt i ett slags möte mellan två svarta firrar, och en blågul. De verkade vara ett vänligt möte, så vi simmade vidare. Då plötsligt - från ingenstans - dök detta gäng svartvita filurer upp. Vi har ingen aning om vad sorten heter, eller om de är goda att äta. Men snygga är de, och det är ju ytan är ju paradoxalt nog viktigt här under densamma. Vi vände tillbaka en stund, för att se hur det gick på mötet - men kom försent - det hade precis avslutats, och parterna gick åt skilda håll. Slutligen dök den här finingen upp; revets helt klart artigaste fisk - som utan någon som helst tvekan simmade rätt fram till Pelle, hälsade på sitt fiskvis, och simmade iväg igen. En helt klart lyckad snorkeltur helt enkelt - trots att den var knappt en halvtimme lång, men här finns verkligen HUR mycket fisk som helst, och till och med lite levande korall här och där - något som är alltför ovanligt nuförtiden. Sen var det dags att slita av sig simfossingarna, och smidigt klättra tillbaks upp i båten - något galna tanten här gjorde med bravur. Men vet ni vad - bara ett par minuter efter att vi fått av oss våran snorkelutrustning, dök det upp en flock delfiner med unge. Eller kalv, som det heter. Inga mantor idag alltså, men några söta delfiner - alltid nåt! Nästa vecka gör vi ett nytt försök med mantorna. Tillbaka på hemstranden tog Pelle en extra liten snorkeltur för att beskåda hur det marina livet såg ut där, och dra på trissor - även där fanns det en hel del firrar i diverse former, storlekar och färger att titta på. Men det var också väldigt strömt, och rätt jobbigt att simma tillbaka, så när han till slut gjort det så bestämde han sig för att bara vara med på övervakade snorkelturer. Som tur är finns det sådana här, så i morgon tänkte vi åka ut på en. Men tills dess stannar vi mest på stranden och dricker fruktdrinkar. Nu har även Tina gått över till Maldivian, och stönar högt av njutning vid varje klunk hon tar. Vi misstänker att det kommer inhandlas ananas, banan och kokosgrädde till det Normanska hemmet när vi kommit hem igen. Servitören som serverade oss drinkarna berättade glatt att hotellet nu var fullbokat, och skulle förbli så i många veckor till. Betyder det att stränderna nu är fulla av solbadande turister? Icke - så här ser stranden ut när hotellet är fullbokat. Även om Tina (tyvärr) inte är där hela tiden. Nåja - efter att ha legat och solat och läst med sporadiska turer ner i det ljumma vattnet - hörde vi plötsligt en fjäril komma brummande, varpå Pelle - förstås - slet till sig kameran och förevigade krypet i fråga. Det tog sina modiga försök, för satan i gatan vad snabba - och fladdriga - de är, de små rackarna, men skam den som ger sig. Sen blev vi hungriga och ville äta middag. Tyvärr var klockan bara sju, och middagen börjar först klockan åtta här - så då gick vi ner på stranden och läste en stund, medan de mörka, olycksbådande molnen långsamt fyllde himlen... Efter en stund gjorde antingen de, eller den nedgångna solen att det blev för mörkt att läsa, så Tina bestämde sig för att ta en strandpromenad i mörkret, medan Pelle satte sig i en solstol vid baren där det fanns ljus kvar att läsa i. Under tiden försvann de mörka molnen puts väck. När Tina kommit tillbaks från sin kvällspromenix, var hon helt exalterad - ty hon hade fått syn på de flygande hundarna vi misstänkte sprang omkring på vårt tak (vi har nu reviderat detta, och tror eventuellt det är råttor). Det visade sig nämligen flyga omkring massor av dessa precis där vi befann oss - vi behövde bara titta uppåt. Tyvärr hade det blivit helt mörkt vid det här laget, så Pelle fick anstränga sig rejält för att lyckas fånga en på bild. Men dra på trissor - där hänger ju en i trädet också! På med blixten, och föreviga den rackaren! Påminner hen inte väldigt mycket om en av Gary Oldmans många skepnader i Bram Stoker's Dracula? Det visade sig dock inte var det minsta populärt hos den flygande (nu hängande) hunden att bli blixtfotograferad mitt i tuppluren, så hen begav sig genast surmulet iväg. MEN - vad hade Pelle då i bakfickan? Jo ett TILL blixtfotografi, så banne oss om han inte lyckades fånga den i flykten också! Ibland har man tur, även om skärpan kanske inte är PERFEKT. Nåja - vi har ju några dagar till på oss...