Så var den sista dagen här, och för sista gången travade vi iväg till frukostkomplexet som syns därborta i djungeln.

En - av många - bra grejer de har här, är att det här och var står bokhyllor där man kan hitta såväl böcker att läsa som krämer att smörja in sig i före och efter solning. Här ställer alltså hotellpersonalen kvarglömda/kvarlämnade artefakter av dessa typer, eller också kan man själv lämna ifrån sig saker. Vi hade en bunt böcker som Tina - trots att hon är en boksamlare av guds nåde - lämnade här så att andra hotellgäster kan få läsa dem. Vi lämnade även våra kvarvarande solkrämer. Det var - ska vi erkänna - inte ENBART av altruistiska skäl dock - vi ville även ha så lite övervikt som möjligt på vägen hem, då det är DYRT med sådan på flyget som bekant. Och eftersom vi redan hade övervikt på vägen hit (och då snackar vi enbart om våra väskor - vår egen tänker vi inte kommentera!), så gällde det att offra lite saker ur packningen.


Sedan fortsatte vi promenaden mot vårt favoritfrukostställe, längs den kurviga, träbelagda vägen som är skonsam för såväl fötter som själ. Det är också imponerande att man känner av mayakulturen även inne på sådana här nybyggda hotellkomplex - det är inte sällan vi känner en doft av just maya när vi promenerar runt här. Härligt!


Frukosthuset är - likt väldigt många andra hotelltillhörande byggnader här enormt maffigt i sin storlek. Här tar de liksom i från fötterna när de bygger. Jämför själva med Tina, som ju ändå är imponerande 186 centimeter lång, där nere i hörnet.


Så följde den vanliga proceduren som ser likadan ut på samtliga restauranger här; Först blir vi tillfrågade "Table for two?", och svarar jakande på detta. Detta följs av frågan "Room number", varpå vi - internationella som vi är - svarar "Cuatro cero cinco!". De tittar i sin lista, och säger "Norman?". Här växlar vi lite mellan ett "Si" eller "Yes", men kör oftast på det sistnämnda så de inte tror vi kan mer spanska än vi de facto kan - alltså säga "405" och "ja", och därefter kommer den eviga frågan "Any food allergies?", varpå Pelle pekar på Tina och hon säger "Yes - dairy", vilket de skriver upp men i 99 fall av hundra inte gör något mer av, då samma fråga alltid kommer från servitören också, när vi väl sitter till bords. Ritualen avslutas sedan med att vi får varsin klick handsprit utklämda på våra händer och sedan blir visade till bords.


Väl inne i frukostmatsalen ser vi till att grabba åt oss varsina enorma lass guacamole, så att vi står oss under dagen. Guacamolen får i och för sig sällskap av en massa annat gott också denna sista Mexikofrulle för i år, men det lämnar vi därhän.


Sedan går vi och lägger oss vid poolen för att avnjuta den sista dagens strålande sol och värme. Pelle - som hittat Leif GW Perssons självbiografi "Gustavs grabb" i den begagnade-böcker-hyllan ligger och streckläser den, medan Tina började läsa "Kvinnan på tåget" som även hon hittat där. Och detta kunde vi faktiskt göra några timmar, ty vi kunde utnyttja tiden ända fram till utcheckningen klockan 12, eftersom vår buss mot flygplatsen inte skulle gå förrän tjugo över.


Det detta var en riktigt stekhet dag så passade Pelle på att slänga sig en sista gång i poolen, efter att noggrant försäkrat sig om att det inte låg någon iPhone i fickan (den verkar för övrigt HELT ha repat sig nu. Puh!)


Tina som förutseende nog packade ihop sina grejer redan i går kväll (medan Pelle skrev resedagboken i och för sig), kunde ligga kvar aningen längre i solen, men strax efter 11 var Pelle tvungen att gå tillbaka till rummet och packa ihop sina attiraljer. Och för sista gången denna resa passerade han denna förhatliga dörr 302, som varje gång tycktes håna våra stackars trötta ben och säga "Muahahahaa - 18 trappsteg kvar!" Vi hade nämligen 68 trappsteg upp till (och ner från) vårt hotellrum - 14+((9*2)*3) lyder formeln tror vi - men vi hade såklart även hiss, MEN VI ANVÄNDE FAKTISKT ALDRIG DEN!!! Detta - plus promenaderna mellan de olika restaurangerna, och våra tillfälliga poolgymnastikpass var den enda motionen vi fick på denna semester (förutom den vi fick på utflykterna vi gjorde). Inte så bra, kan man tycka, och vi skäms en hel del övert detta, men vi tar tag i det när vi kommer hem istället, och kör en sista frosseriperiod här innan det är dags att lägga om såväl kost som livsstil.


Sedan checkade vi ut, och satte oss på bussen som skulle ta oss den första sträckan hemåt. På flygplatsen i Cancún så var det en rejäl kö till incheckningen, men det gjorde inte Pelle något, utan han var helt förtrollad i GW:s liv.


Då vi från hitresan visste att själva flygplatsmaten skulle lämna en hel del att önska såväl leveranstidsmässigt som kvantitetsdito, så tog vi en sista, onyttig (åtminstone i Pelles fall) lunch efter incheckningen. Lägg märke till att Pelles tid i New York lärt honom hur man äter pizza på den här kontinenten - inga bestick här inte!


Som apéretif huttade han sen i sig fem olika sorters tequila, innan vi gick vidare mot taxfreebutiker och gate.


Sedan följde en tio och en halv timme SEEEG flygresa, där de av någon anledning inte släckte ner kabinen i mer än max två timmar sammanlagt. Tinas allergikost funkade dock nu, men då denna bestod av leverbiff, så föredrog hon personalens egenhändigt specialkomponerade variant som hon fick på vägen TILL Mexiko. Sedan var det som vanligt lite väntan på bagaget, och lyckad smuggling av lite för mycket alkohol genom tullen, innan vi kom ut till ankomsthallen.


Och vem gjorde en Jeppsson och stod där och väntade, om inte fina, underbara Susanne Baldefors! Hon hade alltså - på eget bevåg, trots att vi försökte hindra henne, tagit bilen från ända från sitt hem i Handen (som ligger söder om stan, och mellan Trosa och Fittja), åkt upp till Arlanda via gräsliga bilköer, och stod nu på plats för att skjutsa hem oss och våra väskor. Inte konstigt att Tina förärade henne med en kram!


Så blev vi hemskjutsade som sagt, och väl i det Normanska hemmet kunde vi konstatera att projektorn hängde kvar i taket, och det tycktes överlag inte skett vare sig något inbrott eller annat dramatiskt under de två veckor vi varit borta. Sen spenderades resten av dagen växelvis i sängen, sovande som medelstora stockar, och i tvättstugan där vi förutseende bokat tid sedan länge. Snipp snapp snut - så var resedaboken "Normans i Mexico 2016" slut.