Idag var också den första gången då det var lite molnigt. Det kändes dock mest rätt skönt faktiskt, för temperaturen är givetvis fortfarande hög. Hög nog för att Pelle då och då måste gå ner i poolen och svalka sig lite, samt ligga och flyta likt ett vattenlik med skägg bland de badande barnen. För just här finns de få barn som bor på det här hotellet. Stora områden är det 12-årsgräns på, men just vid poolen får de små liven vara. Då är det väl konstigt att Pelle och Tina väljer att ligga där - de som är så barnfientliga, tänker kanske vissa av er - men faktum är att vi är mer fientliga till föräldrar som inte försöker få tyst på sina barn när de exempelvis gallskriker bara för att testa rösten, och föräldrarna som valt att bo här har relativ pli på sina små telningar, så det är inget större problem faktiskt.
Vid kvart i två-tiden - medan Tina låg och plågades skönt på sin dagliga thaimassage - blev dock molnen lite väl mörka för Pelle att våga ligga kvar med oskyddad kamera utomhus, så han packade ihop prylarna och gick tillbaks till rummet. Rum 1107 om ni undrar. Han skickade ett mess till Tina om detta, och tryckte sedan på Please-do-not-disturb-knappen för att slippa den pinsamma situationen att en städerska kommer in och hittar honom nästan naken ovanpå täcket i det skönt AC-kylda rummet. Här har de nämligen inte de vanliga stör-ej-skyltarna som man hänger på dörrhandtagen, utan här är det två knappar som gäller istället; En stör-ej och en städa-rummet-tack-knapp. Dessa knappar tänder i sin tur varsin lampa utanför dörren - en röd och en grön. Ni får själva lista ut vilken som är vilken. Men funkar de då? Jodå - visst lyser rätt knapp, vilket man kan se om man lutar sig jättenära och täcker allt ljus med kupade händer, men inte fan funkar IDÈN med dem i realiteten, för inte mindre än två gånger hörde Pelle dörren öppnas och ett glatt "Sawadeeeeee! May we clean the room pleeease?!" hördes. Som tur är är det inte fri sikt till sängen där Pelle låg på rygg och läste, så han kunde stoppa dem med ett högt men vänligt "No thanks! Not right now!" innan de kom in och fick se honom ligga enbart iklädd handduk och surfa teknikprylar.
Sen kom regnet, och även Tina kom upp till hotellrummet, där hennes make låg och surfade ikapp på nätet. Dock hade hon fortfarande mer energi än honom, så när det blöta vädret avtog så frågade hon om han ville gå en promenad på stranden. Det ville han inte, så då gick hon iväg själv för att gå en timme åt vänster längs stranden, och sedan vända och gå en timme tillbaka hemåt. För att då och då stanna till och fotografera intressanta saker för resedagboken såklart. Som det här lilla fina mönstret, skapat av en av alla tusentals söta små strandkrabbor som springer omkring här.
Dessvärre tog promenaden ett abrupt slut för Tina när hon - efter att ha gått i vad som kändes som en evighet i och för sig (vilket visade sig vara ungefär en kvart) - kom fram till en hon i ett meddelande beskrev till Pelle "Flod ut i havet som jag inte vågar ta mig över på egen hand". Ojdå - ja hon ska ju inte riskera livet, tänkte Pelle - och uppmanade henne att vända och gå hem. Här ser ni "floden" i fråga...
...ja bättre att ta det säkra före det osäkra, och inte utmana naturens vilda krafter om man inte känner sig säker! Det tycker vi iallafall!
Efter den dramatiska upplevelsen så var Tina tvungen att ta igen sig lite i en hängmatta. Där fick hon sällskap av en liten, liten fågel som vi var tvungna att markera och ringa in för annars syns den knappt.
Efter den välbehövliga vilan kom Tina på att vi ännu inte dokumenterat vare sig vår balkong eller utsikten från den. Så hon gick dit, placerade sig nedanför och kommenderade ut sin man så att de kunde stryka dessa punkter från to-do-listan. Så här ser vi alltså hur vår balkong ser ut nerifrån när Pelle står på den...
Och så här ser utsikten från den ut, när Tina står nedanför. Så. Check.
När Tina sedan kom upp till rummet var hon hungrig efter sin äventyrliga promenad. Så vi bestämde oss helt sonika för att gå och äta - trots att klockan ens inte hunnit bli sex på kvällen. Vilket är MYCKET tidigare än när övriga turister här brukar äta middag. Men vi är inte dem som är dem, så vi tog promenaden neråt stranden för att uppsöka kvällens restaurang...
...som blev Phen. Igen. Trots att vi inte var så nöjda sist tänkte vi ändå ge den en chans, då så många av tidigare hotellgäster tipsat om den. Givetvis - med tanke på tidpunkten vi dök upp - var den HELT tom, men de ropade ändå glatt "We're opeeeeeen!" med den typiskt thailändska, utdraget gnälliga slutvokalen. Tina hade för övrigt teorin häromdagen att det kanske är lättare för Örebroare att lära sig thailändska med korrekt uttal än icke gnällbältesboende... Hon kan ha en poäng!
På Phen fanns vovvarna kvar, vilket ju var trevligt, och en bra början.
Så vi beställde maten - Tina tog en "Chicken with basil leaves" efter att ha hört Peder tjata om att den är så god, medan Pelle slog till med en klassisk "Pork with garlic and pepper". Så kom maten in efter den obligatoriska väntetiden på en kvart, men... här fanns ju inget som såg ut som fläsk med vitlök och peppar. Och den enda rätten vi såg med basilikablad - ja den var fruktansvärt trist. Så vi kallade till oss servitrisen och undrade vilken av rätterna som var vilken, varpå hon sa "Oooh - solly solly!" och sedan fick vi vänta ytterligare en kvart på att Pelle skulle få rätt rätt (vilket paradoxalt nog inte kändes som en reträtt när den väl kom in, ty då hade riset - som han fick vid den första, felaktiga serveringen - kallnat). Tina bojkottade sin fruktansvärt tråkiga kyckling-med-basilikablad och åt upp den andra - okända rätten - istället, medan Pelle med besviken min slängde i sig sin vitlökspeppargris så fort han kunde, för tyvärr var den inte heller bra. Nä - Phen får faktiskt inte fler chanser av oss.
När vi med besvikna miner gick från restaurang Phen så hade solen precis gått ner, och Pelle ville ta ett kort ut över horisonten. "Näää - det där blir en jättetråkig bild!" sa Tina, men så såg hon vågen mitt i när Pelle visade resultatet, och tyckte den blev rätt fin ändå.
Vid det här laget kände Pelle att nu var det på tok för länge sedan han tog en avslappnande oljemassage, så då bestämdes det att Pelle skulle gå till massagestället längre bort på stranden (vi bojkottade Phens egna som låg bredvid restaurangen, då vi inte längre tror riktigt på deras kvalitet) medan Tina gick upp på rummet och läste sin bok. På vägen mot massagestället passade Pelle på att fota den enorma poolen som går ända bort till lobbybyggnaden i lite mer kvällsljus. Fint va?
Massagen var väldigt skön MEN stördes en aning av att kvällningen lockar till sig myggen, så tyvärr var den inte riktigt så avslappnande som Pelle hoppats på. Men för motsvarande 125 svenska kronor för en timme så var det ändå värt det!
När massagen var över så traskade Pelle tillbaks till rummet och sin fru, och tog på vägen ytterligare en bild på poolen med lobbyn i bakgrunden, och denna bild får avsluta den här dagen.
