Taxichauffören visade sig inte vara den mest kompetente av chaufförer, och var tvungen att slaviskt följa sin GPS för att hitta till Arlanda. Dock visade det sig att han heller inte var någon hejare på att följa GPS, så vi var vid flera tillfällen tvungna att säga till honom att "Nej - du kan inte svänga höger här - det finns ingen väg där!" och "Hallå där- du ska svänga till vänster ut på E4:an".
Till slut kom vi dock fram, och Pelle - som ofrivilligt kommer betrakta denna semester som någon typ av torken (eller säger man tork i singular?) då det är alkoholförbud på ön vi ska till, sprang genast fram till första bästa bar, och beställde sig en halv liter Staropramen som han glupskt hällde i sig. Nu är det ju turligt som så att det faktiskt ska finnas någon typ av barbåt man kan åka ut till när abstinensen blir för stark, så det fick räcka med en öl den här gången.
Stärkt av nämnda maltdryck så började vi shoppa kläder hej vilt. Även Tina faktiskt, trots att hon bara druckit en äppeljuice. Pelle införskaffade sig en pikétröja av känt märke, samt en skjorta av halvkänt, medan Tina införskaffade ett par tjusiga byxor (ganska känt märke) som hennes syrra en gång tyckte att hon skulle köpa.
Vi passade också på att ta ett varv i taxfreebutiken, men eftersom alkoholförbudet tyvärr även gäller medtagen hojtarolja, och vi försöker undvika godis i möjligaste mån, så var varvet i fråga allt vi tog därinne.
Sedan var det dags att gå på planet - en enorm Boeing 788 Dreamliner - som Pelle lyckats förhandla sig till nödutgångsplatser på så att båda makarna Norman ska kunna sträcka ut sina respektive ben under flighten. Och trots att Sverige försökte fjäska oss med en sådan här tjusig solnedgång, bestämde vi oss för att borda planet och åka iväg.
Har ni sett maken till glad flygplansdörröppnarmackapär förresten? Det har inte vi.
Planet visade sig vara stort och tjusigt, med finfint mediasystem, riktigt bra mat, fri alkohol (wohooo!!!!) men tyvärr inga superbekväma stolar. Såväl Tina som Pelle hade svårt att hitta någon skön sittställning för ryggen, trots att vi kunde sträcka ut benen till fullo. Som tur var var flighten dock "bara" sex timmar, så med hjälp av film (Tina) och sprit och poddar (Pelle) stod vi ut.
Runt midnatt landade vi i Doha, och blev mäkta förvånade när vi klev ut i terminalen. Vi hade nämligen minnesbilden av att Doha var en otroligt trist flygplats, men de hade fixat upp sig rejält sen sist måste vi säga. Tusan vet om det inte är en helt ny terminalbyggnad de smällt ihop någon gång de senaste åren. Nu bjöd de på allt från någon jättelik blandning av teddybjörn och sänglampa samt butiker där man bland annat kunde köpa chips och nötmixpåsar till överpriser, vilket vi gjorde. Därefter hade klockan passerat midnatt, och det är dags att vända blad. Eller åtminstone klicka på högerpilen här nedanför, så ni kommer till nästa dag i resedagboken. Mycket nöje.
