Qatar Airlines må ha lyxiga plan, god mat och gratis alkohol - men en sak lämnar en hel del att önska, nämligen instruktionerna till hur man i ett nödläge blåser upp sin flytväst om den inte blåses upp själv när man rycker i blås-upp-snöret. Vi tvivlar nämligen starkt till att ovanstående tvärflöjtsmetod fungerar, hur mycket knulla-kameran-blick man än försöker sig på.
Landningen gick utmärkt, och äntligen fick vi känna känslan av tropisk värme som slog emot oss när vi traskade ut från flygplanet.
Från Hulhule är inte steget långt till hula-hula, och från hula-hula i sin tur är steget heller inte långt till ...ja, de här trumslagarpöjkarna som var de första som mötte oss när vi hämtat ut bagaget (som kommit fram - prisa Gud!!!) och passerat tullen. Vi gav dem en snabb blick och ingen dricks, och gick vidare för att försöka hitta en TUI-representant som kunde visa oss hur vi tog oss till NÄSTA flight, dvs inrikesflygningen som skulle ta oss till ön Hanimaadhoo där vi tänkt spendera de följande fjorton dagarna.
Efter mycket spanande hittade vi till slut ett TUI-bås. Som var tomt. Lite frustrerande i och med att vi inte visste när vårt inrikesflyg skulle gå, då detta inte framgår någonstans i våra resedokument, men efter sisådär en fem-tio minuter dök en blond liten donna upp, och hon visade oss till ett annat bås som skulle hjälpa oss att ta oss - och vårt bagage - till Hanimaadhoo och The Barefoot Eco Resort. Det båset var också tomt. Attans. Men men - vi väntade en liten stund till, och till slut kom det en liten farbror och tog oss till en incheckningsdisk där han checkade in såväl oss som vårt bagage. Och sedan berättade han för oss att vårt flyg skulle gå klockan 11. Lite småtrist i och med att detta innebar ytterligare en och en halv timmes väntan på en flygplats - denna gång en flygplats utan såväl skojiga butiker eller något vidare restaurangutbud.
Till slut hittade vi dock ett litet café där man kunde köpa ett varsitt litet glas utspädd ananasjuice för 4,50 USD (plus serviceavgift och skatt) samt superäckligt vatten från Bonaqua för 3,50 USD flaskan (plus nyss nämnda avgifter).
"Med dessa överpriser behöver jag inte skämmas över att byta mina stödstrumpor mot ett par glatt grönblå vanliga fotbeklädnader" tänkte Pelle, och gjorde just detta. De randiga benen blev en efterlängtad bonus.
Med de nya - mindre varma - strumporna på plats, hällde Pelle i sig sin blaskiga ananasjuice och beskådade utsikten. Den var synnerligen trist, och bestod förutom frugan mest av fula baracklikande byggnader. Tina - som satt åt andra hållet - hade dock en mycket vackrare utsikt bestående av främst sin man då, men också havet och lite palmer och sånt.
Malés flygplats - som som sagt ligger på den lilla ön Hulhule - har nämligen tack vare öns brist på storlek havet precis bredvid på tre av fyra sidor, och eftersom vi ändå hade en och en halv timme att slå ihjäl bestämde vi oss för att titta runt litegrann.
Exempelvis spatserade vi ut på den här bryggan och skådade ner i vattnet...
Det var lite som att titta ner i ett akvarium fullt med vackra - men något suddiga - fiskar.
Till slut hade tiden närmat sig för incheckning, så då gick vi till gaten (där det var fotoförbud - muahahaa!) och såg fram emot att snart få borda det sista lilla propellerplan som skulle ta oss till ön Hanimaadhoo där vårt hotell ligger. Men tji fick vi - klockan närmade sig långsamt men bestämt mot elva, men tji ombordstigning. Sen passerades nämnda klockslag utan vare sig verbal eller skriftlig information om varför och hur länge det var försenat. Vi är ju svenskar - vi vill ha INFORMATION!!! Först klockan kvart över elva fick vi lämna gaten och gå in i planet. En kvart är väl inget att bråka om, tänker ni - men då vet ni inte att vi också fick sitta på det tokvarma planet och vänta i ytterligare fyrtiofem minuter innan det behagade lyfta. Det var ingen dans på rosor det inte!
Turligt nog vände den fyrtio minuter långa flygresan på humöret, då den bjöd på makalösa vyer över den Maldivska övärlden.
Det fullkomligt drällde av paradisöar - vissa i tjusiga grupperingar och andra utspridda lite slumpartat och många av dem påminde mer om stora maneter än öar.
Så var den tredje och sista flygtrippen för den här dagen äntligen över, och vi landade på Hanimaadhoos lilla - men tydligen internationella - flygplats.
Nu såg vi verkligen fram emot att komma till hotellet - slänga av oss kläderna och kasta oss i vattnet. Men först; hämta ut bagaget (om det nu följt med hela vägen hit - sånt vet man ju aldrig...)
Jomen dra på trissor - det hade det faktiskt, och ute i terminalen stod det en liten kille med en skylt märkt "The Barefoot" på, och honom följde vi till den här lilla bussen med vilken han skulle ta oss den extremt gropiga - men tack och lov inte alltför långa - vägen till hotellet. Eller resorten kanske det heter.
Inga detaljer är ju som vana resedagboksläsare vet för små att ta upp, så här lägger vi således upp ett bildbevis på hur EXTREMT långt fram vår chaufför hade sätet. Vid en första anblick kanske det är svårt att se, men om ni kollar in var hans säkerhetsbälte sitter, för ja - det är HANS säkerhetsbälte som alltså befinner sig BAKOM hans stolsrygg. Vi begriper inte hur han fick plats med benen mellan instrumentbräda och säte, men han hade väl förmodligen väldigt smala ben. Eller mjuka.
Så kom vi till slut fram till The Barefoot Eco Resort - tjugo timmar efter att vi lämnat Solna - och serverades där en god (men alkoholfri dårå) välkomstdrink. Sedan blev vi upplysta av den trevlige italienske hotellportieren att det rum med markterass vi betalat för tyvärr var uppbokat, så då hade de uppgraderat oss till en bungalow med havsutsikt istället.
Så efter att ha blivit förevisade resortens faciliteter - det var Yogarum, gym, matsal, restaurang, kajakuthyrning osv - så kom vi fram till en bungalow i två våningar, och vi bodde på den övre skulle det visa sig. Vi följde således med uppför trappan och in i ett stort, fint rum som bjöd på ja - den här fantastiska utsikten. Markterass kan slänga sig i väggen!
Vår glädje grusades ju inte sen när vi gick de åtta metrarna till stranden och möttes av denna syn; en nästan helt tom, enorm vit sandstrand med turkost... ja, ni ser ju själva!
Ja, det var ju inget annat att göra för de här två blekfisarna än att genast traska ut i det 30-gradiga vattnet och skölja bort resesvetten. Det tog sin tid, men väl på plats känner vi nog trots allt att det var värt det...
Tillbaka i bungalowen väntade ännu en glad överraskning - nämligen den här 1,5 meter långa ödlan (kejrå - vi överdrev kanse 1500 procent där, men ändå) som satt och väntade glatt på terrassväggen. Och ni som följer våra resedagböcker vet ju att vi ÄLSKAR små söta geckos!
Då vi valt halvpension, så vi nu fram emot att se hur hotellets restaurang var. Den öppnar dock först klockan 20 för middagsgäster, så vi fick hänga lite i de här stolarna och blicka ut mot havet en stund först. Det gick ingen större nöd på oss faktiskt.
När klockan passerat åtta sprang vi genast fram till buffén och slet åt oss av både det ena och andra och kanske till och med det tredje. Maten var glädjande nog riktigt god med en hel del annorlunda kryddningar. Pelle provade alla möjliga sorters currys, grytor och sashimi gjord på tonfisk, medan Tina mofsade fisk och grönsaker så det stod härliga till. Mätta och belåtna gick vi sedan tillbaks till rummet där båda somnade på fem röda.
