Idag tog vi strandvägen till frukosten. Det är en omväg på en sisådär tio meter, men det är ju nyttigt med lite motion så här på morgonkvisten. Efter några dagar här har omelettkocken i samråd med Pelle utvecklat det perfekta äggrörereceptet för den sistnämnde. Tyvärr har Pelle ingen superkoll på exakt vad han har i den, men han ber om att få den spicy - och han får den spicy! Man skulle i teorin kanske kunna lista ut några av ingridienserna genom att detaljstudera den här bilden, men allt Pelle kan urskilja är eld. Vad resten består av har han ingen aning om. Eventuellt tillsätts ägg efter en stund. Mätta och belåtna fick vi sedan syn på den här krabaten (tur för henom!). För visst är det här själva definitionen av en "krabat"? Krabaten i fråga klättrade strax upp i ett träd, och blev återigen förevigad av Pelles kamera. För så här är det gott folk - träffar vi på djur här, så kommer de ofrånkomligen hamna i resedagboken. Så är det bara. Efter frullen tog vi återigen den 40 meter långa promenaden längs stranden tillbaka, men stannade halvvägs då Tina fick syn på en urtjusig korall. Ty liksom diverse levande exemplar ur den maldivska faunan så förevigar vi även döda sådana, för visst tillhör väl koraller faunan? Hur som haver hade vi gärna tagit hem denna och haft som prydnad, men sådant är som alla vet strikt förbjudet, så den får istället pryda vårt parasollbord resten av semstern. Sedan lade vi oss återigen i varsin bekväm ställning och avnjöt den tropiska värmen med slutna ögon och målade tånaglar. Som ni kanske märkte redan i gårdagens dagbok så börjar den galna tanten alltmer lysa med sin frånvaro, och Tina vågar sig alltmer ut i solen utan textilt skydd. Det bådar gott för framtida äventyr. Visst ja - vi har ju glömt att visa vår bungalow från dess framsida. Så nu gör vi det. Varsågoda. Det är Tina som står på terassen/balkongen medan Pelle står i vattenbrynet och plåtar. Dess läge är alltså HELT okej kan vi meddela. Sen bestämde sig Pelle för att kolla in det marina livet nära stranden, så snorkel och cyklop åkte på - och sedan simmade han iväg några centimeter och spanade efter havsvidunder. Tyvärr såg han inte ett enda, ty de simmar tydligen omkring lite längre ut och dit orkade (vågade) han inte simma i det trots allt ganska strömma vattnet. Men han fick iallafall se cool ut i cyklop och snorkel! Sen var det dags för lunch, och Tina slog då till på en "fruit platter" medan Pelle klämde i sig en äggcurry. Då prasslade det plötsligt till i buskarna... ...och se där - där var vår kompis krabatödlan igen! Nu i en lite grönare miljö bara. Tja... sen flöt väl eftermiddagen på. Vi fortsatte sola en stund - unnade oss varsin kokosnötsvatten och hade det allmänt skönt i solen tills vi ansåg oss fått nog av dess strålar för dagen - men var torsdagen slut för det? Icke! Denna dag hade vi nämligen bestämt oss för att låna cyklar och hojja in i den närliggande byn för att där införskaffa proviant. Cyklarna var inte riktigt anpassade för vår längd, och eftersom hela ön här består av korallsand utan någon typ av hårdare jord under, var det inte helt enkelt att cykla - ibland blev sanden för mjuk helt enkelt. Det var dock inte det stora problemet för Pelle, utan det visade sig istället vara att hans cykel från början gick småtrögt, men sedan gick allt trögare och trögare tills vi upptäckte varför; bakhjulet satt helt enkelt löst. Och snett. Det förklarade såväl det surrande ljudet som ackopanjerande färden som trögheten i framförandet. Till slut kom vi iallafall fram till målet för vår färd - en liten butik som enligt ryktena skulle sälja såväl snacks som dryck. Det visade sig stämma till fullo. Dessutom - som en bonus - bjöd butiken på de absolut smalaste hyllgångarna vi någonsin sett i en butik. Tina tog sig med nöd och näppe in, men Pelle lät - vis av sina erfarenheter från Vietnam - bli... (klicka här!) Vi köpte iallafall ett par rör med chippisar, nån påse nötter, en ananasjuice samt en flarra vatten och betalade för detta sex amerikanska dollar. Lite mindre än vad de tar för ett glas ananasjuice på hotellet. Sen cyklade vi tillbaka. Eller cyklade och cyklade - Tina gjorde det, medan Pelle fick leda sin hoj hemåt. Som tur var höll de ungefär samma hastighet. Vi undvek också att palla bananer på vägen hem, trots att vi hade flera ypperliga tillfällen för detta brott. Längst bort i slutet av den här djungelstigen ligger alltså vårt hotell. Normalt sett på våra resor har trafiken varit det farligaste - så är inte riktigt läget på Hanimaadhoo... När vi till slut återvänt till hotellet och påpekat den trasiga cykeln, dröp Pelle av svett och vi bestämde oss på stående fot att ta båten till barbåten för att där hälla i honom den kalla öl han nu förtjänat. På barbåten fanns det två sorters öl; Tiger och Heineken. Pelle beställde in en av varje på stört, och fick dem strax serverade av den här glade gamängen. I burk. Utan glas. Men oj så goda de var! På barbåten träffade vi också dessa härliga damer från Göteborg. Vi såg dem för första gången vid vårt första besök på barbåten, och började prata lite med dem på vägen därifrån då, men idag lärde vi känna dem mer. Det var mamma Carina - en supermodig polis som jobbat i Syd-Sudan - och hennes tvillingdöttrar Maja och Ronja som är några av Sveriges bästa fotbollstjejer. Så bara så ni vet - när systrarna Henriksson blir superstjärnor så kände vi dem INNAN dess - så det så! På familjen Henrikssons inrådan tog sedan Pelle en "Sex on the Boat" som han slurpade i sig innan hotellbåten kom och körde oss tillbaka till The Barefoot. Där avslutade vi kvällen tillsammans med en god och mättande middag. Typiskt nog ska de åka hem imorgon - så vi får försöka ha kul på tu man hand resten av resan om det inte dyker upp några fler roliga personer. Men Normans på resa är ena kräsna typer, så den chansen är väl mikroskopisk. Våra nya vänner bestämde sig för att avsluta kvällen genom att avnjuta kvällens filmvisning, medan vi - som ser så mycket film hemma (med större duk och bättre bild- och ljudkvalitet, hälsar Pelle) valde att dra oss tillbaka till rummet. Dock MÅSTE vi nämna det helt bisarrt konstiga filmvalet; Vi befinner oss alltså på en platt ö i Indiska Oceanen, helt utan berg eller höga byggnader, och där väljer hotellet på plats att visa "The Impossible" från 2012. Vad handlar den om då, undrar ickecineasterna i läsarskaran? Jo - den handlar om en familj som är i Thailand och där upplever tsunamikatastrofen 2004 - en katastrof som också tog död på ett gäng människor här på Maldiverna. Lite som att visa en flygkatastroffilm på ett flygplan, kan man säga... Inte det smartaste filmvalet, kan man tycka. Såvida det inte är för att hotelledningen har synnerligen mörk humor, för då är det ett rätt roligt val faktiskt.