Idag - alla hjärtans dag som det är - vaknade Tina tidigt och kunde inte somna om. Så hon bestämde sig för att ta en strandpromenad i gryningsljuset, och under den träffade hon på dessa fyra karlakarlar som inte bara krattade fint, utan också grävde hål där de stoppade ner stenar som annars skulle utgöra ett störande inslag i den paradisiska idyllen. Så låt oss nu skänka en tacksamhetens tanke till dessa män. Efter promenaden så gick hon och lade sig för att läsa vid poolen, och det var där Pelle så småningom hittade henne - efter att först legat en halvtimme och vridit sig i kissnödighetsrelaterade plågor och undrat hur länge frun hans egentligen kunde ockupera toaletten, ty han hade ännu inte tagit upp sin mobil och där läst hennes meddelande om att hon gett sig ut på promenad. Därefter åt vi den sedvanliga frukosten - Tina sina meloner, och Pelle sin specialkryddade äggröra - varefter vi gick till anslagstavlan för att se vilka äventyr vi skulle kunna anmäla oss till. Nu kanske ni undrar varför vi ännu inte utfört några sådana, men eftersom majoriteten av dem består av snorkling och/eller båtfärder så har Tina - vars hy som sagt inte tål solkräm - tvingats vara försiktig och skaffa sig en grundbränna innan vi gör något av detta, vilket föranlett de hittills väldigt inaktiva semesterdagarna. Men nu börjar hon få en kulör på huden kraftig nog för att våga sig på något mer, så inom de närmsta dagarna kommer det hända mer här i dagboken - det vågar vi lova. Varje morgon vi går ut, och de ännu inte hunnit kratta sanden så ser vi de här spåren som går överallt. Vi trodde länge det var geckos som sprang omkring om nätterna och levde rullan - men se det var det inte! Nä - spåren kommer från de här små filurerna som tydligen knatar runt hej vilt nattetid. Vilket för övrigt något annat djur också gör - helt vildsint - på vårt tak. Men vi har ingen aning om vad det är för djur, bara att det nästan varje kväll hörs att något djur, ett ganska stort ett med tassar och klor, hoppar upp (eller ner snarare, från palmen ovanför) på vårt tak och där rusar omkring som en tokig. Eventuellt är det två som jagar varandra. Och vi snackar inga små djur, med tanke på ljuden som hörs från vårt papptunna tak, utan de är minst av en katts storlek. Vi har en teori om att det kan vara så kallade flygande hundar som tydligen ska vara vanligt här på Maldiverna, men vi har ännu inte sett några och fortsätter att undersöka saken. Visst ja - vi har ju inte berättat att vi köpt varsit par små tajta Speedos. Visserligen i form av skor från märket ifråga, men ändå - Speedos! Till saken hör att den enda gången vi överhuvudtaget använder skor här är när vi badar, för att inte råka kliva på någon vass korall eller illasinnad havsvarelse. Resten av tiden går vi barfota var vi än ska. Vi läste på hotellets sajt innan, att man tar av sig skorna när man checkar in, och sedan tar man inte av sig dem förrän man checkar ut, och vi trodde det var en överdriven reklamslogan, men faktum är att vi faktiskt gjort just detta sedan vi kommit hit; gått barfota konstant, utom just när vi badar. I våra Speedos. Idag var vattnet för övrigt lite svalare än det varit tidigare dagar. Kanske neråt 26 grader eller nåt bara - lagom för Tina att utbrista "Brrrrr!" när hon går i iallafall. Pelle tycker i hemlighet det är lite skönt med det mer svalkande vattnet. Idag är det Alla Hjärtans Dag som sagt, och det måste ju firas på något sätt. Vi valde att fira det genom att ge Tina en timmes ayurvedisk massage på resortens tjusiga spa, och Pelle en efterlängtad ensamtimme på rummet. Utanför massagerummet fick Tina se hur "Blomman för dagen"-blomman som hon ständigt försökt plantera i sina balkonglådor EGENTLIGEN ska se ut. Tydligen knappt ens likt resultatet hon fått. Då Tina ville imponera på massören hade hon satt på sig sina extra fina trosor. Nu opponerar sig Tina, och hävdar med bestämdhet att det där faktiskt var några slags massagetrosor man fick sätta på sig där. Hon kan dock inte med samma bestämdhet hävda att hon satt på dem åt rätt håll. Efter spa-besöket åkte vill till en begravningsbyrå för att titta på när de balsamerade kroppar. Närå - det är en högst levande Tina som ligger under lakanet i bild, och mannen som står och trycker henne i panna och bröstkorg är den extremt skicklige massören, som faktiskt gav Tina den bästa massage hon fått i hela sitt liv. Efter massagen - och ensamtimmen - blev det fruktstund för Tina, medan Pelle unnade sig en tonfiskmacka. Därefter gick vi tillbaka ner på stranden. Där hade det börjat blåsa upp en aning, och plötsligt såg vi hur båten som hela tiden legat och guppat utanför som någon slags prydnad (trodde vi) nu roddes iväg motströms av två kämpande män. Synd ändå, för den var ju fin att titta på, där den låg. Trots den ökande vindstyrkan låg vi kvar och solade och läste böcker, men så plötsligt tittade Pelle upp och såg att hans fru lämnat sin plats i solstolen, och nu stod ute i vattenbrynet helt still. Han tänkte att nu går hon väl i och badar, men icke - hon bara stod där - helt still - i flera minuter. Sen till slut vände hon sig om - såg att Pelle tittade på henne - och såg lite generad ut. Tydligen hade hon helt sonika bara stått och glott på sina fötter som långsamt begravdes i sanden för varje våg som kom. Som sagt - det är inte så supermycket att göra här... Vi avslutar dagen med den här synnerligen misslyckade bilden på vattenpöjken, som kommer och lämnar en flarra vatten varje morgon och kväll. Då köpevattnet här är mycket äckligare än det vatten de leverar till rummet, och att man inte fåt ta med sig vattnet som man inte druckit upp när man lämnar restaurangen, har vi kommit på ett finfint trick för att ändå få mer vatten än den dagliga leveransen, och det är att helt enkelt koka kranvattnet och sedan hälla upp det på en kvarglömd glasflaska som vi sedan stoppar in i kylen. Den flaskan gömmer vi sedan i en väska, så det inte ser att vi har två flaskor på rummet - och på det viset har vi alltid vatten så vi klarar oss. Vissa kallar det snålt - vi kallar det smart!