Idag skulle det bli oväder, åska och drivis - men inget ont som inte har något gott med sig, tänkte Pelle, och kollade in väderappen för att se exakt när åskan skulle dra in. Sedan riggade han upp sin kamera för en fin entimmes timelapse, som skulle fånga ovädret när det rullade in över ön, och sedan startade han timelapsefotograferingen i fråga...
...men inte fan kom det något oväder inte. Timelapsen blev supertrist. Lite blåst bara - det var allt. Och med tanke på hur skönt det ändå är i luften här så var den enda effekten att vi lade oss vid lä vid poolen istället.
Där fortsatte Pelle sin läsemission genom att börja läsa den av såväl hans fru som andra superhyllade boken "Björnstad" av Fredrik Backman. Han har tidigare läst "En man som heter Ove" av samma författare, som han tyckte var okej men lite överskattad (för många krystade metaforer!) men "Björnstad" fastnade han för från första sidan. Hittills verkar den helt fantastisk.
Men man kan ju inte BARA läsa bok på semestern - trots att det börjat blåsa en aning - lite gympa får man göra. Exempelvis den klassiska övningen hoppa-upp-ur-poolen. Så den gjorde Pelle.
Två gånger till och med. Och sedan gick han upp för att fortsätta avnjuta sin roman.
När vi ändå låg där vid poolen kom vi på att vi kanske skulle begagna oss av baren lite - trots dess alkoholbrist. För vad kan vara nyttigare till lunch än två härliga juicedrinkar. Pelle beställde sig en "Maldivian" som bestod av ananas, banan och kokosgrädde, och Tina unnade sig en "Caribbean" bestående av ananas, banan och mango. Båda var superdupergoda.
När vi kände att vi fått nog med sol för idag, återvände vi till rummet där Pelle fortsatte läsa. Och läsa. Och läsa. 
Det enda som kunde få honom att lägga ifrån sig boken var att säga "Nu är klockan åtta - mat!", vilket Tina såklart gjorde, och vi traskade ner till restaurangen och satte oss.
När Tinas mage var full till bristningsgränsen kände vi båda; det var dags att återvända till rummet.
Preciiis utanför dörren till vår bungalow, satt dessa tre filurer och välkomnade oss hem till vår stora glädje.
Dock - till vår lite mindre sådan - lyckades en smita med in på rummet när vi gick in. Så kan vi ju inte ha det - tänkte vi - och Tina, som är smådjursfångaren i familjen Norman beväpnade sig med galna tantens tröja för att kunna fånga in den lille rackaren och ta ut hen igen till sina kollegor.
Men den våldsgästande geckon var inte den som tänkte låta sig fångas i första laget, så hen fortsatte trotsa såväl tyngdlag som farbegränsningare och kilade snabbt undan hur snabb Tina än var med tröjan.
Kvick som en illbatting fortsatte den in i rummet, och varken Tina eller Pelle (särskilt inte Pelle, som bara stod och fotade) kunde göra något åt saken.
Till slut smet den in bakom garderoben, och ja - där sitter den väl än såvitt vi vet. Vi får helt enkelt vänja oss med att ha sällskap på rummet den här semestern.
