Dag fyra inleddes - ja förutom frukosten då - givetvis med ett dopp av galna tanten, som av någon anledning ser lite mindre galen ut än tidigare år. Kanske har hon helt enkelt växt in i rollen?
Vana resedagboksläsare vet ju att vi brukar skildra djurlivet rätt friskt under våra resor. Nu har vi - förutom geckon häromdagen - varit lite dåliga med det, så idag blir det ändring på den saken. Vi börjar med den här söta lilla strandkrabban - med betoning på lilla - som promenerade förbi Pelles solsäng. Tyvärr hade han inte med sig något macro-objektiv ner, så det fick bli att krypa nära och sedan zooma in max i Photoshop. Men ändå. Söt är hen, och ett fint hus har hen.
Sen blev galna tanten galnare än någonsin, och sprang helt sonika ut i vattnet UTAN trosor! Här kan man ju bli inslängd på livstid i fängelse för ett sådant bus, men galna tanten är tydligen någon form av adrenalinjunkie, och ger blanka fan i lag och ordning; behöver hon skölja bort sand ur sina på marken nedtrillade bikinitrosor så gör hon vad som krävs - kosta vad det kosta vill.
Som tur var kom det inga poliser, så nu slipper galna tanten grus i underlivet.
Pelle - som de senaste åren fått grava koncentrationssvårigheter på grund av allt för idogt poddlyssnande - hade nu varvat ner så pass att han lyckades läsa ut en bok han inledde för alltför länge sedan. Timmarna och sidorna fullkomligt flög förbi, och nu är hans planer att komma igång med läsningen igen. Men först - ett poddavsnitt till.
Men om vi återkommer till djurlivet, så kan vi meddela att allt faktiskt inte är guld och gröna djungler här, vi sällskapas nämligen dagligen av en EXTREMT irriterande fågel, som sitter och skriker sitt enerverande rop timmar i streck. Så ni som vill veta hur jobbigt vi har det här, tittar med fördel på klippet ovan - och glöm inte att sätta på ljudet.
...och så här ser den ut - den fan - fångad mitt i ett av skriken. Om den åtminstone kunde varit lite snygg, men den ser ju bara ut som en random svart kråka typ.
Då föredrar vi faktiskt de här enorma (ja bilden visar den nästan i skala 1:1) humlorna(?) som flyger omkring och pollinerar både det ena och det andra, men främst blommorna. Pelle - som ju inte är av särskild insektsvänlig natur (och nu har hämtat macrogluggen) - står till och med ut med dem, då de faktiskt undviker oss. Skulle en landa på honom skulle han dock skrika som en liten flicka.
...fast humlor och humlor - de har en väldigt stor bakkropp också. Har humlor det? Näe väl? Men någon slags enorm insekt kan vi ju iallafall komma överens om att det handlar om.
Efter ett tag var iallafall ordningen återställd - galna tanten hade på sig alla kläder, och Pelle passade på att fota den klyschigaste semesterbilden av dem alla - men här har vi åtminstone en galen tant som bonus.
För att inte bränna upp oss fullständigt i solen, så tillbringade vi de sista eftermiddagstimmarna i vår bungalow, där utsikten ser ut så här om man kollar åt höger. Utsikten till vänster spar vi till en annan dag, då det är svårt som det är att fylla den som det är med våra extremt innehållslösa men ändå supersköna dagar här.
När det bara var någon timme eller två kvar till middagen kom vi på att vi skulle unna oss en varsin drink i solnedgången innan middagen, och som ni vet vid det här laget så serveras det inga drinkar - åtminstone inte sådana med alkohol i - här på ön. Så vad göra?
Jo - man går ut på piren tillsammans med ett gäng andra törstiga hotellgäster - och hoppar i en liten motorbåt, som ska ta oss till alkoholens frizon - nämligen barbåten "The Black Pearl" som ligger tre minuters båtfärd härifrån.
Vi ska alltså inte bara få njuta av drinkar - vi får dessutom en båtfärd på köpet, och ingen semester värd namnet är båtfärdslös.
Själva barbåten i sig var en rätt plastig och trist historia, med lite sittkuddar utspridda på soldäck där man kunde få avnjuta sin drink. Såvida inte nämnda kuddar var upptagna förstås - vilket de var - då man istället fick sätta sig på en hård plastbänk i aktern. Men drinken var god! Turquoise Blue hette Pelles variant...
...medan Tina unnade sig en Blue Hawaiian. De smakade i ärlighetens namn UNGEFÄR likadant, men med mer kokosmjölk i Tinas variant. Men goda som sagt.
Tina - som inte har någon skam i kroppen - slängde sedan upp fötterna på relingen och avnjöt solnedgången lutad mot sin mer ordentligt sittande make.
Vi misstänker för övrigt att det är den här båten, som ligger precis bakom barbåten, som är den egentliga Black Pearl. Den bär åtminstone upp nämnda namn bra mycket bättre.
Efter en stund blev Tina eld och lågor när hon tittade ner i vattnet bakom båten, ty där fullkomligt drällde det av fiskar i alla möjliga storlekar. De hoppade och skuttade och ignorerade otacksamt våra nedkastade brödsmulor, men de var åtminstone skojiga att titta på. Dem måste du fotografera, skrek Tina till Pelle, men han var skeptisk till en början eftersom de ändå inte skulle synas så mycket, men efter mycket tjat gav han med sig och lutade sig ut med kameran över relingen. Vem hoppade då fram och förstörde bilden genom att i ett vansinnigt tempo tvätta armarna med en högtryckstvätt? Jo den här killen! Jävla honom!
Som tur var kunde vi göra ett nytt försök när vi återvänt till vår hotellpir, ty där vimlade det också av firrar. Mindre än de vi såg ute till havs, men här stod det åtminstone inte en högtryckstvättkille ivägen.
När solen går ner här blir det svart som ...ja, natten - och då är det tur att de lyser upp ställena man kan gå på. Fan vet hur vi tagit oss tillbaka annars.
Så gick vi aningen drinkfryntliga till restaurangen där vi åt gott och mycket tills magarna spände åt alla håll, varpå vi rultade tillbaks till bungalowen och slocknade som små ljus. Det var den måndagen det - värre har man ju upplevt.
