Idag hade vi bestämt oss för att ta en cykeltur in till byn direkt efter frukost, för att där handla vatten, juice och snacks.

Vi hade även bestämt oss för att dokumentera lite av cykelturen i rörlig media också - mest för att Pelle ville använda sin lilla stabiliseringspryttel till iPhone (ja, vi vet att det heter "gimbal", men vi tror inte alla våra läsare vet vad en sådan är).


Väl inne i byn stannade vi först till vid den här butiken - "Vigour 3" (eller är det adressen bara?). Här har de säkert dricka och snacks tänkte vi, men icke - här sålde de mest badleksaker och VVS-prylar.


Så vi cyklade vidare och stannade till slut vid "Allofu" - butiken som ligger vägg i vägg med butiken vi handlade i häromdagen. Där vägen tar slut längre bort bakom Pelle tar havet vid...


...och vänder vi på kameran så ser vi inte bara Tina, utan att vägen bakom henne också tar slut och havet tar vid. Det är således ingen särskilt bred ö vi bor på.


Aloofu var minst sagt lite rymligare än grannbutiken, och här hittade vi allt vi behövde. Eller behövde och behövde - var sugna på.


Dock var doften i butiken inte superangenäm, vilket nog berodde på dessa lådor med torkad fisk. Men vi är inte så pjåskiga av oss, så vi handlade glatt på.


När vi kom till kassan och Tina skulle betala sade kassörskan "One hundred" varpå Tina tyckte det var lite väl dyrt, men inte tänker väl hon ifrågasätta butikstanten. Pelle upplyste henne då att hon antagligen inte sagt priset i amerikanska dollar, så då bad vi om priset i nämnda valuta, och vips - elva dollar istället för hundra!


Så vi slängde fram en 20-dollarssedel och fick tillbaks 150 maldivska rufiyaa fördelat på tvenne sedlar som ser ut så här.

Sen hojade vi hela vägen tillbaks, och kom till slut fram till The Barefoots magnifika entré.

Den här gången drabbades för övrigt Tina av en cykel vars bakhjul var lite snett, vilket gjorde det extra jobbigt att cykla när sanden blev djupare. Det verkar helt enkelt inte som att de servar cyklarna supernoga här. Men å andra sidan lånar de ut dem gratis, så vilka är vi att klaga?


När vi passerade spa-stugan så fick de precis en leverans av två enorma kartonger. Vi misstänker att de var fulla av massageolja, då gårdagens lager förmodligen försvann in i Tinas torra hy.


När vi fått av oss våra svettiga cykelkläder så rusade vi ner i havet för att svalka oss. Därefter unnade vi oss ett gäng jordnötter med skal. Det gav både pyssel och en viss mättnadskänsla.


Lite senare fick Tina plötsligt syn på Pelle, som stod och fotade något i havet. Vad kan det vara han fotar, tänkte hon, och plåtade i sin tur honom.


Nä - det var bara sina fötter och det klara vattnet han förevigade. Nånting måste vi ju fylla resedagboken med.


Sen blev klockan ett Barefoot time, vilket betyder tolv Malé-tid, vilket i sin tur betyder att solen står som högst, och trots att vi inte befinner oss EXAKT på ekvatorn, så befinner vi oss iallafall tillräckligt nära för att skuggan i princip ska hamna rätt under oss så här dags. Det utnyttjade Pelle såklart, så att han får en riktigt jämn bränna på båda vårtgårdarna samtidigt.

Sen var det dags för dagens nästa äventyr, vilket var en snorkeltur ut till ett rev en bit bort från vår ö. Havet såg ut att vara väldigt stilla och fint, men hoppsan Kerstin vilka vågor det ändå bjöd på. Vi snackar alltså inga vita gäss, utan långa, böljande, mjuka men STOOORA vågor som gjorde att man ändå fick hålla i sig rejält.


När man hoppar i vattnet med snorkelutrustningen på sig, gäller det att samtidigt trycka cyklopet mot ansiktet, så att det inte flyger av när det träffar vattenytan. Således gjorde Pelle exakt så, vilket vi här kan se bildbevis på.


Väl i vattnet fick han strax in snorkeln i munnen och kunde medelst skrynkliga fingertoppar meddela att allt var som det skulle. Fast det var det ju inte, skulle det visa sig; Det visade sig nämligen att vårt privata snorkel-och-mask-set hade en tendens att imma igen. Rejält. Vilket tog bort en del av njutningen minst sagt.


Idag hade vi nämligen bytt cyklop och snorkel med varandra, då hyrprylarna - eller åtminstone hyrcyklopet (ja, vi vet att det heter dyk- eller snorkelmask, men nu kallar vi det cyklop ändå - ok?) - på grund av Pelles allt frodigare mustasch läckte in vatten. Vårt egna cyklop höll dock tätt även för Pelle - MEN - det immade igen på några sekunder istället, vilket gjorde det väldans svårt att fotografera medelst kameran - som för övrigt också är hyrd.

Halva snorklingstiden gick således åt till att Pelle fick rikta kameran blint mot var han trodde det fanns fisk eller annat intressant att dokumentera. Här lyckades han iallafall med att fånga lite levande korall, och - vad som kanske är nån slags sjöstjärna - på bild.


Och titta här - en randig firre fångades på bild!

Efter en stund bytte vi cyklop och snorklar med varandra, då det var ohållbart att den som hade kameran inte såg nåt. Och Tina ville inte ha ansvar för vare sig kamera eller undervattensfotograferande överlag. Nu läckte visserligen hyrmasken in vatten, men sikten var åtminstone klar medan vattnet läckte in, så nu kunde Pelle iallafall rikta kameran lite mer målmedvetet.


Som exempelvis mot det här synnerligen söta fiskparet som antingen kurtiserade eller också ville äta upp varandra - det är lite oklart, men vi röstar på det förstnämnda.


Tyvärr visar inte kameran vilka fantastiska färger vissa av firrarna har - som de här papegojfiskarna som skimrade i regnbågens alla kulörer . Här ser de mest gråbruna ut, men lita på oss - de var supersnygga!

Då och då var man tvungen att titta upp ovanför ytan - inte bara för att tömma cyklopet på vatten, eller försöka få bort dess imma - utan också för att ha koll på var snorkelledaren Kiera med den röda lilla miniflotten befann sig. Det vore ju trist att snorkla vilse.


Här har ni några fiskar till. Inte för att bilden blev så bra, men nu har vi ju ändå hyrt undervattenskamera, så även om bilderna från den inte blev så bra som verkligheten såg ut - så känner vi ändå att vi måste använda några bilder från den, så att inte hyrespengarna känns kastade i sjön, så att säga...


Så var det dags att avsluta snorklingen och klättra ombord på båten igen. Den här gången var Pelle en av de sista, vilket gjorde att hans fru - längst till vänster i bild - kunde dokumentera hans färd till båten, samtidigt som han själv dokumenterade hennes dokumenterande av detta. Meta.


Ja, här har ni Tinas vinkel. Spännande värrre.

Jahaja - det var den snorkelturen det. Ärligt talat gav den inte så mycket mer än gratisturerna vi tagit, vilket i och för sig kanske beror på att Pelle - på grund av cyklopstrul - missade en stingrocka som åtminstone Tina fick se. Sen ryktades det om att någon sett en revhaj också, samt en sköldpadda. Samtliga dessa djur missade herr Norman.


På vägen tillbaka kände sig Tina lite frusen, och satte sig modigt på fördäck för att där suga åt sig lite solvärme. Och hon satt kvar, trots att vågorna var lika stora på vägen hem. Det var väl en himla tur?

Strax efter att vi kommit tillbaks till rummet så knackade det på dörren, och det kom in två små karlar som skulle ta tag i vårt råttproblem en gång för alla. Så de klättrade helt sonika upp i taket, täppte till hålen de hittade och lade sedan ut råttgift och så sprejade de något tror vi. Ty det luktade rätt starkt av kemikalier i flera timmar efteråt. Snart kanske den doften följs av ruttnande råttdoft - vi får se.


Hursomhelst verkade de nöjda efter sitt värv, och vinkade glatt farväl när de gick, och med denna bild tar även vi farväl av denna dag. Men vi återkommer såklart imorgon.

Föregående dag Tillbaka till menyn Nästa dag