Så var den äntligen här; avresedagen från ett grått februari-Sverige. Man hade kunnat tänka sig att vi skulle vakna med varsitt hurra-rop och kasta oss ur sängen med solsken i blick, men faktum är att allt mest kändes jobbigt. Stressigt, jobbigt och NOLL resfeber. Kanske har det faktum att vi nu liksom kommit till vårt första stora delmål efter Pelles otäcka cykelolycka för bara ett halvår sedan påverkat oss mer än vi (eller åtminstone Pelle) räknat med. Läkningen och framgångarna efter att Pelle låg i respirator och svävade mellan liv och död, och där ett eventuellt överlevande kanske skulle bli som en grönsak, och livet aldrig skulle bli detsamma till idag har gått så oerhört mycket bättre än NÅGON - inklusive läkarkåren - hade kunnat ana, och igår var vi på utskrivningsmöte från det sex veckor långa rehabprogrammet Pelle genomgått och allt som återstår innan han är tillbaka på jobbet - visserligen bara på 25 procent i början - är denna efterlängtade resa till de paradisiska stränderna på Maldiverna. Så då BORDE vi såklart vara glada som lärkor, men istället är vi båda rätt slut redan INNAN vi packat klart och tar oss till Arlanda.
Och på planet - som var av typen Boeing 787 Dreamliner - visade det sig att vi fått platser på mittenraden utan möjlighet till att titta ut eller för den delen ta bilder till denna resedagbok. Ja i-landsproblemen fortsatte hopa sig för "stackars" Normans...
...som benutrymmet - eller snarare bristen på sånt. Ty LÄNGDEN var ju ingenting som påverkades av Pelles olycka, vilket precis i denna stund kanske var lite synd, då hans långa spiror har svårt att få plats på ett bekvämt sätt i ett vanligt flygplanssäte. Och att uppgradera till business eller förstaklass är vi på tok för fattiga för...
..Tur då att TUI använder sig av ett reguljärflygbolag till Maldiverna istället för att köra sina egna flygplan dit. Ty på bra sådana bolag serveras det ju alkohol, och då Pelle sedan i lördags, då det gått exakt sex månader från olyckan, nu FÅR inmundiga dessa drycker kunde han kompensera sitt trånga säte med sin klassiska flygplansdrink Bloody Mary medan Tina unnade sig ett gott glas bubbel.
Nu ligger ju dessvärre Maldiverna liiite längre bort en den drygt sex timmar långa flygningen kunde ta oss, så det blev såklart en klassisk mellanlandning i Doha. En flygplats vi sett utvecklas från en trist liten sak till dagens enorma anläggning där det krävdes en tjugo minuters bussfärd på både breda motorvägsliknande vägar och genom tunnlar för att ens ta sig till den enorma terminalen.
...och väl framme i den enorma terminalen med alla dess lyxbutiker väntade ytterligare en tjugo minuters färd, fast nu till fots, till gaten där planet vidare till paradiset skulle gå. Turligt nog hade de några rullband vi kunde utnyttja, vilket kändes bra för framförallt en nu ganska så trött herr Norman.
Så var det dags för nästa flygfärd - den mellan Qatar och själva Maldiverna. Den tog strax under fem timmar, och även där blev vi placerade i mittengången, men nu på andra sidan sätesraden. Ombyte förnöjer! I detta plan var det aningen bekvämare säten, och Pelle slapp ha den sure farbror som satt direkt bakom honom på den förra flighten, vilket gjorde att han till skillnad från då kunde luta sitt säte bakåt en aning.
...och väl framme på Maldiverna väntade ytterligare en bussfärd till terminalen. Där var Tina smart och snäll och paxade ett säte för sin nu RIKTIGT trötte make, som tacksamt slog sig ner i det trånga lilla sätet, ty nu var han van vid sådana. Sen frågade han sin fru varför hon paxat just detta säte istället för något av alla de dubbelsäten som resten av bussen bestod av. Dessa hade hon dock missat då hon nu vant sig med att flygplatsbussar utomlands inte verkade ha sittplatser överhuvudtaget, så när hon förvånat fick syn på sätet så lade hon direkt beslag på det.
Nu var vi iallafall ÄNTLIGEN framme på Maldiverna, men än så länge var vi bara på flygplatsen i Malé. Och där fick vi såklart stå i en lång och härlig kö innan vi kunde gå igenom den första av inte mindre än två säkerhetskontroller. Härligt härligt.
...väl igenom tullen utan att åka fast så väntade ytterligare väntan vid flygplatsens hamn, där vår inbokade ö-resorts egna båt skulle komma och hämta upp oss för att på det turkosa vattnet köra oss till vår slutdestination Meeru.
Nu var det äntligen dags för den tredje och sista sträckan på denna lååånga resa; En 45 minuters båtfärd över nyss nämnnda turkosa vatten som vi såklart var tvungna att föreviga med vår numera klassiska selfie-pose.
...och sjutton timmar efter att vi traskat iväg mot flygbussarna denna februaritisdag anlände vi till slut till Meeru - ön vi tänkte tillbringa tvenne veckor för gemensam rehabilitering. Pelle efter sin olycka, och Tina - efter att ha oroat sig för samt tagit hand om Pelle efter samma olycka. Och rent spontant kände vi här att det ska nog gå ganska bra...
Som sig bör hade resorten såklart kallat in Maldivernas trumslagarelit enkom för att ge oss ett välförtjänt och pampigt välkomnande. Inte illa.
Efter det tjusiga slagverksvälkomnandet blev vi serverade iste samt fuktade och väldoftande frottéhanddukar att torka bort resedammet med innan vi blev skjutsade med en liten elbil till vår bungalow där vi kommer sova gott snart. Tina tyckte först att en tiominuters promenad i sanden dit till fots var ett ypperligt förslag, men då fick Pelle - som vid det här laget kände sig snudd på döende av tröttma - nog och sa att han nog hellre fick skjuts dit.
Så kom vi ÄNTLIGEN fram till den "Beach Villa" som vi nu kommer kalla vårt hem i tvenne veckor. Här finns det såklart härlig AC-anläggning, så man kan få ett svalt tillhåll när man behöver vila. Och det behöver Pelle NU. Dock blir det bara en halvtimmes tupplur, ty vi tänker såklart utnyttja det faktum att måltider ingår redan från dag 1, och lunchserveringen slutar klockan 14. Så där får sömnen offras lite.
Efter den minst sagt välförtjänade - men på tok för korta - vilan på rummet var det dags att ta en strandpromenad bort till den restaurang som serverade alla våra frukost-, lunch- och middagsmåltider som ingick i den typ av helpension vi slagit till på. Den är inte riktigt All Inclusive, ty dryck ingår inte, men tack och lov visade sig vatten och juice göra det.
...och säga vad man vill om promenaden TILL restaurangen, men den slår helt klart promenaden vi behöver ta ner till pendeltågsstationen i Ulriksdal, även om den är ungefär lika lång .
...och själva restaurangen såg minsann väldigt lovande ut. Här fanns allt från färsk frukt och grillade djur, som den här supergoda grillade tonfisken.
Väl färdigätna traskade vi tillbaks till vår strandvilla, som hade två solstolar som tillhörde villan i fråga. Och eftersom det nu var mitt på dagen var vi tvungna att släpa ner dem till stranden, eftersom de "publika" stolarna var upptagna allihop.
Och här fick Pelle - som fortfarande kände sig jätteseg och trött, trots den nu paradisiska miljö han befann sig i - dagens fysiska rehabträning, ty något mer än detta solstolssläpande hade han INTE energi till.
...ty flytande på rygg i 27-gradigt saltvatten kan nog inte riktigt räknas som träning...
Nu fick också - efter fem års uppehåll - Galna Tanten göra premiär när Tina, sin vana trogen på grund av sin solkrämsallergi fick bada i skjorta och Carola-keps. En härlig syn såväl för Pelle som för er vana resedagboksläsare!
Och detta är alltså utsikten vi har från våra solstolar i två veckor framöver. Dessvärre har Pelle ännu inte helt hittat förmågan att njuta av denna - som han givetvis förstår - paradisiska miljö. Men så är det med hjärntrötthet, och vi ÄR här i två veckor nu, så förhoppningsvis kan han njuta själsligt, och inte bara intellektuellt snart. Så fort han fått vila lite mer bara.
Och vila gjordes det ytterligare lite på rummet, efter att Pelle blivit inskickad av sin fru så han inte skulle bränna sig i solen. Själv låg hon under palmerna i skugga denna förstadag. Sen blev det mörkt, och vi traskade återigen till restaurangen där vi intog kvällsvard i fullmånens sken.
Och Pelle unnade sig dagen till ära en köpeöl till maten. Och med köpeöl snackar vi dyrare-än-Stureplan-priser (9,50 USD!) för ett glas Lion-lager (i detta fallet) eller Carlsberg. Men god var den.
Sen var det (äntligen, vilket Pelle känt sedan i morse) dags att gå tillbaks till vår lilla stuga och få en god natts sömn. Där upptäckte vi också att det under/bredvid själva huset bodde en hel flock eremitkrabbor. Då vi båda gillar sådana så blev vi bara glada, och därefter - 36 timmar efter att ha vaknat i ett trist Februari-Sverige - får vi (och framförallt Pelle, som nu är så seg att han knappt vet vad han heter) gå och lägga oss. Nattinatti! Imorgon hoppas vi på liiite mer njutningskapabilitet från herr Norman.
