Ty efter en god natts sömn skulle man kunna tänka sig att Pelle nu var helt utvilad och pigg och pepp på en heldag på stranden. Njäe - så skulle det nog varit innan hjärnskadan, men den däringa irriterande hjärntröttheten som den orsakat är mycket värre än en vanlig "frisk" trötthet, vilket Pelle nu långsamt börjar förstå själv. Visst njuter han INTELLEKTUELLT sett av det ljumma vattnet, värmen och de vackra färgerna. Men hjärnan är liksom för trött för att han ska kunna njuta med SJÄLEN och den förväntade njutningen fattas liksom. Men - med det sagt; det är inte ett dugg synd om honom och det blir långsamt bättre och bättre - det är bara den långa restiden som totalt körde slut på honom, och nu kanske han lär sig att en ansträngande heldag än så länge kostar en hel del i hjärntrötthet dagarna efter. Och det ska ju sägas; han är hellre hjärntrött på Maldiverna än i ett gråmulet Solna!
...och idag skulle ju även Blobben och Knölen få sina första heldagar på stranden. Blobben är - som alla insatta vet - det "likvifierade hematom" som Pelle fick på låret efter olyckan. På vanlig svenska betyder det ett vätskefyllt blåmärke. Det låter kanske inte så farligt - och det är det inte heller - men det SER UT och känns som att man har en stor, vätskefylld påse innanför huden och det är inte alls lika snyggt som det låter. Denna är dock utlovad att försvinna med tiden, och faktum är att den nu försvunnit så mycket att den är svår att fånga på bild. Knölen däremot - som sitter på axeln - kommer Pelle tyvärr behöva dras med i resten av livet, ty den består av skelettben som gick sönder och läkte ihop snett. Då han dock fortfarande kan använda armen (dess irriterande svag- och fumlighet - som nu också blivit bättre, beror inte på Knölen utan på hjärnskadan), så ville läkarna inte operera, då en axeloperation är väldigt komplicerad och riskerar att göra mer skada än nytta. Och Pelles modellkarriär verkar ändå vara körd... Här pekar iallafall Tina på nämnda knöl så att alla ni hugade resedagboksläsare kan få se den också. 
Varken hjärntrötthet, Blobb eller Knöl hindrade dock Pelle att göra sitt bejublade "delfinhopp" så fort vattenkameran togs fram. Så det kan ju vara en tröst för oss alla.
Inte helles hans lust att föreviga den lokala faunan verkar ha påverkats. Vilken tur, då han hittade ett - för våra resedagböcker - nytt djur att rikta kameran mot. Denna trana (crane stork) såg vi redan igår, men den hann flyga bort innan Pelle fick upp kameran, men nu spankulerade den omkring på piren för sig själv, och Pelle smög sig ljudlöst närmare...
...och närmare - enbart för att kunna fylla årets upplaga av resedagbok med content.
En till bild får det därför bli, när den präktiga fågeln så på pricken kopierar de balansövningar Pelle har fått utföra på Danderyds Sjukhus.
...Efter tre timmar på stranden var det dags att luncha, men på en restaurang kan man ju inte sitta i en ynka badbyxa och förvänta sig bli serverad, så först var vi såklart tvungna att ta vägen förbi vår lilla bungalow och där klä oss lite anständigare.
Nu vet jag inte riktigt om "anständig" är ordet som beskriver denna look - som snarare mer andas Staffan Heimersson än Brad Pitt - bäst, men då Tinas naturliga beskyddarinstinkter ökat rätt rejält i styrka sedan olyckan, så tyckte hon dels att Pelle skulle smörja in sig med solskyddsfaktor 30 (ärligt talat tyckte hon 50, men det vägrade hennes make) OCH sedan ligga i skuggan, så han inte brände sönder sig. Detta skulle senare idag visa sig innebära att han inte fick någon färg överhuvudtaget, men en hattbild till resedagboken blev det iallafall.
Efter inmundigad lunch gick vi tillbaks till vårt lilla hus, och där mötte vi denna trevliga lilla trädgårdsmästare, som genast ville bjuda oss på en nynedfallen kokosnöt (fallnöt?) som han genast började hugga upp med sin machete åt oss.
Först blev vi serverade det goda och nyttiga kokosvattnet direkt ur nöten...
...och sen högg han upp nöten mer, och skivade upp det goda kokosköttet som han också bjöd oss på. Vi har druckit både färskt kokosvatten och ätit färsk kokos tidigare, men detta är första gången det är SÅ färskt, och från en "fallnöt" som trillat ner i "vår egen" trädgård. Trevligt.
Sen behövde - såklart - Pelle sova en stund för att orka med aftonens begivenheter...
...medan Tina - den otippade hurtbullen - gick iväg och tog ett skönt yogapass i korallsanden med sina nymålade tångaglar.
Pelle - som inte helt lärt sig hur hans hjärntrötthet fungerar ännu sov dock inte bara, vilket bevisen här bredvid honom i sängen visar, utan givetvis kunde han inte låta bli att börja göra den här resedagboken också.
Sen blev det dags att besöka en av "finrestaurangerna" på resorten. Det vill säga de vars mat inte ingick i priset vi betalat. Först hade vi tänkt besöka den imorgon på Alla Hjärtans Dag, men då var det fullbokat där så då bestämde vi oss för att äta där ikväll istället. Och dessutom unna oss varsina par glas kallt, gott bubbel.
Men det var inte bubblet som lockade (framförallt Tina) mest, utan det var den härliga skaldjursplatån som serverades. Och ja, det VAR lika härlig som den såg ut!
Plötsligt - mitt i hummer- och ostronfrossandet - hörde Pelle ett förskräckt rop från sin fru. Då hade nämligen den här gröna filuren landat på hennes tallrik. Den verkade dock inte ingå i priset, utan flög iväg innan hon han äta upp den. Sen beställde vi en mango/choklad-mousse, som enligt menyn skulle vara vegansk. Men de hade stenkoll, och varnade Tina för att den minsann INTE var vegansk, och att det stod fel i menyn. Som kompensation fick hon då istället tre rejäla kulor sorbet av de för oss helt nya och mycket spännande sorterna jackfruit, soursop och screw pine. Tackar tackar! Vanliga anananas- eller hallonsorbeter är godare, men gratis är ju också en underskattad krydda.
Nöjda med magarna fyllda av diverse skaldjur och bubbel blev det sen en kvällspromenad under månens sken tillbaks till vårt lilla hus, där en natts välförtjänt sömn väntade oss båda.
