Nu börjar Pelle äntligen hitta njutningen att vara här. Bada i det ljumma vattnet. Fina ro nog att läsa bok i solstolen och faktiskt vara lite mer i nuet. Även om han fortfarande blir trött och behöver tupplura lite då och då. Och han börjar äntligen få lite färg. Tyvärr är den snarare röd än brun än så länge, men så brukar det vara. Förhoppningsvis hinner den omvandlas innan vi kommer hem.

Den röda nyansen beror eventuellt på att han idag lade sig direkt i solen och läste, istället för som tidigare - på sin hustrus inrådan - med henne under palmerna i skugga.
Om vi såg några nya, spännande djur idag då? Det kan ni HAJA! Tina har en superkraft på våra resor, och det är att hon är väldigt duktig på att få syn på djur av allehanda slag. Inte den minsta lilla varelse undgår hennes i övrigt ganska suddiga blick. Så idag när vi gick längs stranden pekade hon upphetsat ner i vattnet och ropade "Titta! Hajar!". Och jodå minsann - precis vis strandkanten simmade det två små hajar som vi genast försökte fånga på bild såklart. Vilket var lättare sagt än gjort, då de simmade så nära stranden, och vågorna gjorde vattnet lite grumligare precis där. Plus att själva reflektionerna på ytan gjorde sitt till för att störa. Men här syns iallafall SKYMTEN av en av dem, om ni tittar noga.

"HAJAR?!? HJÄLP!!! Hur stora då?!" undrar givetvis ni, så då visar Tina pedagogiskt med sina bara händer: "Så här!". Så. Inte så stora, och enligt ryktet är de växtätare, men det är inget vi googlat på ännu, så än så länge finns risken att vi äts upp när vi är ute och plaskar.

Och när vi ändå är inne på livsfarliga djur som kanske kommer äta upp oss, så vimlar det av sådana här små krabater överallt. Vi har en som alltid springer omkring i "vår" palm på innergården på morgnarna.

...och så har vi som sagt de små näpna eremitkräftorna som i långsam takt kryper omkring lite överallt.

För att vara just EREMITkräftor så verkar de vara rätt sällskapliga av sig. Iallafall verkar de gilla att umgås i grupper. Som den här, som samlas under en av palmerna på stranden som Tina brukar "sola" under. Det är nånting med små djur i grupp. När de börjar samlas i stora grupper så att de börjar "krylla" så övergår de från söta till ...rätt äckliga faktiskt. Och ännu värre blir det när de rör på sig, vilket ni ska få se i morgondagens inlägg.

...Sen blev det afton, och vi gick ut för att äta en Alla Hjärtans Dag-middag dagen till ära. Tyvärr var ju restaurangerna vi ville äta på fullbokade när vi försökte boka i förrgår, så vi tog ju vår finmiddag igår istället. Men även maten som ingår i "vår" restaurang är riktigt god, och även där har de ju vin och bubbel och sånt man kan betala för. Så vi unnade oss även idag lite bubbel. Samtidigt var vi liiite besvikna på att vi inte fick något bonusglas eller liknande, då vi såvitt resortpersonalen vet har bröllopsdag just idag. Det har vi ju inte, som alla vet, men vi bokade faktiskt denna dyra resa långt innan olyckan för att fira det faktum att vi firar 30 år ihop i år. Så när man skulle fylla i "anniversary date" på pappret när vi kom till hotellet insåg vi att vi vare sig skulle vara här datumen för första kyssen, första samlaget eller bröllopet, och då vi inte riktigt HAR ett officiellt datum för när vi blev ihop (allt var lite luddigt i början) kände vi att vi ändå ville firas på nåt sätt. Så vi tog en rövare och skrev att vårt anniversary var den 14:e februari. Alltså idag. Men allt vi fått hittills är ett telefonsamtal till rummet från receptionen, där de gratulerade oss lite snabbt. Nåväl, vi ska inte klaga. Datumen ÄR ju en lögn, när allt kommer omkring.

Och Alla Hjärtans Dag är ju ändå Alla Hjärtans Dag, så självklart skulle vi fira på NÅT sätt. Så det gjorde vi med varsin god Kurumba Colada som - såklart - serverades i en kokosnöt.

...vilket inte direkt gjorde Pelles näsa mindre röd...

...och ovanför oss glimmade stjärnorna mycket tjusigare än de gör därhemma.

Efter inmundigat bubbel och drink traskade vi "hemåt" igen till vår lilla stuga...

Och döm om vår förvåning tillika smula av skam när vår besvikelse på personalen här var helt ogrundad. Medan vi mumsade mat och dryck hade de smugit in i vår stuga och lagt en massa smala blad i ett synnerligen lämpligt bokstavsmönster på vår säng. Och inte nog med det - de hade lämnat en liten flaska bubbel och ett fruktfat också. Nåja - det ÄR vi faktiskt värda efter tre decennier tillsammans. Men det blir inte förrän imorgon vi dricker och äter upp det, ty ikväll är vi både mätta och trötta. Och nöjda med livet överlag.


|