Pelles alarm ljöd obarmhärtigt klockan 04:30 - en halvtimme innan Tinas, eftersom han kvällen innan tyckte det var en ypperlig idé att packa färdigt på morgonen istället för då. Men van som han är från sina ordinarie arbetstimmar skippade han snooze-funktionen, och gick upp och utförde denna uppgift. Dock visade det sig att han - liksom sin fru - tog i lite i överkant vad gäller det man bör ha med sig på en Mexikoresa, ty vid incheckningen berättade damen som jobbade där att vi minsann hade tio kilos övervikt. Tolvhundra spänn kostade det. Och vad skulle vi göra? Tömma väskorna på våra strumpor och krämer? Nä - det var bara att hosta upp. En sorglig inledning på en efterlängtad resa. Men själva flygresan då? Den borde väl bli supermysig, då vi inte bara skulle resa med den lyxiga Dreamlinern, utan dessutom betalt extra för bättre benutrymme, härligare mat och så vidare. Men icke sa Nicke - ett par veckor innan avresan fick vi ett mail från Fritidsresor där det stod att de på grund av diverse anledningar tyvärr bytt bort nyss nämnda moderna lyxplan till en sunkig gammal 767:a. Och eftersom detta är ett helt annat plan hade de platser vi valt på Dreamlinern försvunnit, och ersatts med andra - sämre - sådana. I vårt fall precis vid toaletten och med en vägg bakom, så att det inte gick att fälla ryggstöden lika mycket som i resten av planet. Dock visade sig själva flygningen vara en och en halv timme längre, så vi fick trösta oss med det... Som brukligt så hade informationen om att Tina skulle få mjölkfri mat missats av själva flygplanspersonalen, så när maten serverades så fanns det ingen mjölkfri mat till Tina. Lite småtråkigt på en 12-timmarsflygning kan man tycka, men som tur var arbetade det en ängel till steward som lyckades skramla ihop såväl egen som kollegors matlådor, samt lite olika tapas och Gott & Blandat till en finfin och komplett måltid till allergikern i fråga. Högsta betyg på honom från oss! Nåväl - efter drygt tolv timmars flygresa så var det dags att äntra detta legendariska land. Och för att få göra detta var vi såklart tvungna att fylla i blanketter med uppgifter som myndigheterna där väldigt lätt skulle kunna få tag på genom att bara höra av sig till flyg- eller resebolagen. Men nä - de vill att VI ska fylla i namn, passnummer, flightnummer och könstillhörighet i små, små rutor för att få komma in i landet. Sen ska vi stå i en kö i 45 minuter för att få lämna in dessa lappar till uniformsklädda små mexikaner med bistra miner. Först därefter fick vi komma till bagagebanden där vi fick vänta ytterligare en halvtimme drygt på våra väskor. På grund av dess vikt kom våra såklart sist av alla. Nästan iallafall. Och nu ska väl allt vara klart, kan man tycka. Men icke - här var vi nämligen tvungna att fylla i ett NYTT papper där vi försäkrade att vi inte ämnade ta in kött och stora mängder kontanter in i landet. Och detta papper ska givetvis också studeras av bister flygplatspersonal. ...och inte nog med det - våra väskor skulle skannas och vi skulle stå i en ny kö. I ytterligare typ fyrtio minuter. Nåja - turligt nog var det inte lika varmt som det brukar vara på Phukets flygplats där de också gillar köer. Nåväl. Efter allt köande hamnade vi till slut på en buss som skulle ta oss till hotellet. Bussen var modern och fin, men man hade stoppat in ungefär dubbelt så många säten som det finns på en buss i exempelvis Sverige. Praktiskt när det gäller passagerarantal - opraktiskt när det gäller benutrymme, vilket är lite småtrist för herrskapet Norman som verkligen är fans av just benutrymme. Innan avfärd kom en stressad Fritidsresorbrutta och hasplade snabbt ur sig att vi var A: Välkomna till Mexiko, B: Inte skulle spola ner toapapper i toaletterna, och C: Att bussen vi satt på skulle åka till tre hotell - bland annat El Dorado Seaside Suites. Vårt hotell - Sensimar Seaside Suites nämndes inte, men då Pelle fått ett mail strax innan jul om att El Dorado Seaside Suites bytt namn till Sensimar...osv, så frågade han om det månne var Sensimar hon menade. Fritidsresorbruttan himlade då med ögonen och suckade "Ja - El Dorado SENSIMAR Seaside Suites då..." och gick sen av bussen. Paret framför oss - som beställt resan efter jul - tackade oss för denna info, då det varit på vippen att gå av bussen, men som vanligt räddade makarna Norman dagen. Väl framme på hotellet i fråga visade det sig dessutom att de inte bytt en enda skylt sedan namnbytet, utan alla skyltar visade fortfarande "El Dorado Seaside Suites". Sen bjöd de på drinkar i receptionen, och vi tänkte inte mer på det. Sen var det dags att traska till hotellrummet. Det visade sig ligga på fjärde våningen i ett högt komplex, vilket var lite av en besvikelse. Men utsikten var iallafall finare än på våningarna under. När vi nu ändå är igång och gnäller, så kan vi ju fortsätta med att konstatera att vi blev rätt besvikna även på själva rummet på detta femstjärniga och "superrromantiska" hotell. Visst - det var stort, och det innehöll såväl jacuzzi som varsitt handfat och en finfin dusch, men kom igen - man har ju sett mysigare inredning på bartoaletter. Sängen var dock skön, och till skillnad från dem vi haft på våra Asienresor - inte stenhård. Utsikten var dock som sagt finfin, men något som gjorde oss lite besvikna dock - fast det kan ju i och för sig vara sig Fritidsresor eller hotellet lastas för - var temperaturen. För den fuktiga vägg av värme som brukar möta oss på våra solsemestrar lyste med sin frånvaro. Här snackar vi istället okej svensk sommar, med en kvällstemperatur på kanske 17 grader, vilket resulterade i att vi klädde oss i långbyxor första kvällen. Så vill vi ju inte ha det! Men nu ska vi inte gnälla - här har vi en till bild på vår utsikt! Istället ska vi koncentrera oss på allt BRA med den här resan, och en av de sakerna är att hotellet är ett så kallat "Gourmet All Inclusive", vilket innebär att det inte är den vanliga all inclusive-buffén som gäller, utan här är det finfina restauranger på hela områder som alla ingår i all inclusive-konceptet. Vi bestämde oss givetvis för att börja med den mexikanska restaurangen "La Carreta", där vi så klart inledde måltiden med varsin Frozen Margarita. Tina glömde ändra den klassiska saltkanten till den mer larviga sockerditon, men den slank ner ändå. Efter drinkarna åt Tina en ceviche och någon slags räkor med vitlök, medan Pelle slängde i sig svamp-tacos och denna härliga anrättning bestående av långkokt griskulting proppad med diverse frukter. Samtliga rätter var riktigt goda, så denna den första dagen slutade trots allt i dur.