Dra på trissor! Vi kom fram! Vid åttahugget på morgonen - lankesisk tid (som bisarrt nog är fyra och EN HALV timme före den svenska diton), och efter en relativt smärtfri passering av inpasseringskontrollen så fick vi vänta en stund på bagaget, men det kom fram som det skulle iallafall, vilket nog ändå får räknas som det viktigaste när det gäller just bagage. Bandaranaike internationella flygplats var en halvtrist historia, men vad gör väl det när man känner den fuktiga värmen som lockar utifrån... Väl framme i bussen som skulle ta oss till hotellet visade det sig att den inte kunde åka riktigt än, ty det var ännu två par som fattades. Efter sisådär en halvtimme så dök det första av dessa par upp - helt utan att skämmas eller be hela bussen om ursäkt, men par nummer två fattades fortfarande... Tina fick till slut nog av väntande, och hoppade av bussen för att utföra diverse gymnastikövningar efter de nio timmarnas stillasittande på planet. Och kvar inne i bussen satt Pelle, som tillsammans med de övriga passagerarna fick ta del av en synnerligen imponerande gymnastikshow! Efter ytterligare 40 minuter gav till och med TUI-värden upp, och vi påbörjade den två timmar långa resan till Bentota. Och vilken resa sen - trafiken på Sri Lanka är INTE att leka med! Åttio procent av vägarna vi åkte på var smala och fulla av såväl nötkreatur som fotgängare, cyklister, hundar, tuk-tuks och fan och hans moster. Betydde detta att folk körde sakta då? Icke! Vid ett tillfälle var vi extremt nära att krocka med en personbil som lite på måfå svängde ut precis framför vår buss, och långtradarna vi mötte passerade bara någon decimeter från bussens högra sida. För jodå - givetvis är det vänstertrafik också! Då och då stannade vi dock, men bara på de få motorvägarna vi åkte på såklart, ty det var där biltullarna fanns. Där stod det prydligt uniformerade män och skrev ner oklara saker på papperslappar. Så fortsatte färden genom myllrande gator fulla av färgglada människor och lika färglada kläder på dessa människor. Så kom vi då till slut äntligen fram till hotell Taj Bentota, där vi välkomnades med varsitt urtjusigt blomhalsband. Lite Hawaiikänsla där nästan. Efter blomhalsbandspåträdningen fick vi varsin välkomstdrink, och sedan fick vi sätta oss i en soffa och fylla i diverse uppgifter om oss själva. Tack vare denna lapp fick de reda på att vi inte är tuffa nog att röka, men vi kompenserar det genom att gilla stark mat. Såvida den inte innehåller mjölkprodukter, och Tina - eller Kristina som hon heter här - ska äta den såklart... Dessvärre fick vi reda på att vårt hotellrum inte var färdigfixat, men eftersom vi ändå var så hungriga tänkte vi att vi skulle tillbringa den väntetiden med att inmundiga lite lunch. Så vi gick och satte oss i hotellets lunchbufférestaurang och under kvarten som var kvar till att de skulle öppna beställde Pelle såklart en en kall öl, som satt extremt fint efter den långa bussfärden. På lunchbuffén fanns det massor av härliga godsaker. Tina fokade främst på grönsaker och frukt... ...medan Pelle provade diverse lankesiska currryrätter. Båda var mycket nöjda med sina val. Då rummet skulle dröja ytterligare någon halvtimme efter att vi ätit klart, så tog vi en liten runda för att inspektera området. Här ser vi poolområdet, vilket är den adekvata beteckningen för området där poolerna finns. Nedanför poolområdet, fyra trappor ner, ligger den här härliga stranden, på vilken man kan lära sig vågsurfa om man törs (vi får se hur vi gör där), eller bara hoppa omkring i vågorna, som ser ut att vara i perfekt storlek för att just hoppa omkring i. Panorerar vi lite åt höger från förra bilden, så ser vi den del av hotellet där vi så småningom fick ett rum. Dock är vi i skrivande stund ännu inte riktigt säkra på vilken av balkongerna som är vår. Sedan fortsatte vi åt andra hållet från poolområdet - vilket var vänster - och tittade ner åt denna sidan av stranden, vilket tydligen var den lite farligare biten, eftersom vågorna blev högre där och underströmmarna således kraftigare. Framför denna har de fiffigt nog placerat en av hotellets restauranger. Den ska vi se till att äta på någon dag, men just ikväll har vi bokat bord på en annan av dem. Nåja - NU skulle iallafall rummet vara klart enligt tiden vi fick av personalen, men tji fick vi; När vi kom ner till receptionen och bad om nyckeln visade det sig att de nu BYTT rum. Istället för det utlovade rum 120 fick vi plötsligt istället bo på rum 219, och det var inte färdigstädat förrän om YTTERLIGARE en halvtimme. En halvtimme vi tillbringade - fortfarande i stödstrumpor - i varsin otippat skön fåtölj. Och nu var vi INTE pigga... Men så till slut så fick vi vårt rum - nummer 219 - som var riktigt fint med sina gröna väggar och sin för Asien förvånansvärt sköna säng. Härifrån hade vi också finfin havsutsikt, även om det på bilden ser ut som att det är JÄTTELÅNGT till havet. Det är det inte. Det är vidvinkelobjektivet som gör att det ser ut så. Dock upptäckte vi till vår (eller Pelles mest) ilska att den adapter vi köpt på Arlanda som enligt försäljaren var till för lankesiska strömuttag var på tok för stor för dessa. Vi hade dock fått höra av våra fina vänner Josefin och Erik som var på bröllopsresa på just detta hotell bara någon månad tidigare, att det faktiskt gick att trycka in våra svenska kontakter i uttagen. Men i just vårt rum så var det bara ett av eluttagen som detta gick. I och för sig lyckades Pelle med milt våld trycka in en svensk kontakt i ett annat uttag också, men då gick strömmen i hela rummet... Det rådde dock snabbt denna människa bot på, och därefter var vi äntligen ombytta och sprang ut och ner på stranden. Här gick vågorna PERFEKT höga, och Tina sken - som ni ser - som en sol i dem! Även Pelle såg till att njuta av de salta stänken. ...och så där fortsatte vi - våg efter våg. Efter vågskvalpandet bestämde vi oss för att tillbringa de sista skälvande soltimmarna vid poolen, så vi knatade upp de fyra trapporna som leder dit, och fick varsin poolhandduk av den trevliga personalen. Solsängarna visade sig vara riktigt sköna, vilket är nog så viktigt om man ska utnyttja dem två veckor i rad som vi tänkte göra. Så det dröjde inte många minuter förrän Pelle sov som en stock, men "vaknade" till efter en stund och frågade sin fru om hon gett henne parasollet. "-Va?" svarade Tina, "-Vem då? Vilket parasoll?". "-Pias!" svarade Pelle. "-Vilken Pia?" undrade Tina, eftersom de känner tre Pior, varav en faktiskt varit här i år. "Min syster!" svarade Pelle smått irriterat, eftersom han - av sin frus min att döma - misstänkte att hon trodde han pratade i sömnen, vilket han ville vara tydlig med att han ABSOLUT inte gjorde. Men precis när han svarat så, och såg att hans hustru fortfarande var skeptisk till hans mentala närvaro, insåg han att han nog trots allt kanske gjorde det... Nåja - det händer den bästa. Bevisligen. Väl tillbaka på hotellrummet knackade det plötsligt på dörren. In kom en liten farbror med de här två små, små morgonrockarna. Vi vet inte riktigt vad vi ska ha dem till, så vi hängde in dem i garderoben... Sen var det att duscha och fixa sig i ordning inför aftonens restaurangbesök. Vi valde den av hotellets restauranger som hette Sea View, vilket Tina trodde betydde att de är en skaldjursrestaurang, trots att namnet bara betyder havsutsikt. Så hon blev först lite besviken på menyn, men det visade sig att de kunde leverera. Det första som hände var att de kom med de här olika slags bullarna, med pesto, smör och paprikakräm att välja på till. Tina - som undviker gluten om hon kan - lät de vara, men Pelle åt glatt upp de tre till höger. Till förrätt valde Tina kokosfriterade räkor med apelsinsås... ...medan Pelle tog någon chilikryddad crabcake med currysås, som var supergod... Till varmrätt valde sedan Tina grillad hockeyfrillefisk (mullet fish) med kokosris, vilken också var en höjdare, medan Pelle tog en risotto som var jättegod men som inte var särskilt fotogenique. Nåja - maten var väldigt god på denna restaurang, och kocken kom ut själv till Tina och frågade om hennes mjölkallergi och gjorde klart för henne att han skulle kunna fixa nånting. Vilket han gjorde med bravur. Dock hade de gärna kunnat ha lite mysigare belysning, för nu var det på tok för ljust för att makarna Norman skulle kunna känna sig snygga... ...och så kom efterrätten då. Tina fick ett lass frukt, medan Pelle satsade på glass. Chokladglass med chili närmare bestämt, och det var REJÄLT med chili. Lite ovanligt att svettas när man äter glass! Men sjukt god var den, och den var en perfekt avslutning på en låååång dag (som ni kanske märkt vid det här laget. Detta kan vara den enda resedagbok där det tar lika lång tid att läsa den som den tog för oss att uppleva!). Nåväl med detta säger vi godnatt och ser fram emot den första heldagen i det här landet.