Vi hoppas ni har tränat scroll-fingrarna ordentligt, för dagens resedagboksinlägg kommer bli låååångt. Ganska på pricken lika långt som Pelles raska morgonpromenad faktiskt - det vill säga lite drygt sex kilometer. Pelle struntade nämligen i gymmet idag, då han vis av erfarenhet insett att det aldrig är särskilt smart att börja från noll träning till varje dag, men röra på sig bör man ju - så idag klockan sju på morgonen - samtidigt som Tina gick till sitt yogapass - blev det en rask promenad längs vattnet bort till udden vi sett i fjärran för Pelle. På vägen dit såg han några enstaka andra morgonpigga människor, ett par hunder och några sådana där små krabbor som bor i hål i sanden. Udden var inte mer spännande än så här, och låg nästan exakt tre kilometer från poolområdet. Tina undrade det härom dagen, men nu - tack vare RunKeeper-appen - vet vi. Efter Pelles promenad och Tinas yogande åt vi frukost, och sedan gick vi lade våra trötta kroppar i solstolarna. Där vimlade det som vanligt av små ekorrar, av vilka denna krabat såg ut att ha valt den position som var mest lik våra egna. Även uppifrån skyn surrar det av liv - här har vi exempelvis någon slags skärmflygarfordon som vi sett flyga förbi några gånger. Pelle är sugen på att hänga med på en tur, men det tycker Tina INTE är någon bra idé. Dock har vi ingen aning om var detta ekipage startar och landar, så hon kan nog vara lugn. Sen var det återigen dags för ett dopp i det blå, som Tomas Ledin skulle skanderat. Tina - självklart iklädd sin Galna Tant-utstyrsel - gick som vanligt i bräschen. Sen stannade hon plötsligt upp och stod blickstilla i tjugo minuter i den här Tai Chi-liknande ställningen, medan vågorna förgäves försökte välta henne. Mycket imponerande. En liten stund efter det salta doppet var det återigen dags för ett stenhård vattenaerobicspass. Mannen i vitt - som leder det hela - är INTE att leka med kan vi meddela. Tina försökte försynt påpeka att det skulle vara trevligt - och lite enklare - med lite musik till, men se det ville mannen i vitt INTE höra talas om! "Musik distraherar er så att ni gör rörelserna fel!" röt han, och sen var det inget mer med det. Och så kommer vi till dagens handduksfauna; idag låg denna hund(?) och välkomnade oss med korsade framtassar på rummet. Undrar vad det blir för djur i morgon... Nåväl - på rummet fixade vi oss iordning inför dagens äventyr. Ni vet - det vi beställde av vår kompis Simon på stranden igår, och inte talade om vad det var för något. Nu var det dags. Klockan 17 kom hans bror Thomas och hämtade oss i receptionen i sin tjusiga tuk-tuk, och sedan bar det av. Trots en massa tidigare resor till såväl Thailand som Vietnam, så var det först nu Pelle blev av med sin tuk-tuk-oskuld. Kanske inte det säkraste fordonet att färdas i i lankesisk trafik, men ett av de charmigaste. Efter sisådär en kvart eller så kom vi fram till målet för dagen - ett Turtle Rescue Center - dvs ett center där man skyddar och tar hand om sköldpaddor. Här samlar man äggen som sköldpaddshonorna lämnat på stranden, och låter dem kläckas i centret i ställe - skyddade från rovdjur. Och sedan tar man betalt av turister som oss, som får släppa ut de nykläckta ungarna i havet. Först blev vi förevisade själva äggen. De såg ut som buckliga pingisbollar, och var mjuka i skalet. Perfekta som stressbollar, tänkte Tina och började glatt klämma, tills guiden berättade att det där inte var några skådeägg, utan att det faktiskt var färska ägg som innehöll sköldpaddsfoster, varpå Tina skamset slutade klämma loss på dem... Inne i centret visade de lite olika arter av sköldpaddor, som bodde i rätt ocharmiga bassänger. Vi tycker allt de kunde gjort lite mysigare miljö åt dem, men men - vi ska åtminstone få släppa ut ett gäng i det fria senare. Vi kan inte riktigt peka på varför, men båda makarna Norman älskar verkligen dessa djur. De är så ...värdiga på nåt sätt. Känns liksom... kloka. Vi vet inte varför, men antagligen beror det på att vi är uppväxta med Bamse. Så var det äntligen dags att träffa de nyfödda små krabaterna. En dag gamla är de, och de PIPER på ett extremt gulligt vis. Det hade vi ingen aning om, men vi lovar - så är det! Lyssna själva noga i klippet nedan: Om ni lyssnar vid 12 sekunder in kan ni höra ljuden de små liven ger ifrån sig! Här stod vi en liten stund och lät sköldpaddsbebisarna kravla omkring i våra händer och vifta med sina små labbar, och tio av dem skulle vi sedan få släppa ut i havet. Barnvaktspaddan som simmade omkring och tog hand om de små telningarna verkade vara ett under av tålamod. Efter en liten stund kom så guiden med en hink, som han stoppade ner de tio lyckliga ungarna som skulle få äran att bli utsläppta i friheten av oss. Se vilket härligt gäng ändå! En överlycklig Tina fick bära hinken ner till stranden, och det som hittills är resans höjdpunkt - utsläppandet av sköldpaddebebisar! Det här var en FÖR fantastisk händelse för att bara ha stillbilder på, så håll tillgodo - här får ni se en av de vackraste upplevelser vi någonsin haft på en resa. Och vi rekommenderar er såklart att köra helskärm - det är ju 4K-upplösning för bövelen! Ett liiiitet, liiitet smolk i glädjebägaren dock, var att det var några snålturister där som försökte snylta sig in på vårt sköldpaddssläpp, och de lät sin lilla dotter gå fram till oss och försöka börja ta några av våra sköldpaddsbebisar. Men se det var fel sorts vuxna att försöka sno sköldpaddsungar ifrån, även om du råkar vara en människounge med snåla päron, så Tina sade till på skarpen på engelska, till flickan som nog i och för sig var polskt, men nog ändå förstod andemeningen... Trots att vädret lovade åska och regn, så bjöds vi på en magiskt vacker solnedgång, vilket givetvis måste vara ett tecken på att samtliga de tio sköldpaddsbebisar vi släppte ut kommer klara sig undan rovdjur och andra faror, och leva låååånga lyckliga liv. Pelle såg till att ge var och en av de fem ungarna visa livsråd innan han släppte iväg dem. Vissa av dem verkade mer tävlingsinriktade än andra... ...medan andra valde att gå sin egen väg. Som tur var verkade ingen av dem vara någon badkruka, utan samtliga sprang utan att tveka ut i vågorna. -Trevlig resa, Skalhen! Som sagt - detta var en helt MAGISK upplevelse, och vi hoppas det framgår av såväl bilderna som filmerna. Så här simmar de nu omkring - våra tio små bebisar med skal. Värre kan de ju ha det. Sen var det dags att åka tillbaks mot hotellet, men vi hade blivit lovade av vår tuk-tuk-chaufför Thomas att han skulle stanna på vägen så vi kunde få inhandla lite frukt och öl. Vi började med att stanna vid detta fruktstånd vid vägen. Ägaren - som trots sin skeptiska min här på bilden - var jättetrevlig och lät oss provsmaka på allt vi ville innan vi köpte nåt. Som de här röda bananerna till exempel. Vafalls? Röda bananer?!? säger ni, och vi sa detsamma, men fick provsmaka dem och de smakade väldigt mycket som sin gula kusin man ofta kan hitta Chicita-klistermärken på. Alltså inte lika söta och syrliga som siamesbananerna vi åt häromdagen, men ändå väldigt goda. Efter att ha köpt på oss nämnda röda bananer, lite litchi-frukter och ett gäng mangostan-frukt så åkte vi vidare in till den lilla stan Bentota, där vi först inhandlade lite juice och snacks... ...och sedan Pelles efterlängtade öl, som man kunde köpa i den här bar-liknande affären som eventuellt också fungerade som bar - vad vet vi? Hursomhelst införskaffade vi sex burkar Lion, och sedan var det dags för den slutliga färden mot hotellet. En sak vi ännu inte berättat är vilket otroligt härligt kvällsljus det är här. Det är liksom ...varmt gulbrunt på nåt sätt, och svårt att fånga på bild, men det är TYP så här det ser ut. Väl hemma på hotellet började det tidsödande arbetet med att tanka in bilder och filmer, och välja ut vilka som platsar i denna resedagbok. Och facit på just denna dag har ni ju just sett. Med detta önskar vi er godnatt, ty i morgon är en annan dag, om vi ska fortsätta citera svenska låttexter.