Denna söndag hade vi redan planerat skulle gå i djurens tecken, och då kändes det ju extra lämpligt att det första vi stötte på när vi öppnade hotellrumsdörren strax innan klockan 05:00 var den här tusenfotingen. Som dock - efter kontrollräkning - enbart visade sig ha 708 fötter. Vi lämnade den åt sitt öde med en känsla av besvikelse och förakt.
Efter att ha hämtat våra frukostlådor i receptionen, gick vi ut och satte oss i den här flådiga Toyotan, där vi skulle tillbringa de närmaste dryga tvåhundra minutrarna.
En smidig resa ändå, tänkte vi - när vi kommit ut på den här tomma, härliga motorvägen. Men snart ökade det på med fordon och även här visade det sig att folk körde som galningar. En riktigt rejäl olycka hann vi passera innan vägarna återigen blev smala och krokiga och gick mitt genom små byar.
Att vi skulle tillbringa drygt 200 minuter bilen var dock en sanning med modifikation, som tur var. Vi stannade nämligen till i kanske tjugo minuter och tog en fika och uträttade våra respektive behov på en liten restaurang på vägen.
Därinne visade vår chaufför glatt vilka djur vi skulle kunna råka på under dagen, och Tina blev lite skeptisk när ett gäng bilder på diverse olika kobror dök upp.
En liten attiralj som fanns i bilen var denna praktiska växelspaksknopphätta i en trevlig orange kulör. Detta spår vi kommer bli supertrendigt även i Sverige framåt våren, så nu är det bara att börja jobba, Monica Holmberg!
Till slut kom vi fram till Udawalawa National Park, där vi först besökte The Elephant Transit Center för att få titta på när övergivna elefantbebisar matas med mjölk. Sedan skulle åka ut i själva nationalparken på safari där vi även förhoppningsvis även skulle få se andra djur. Men vi tjyvstartade redan medan vi väntade på elefantmatningen på, genom att hitta en liten söt groda sittandes på ett blad bland Lotusblommorna.
Skåda vilken liten gyllig krabat!
Strax därpå började det marschera in elefanter på rad. Bokstavligen, och i storleksordning, vilket gjorde att Tina genast fick tårar i ögonen. Och vi som känner Tina vet att det knappast var hennes ordningssinne som var orsaken till detta, utan hennes kärlek till dessa magnifika djur.
The Elephant Transit Center är till skillnad från så kallade "elephant orphanages" ett ställe där det är djurens bästa som gäller, och inte turisternas. Här får man inte klappa dem eller fotograferas med dem, utan här står turisterna på tryggt avstånd från djuren och den enda mänskliga kontakt de har är med de anställda när de matas - i övrigt undviker de kontakt med djuren, då det är meningen att de ska fortsätta vara vilda.
Varje dag dödas i snitt tre elefanter på Sri Lanka på grund av kontakt med människan - vilket innebär att det blir en hel del övergivna elefantungar. The Elephant Transit Center så tar hand om dessa ungar och ger dem mjölkersättning och sjukvård om de behöver, men själva centret är inte isolerat från nationalparken, utan elefanterna lever fritt där och kommer bara när det är dags för matning. Även de vilda elefanterna som bor i nationalparken har fri tillgång till centret, och under torka så kommer de ofta dit för att utnyttja vattenreservoaren som finns där.
När elefanterna är fem år gamla släpps de sedan ut i sin naturliga miljö runt om i Sri Lanka, för då är de vuxna nog att klara sig själva.
Vi vill alltså starkt avråda framtida Sri Lanka-besökare att besöka så kallade elefant-barnhem, då de visserligen också tar hand om föräldralösa elefantungar, men till skillnad från The Elephant Transit Center så släpps de aldrig ut i det vilda igen, utan blir olyckliga turist-elefanter.
Ni som vill veta mer om detta kan klicka varsomhelst i den här texten när ni ser orden "The Elephant Transit Center" ty där har vi länkat till deras hemsida, där mer information finns.
Sen var det äntligen dags att åka ut på safari i nationalparken, men först var vi tvungna att memorera lite regler...
Makarna Norman - som valde att beställa den här dagsturen på egen hand, istället för att göra det via TUI fick tack vare detta en egen jeep att skjutsas omkring i bland de vilda djuren.
Och det dröjde inte många minuter innan Pelle fick syn på nåt grått som prasslade inne i skogen - och se där! Där får vi se vår första vilda elefant i sin naturliga miljö, som för den här individen uppenbarligen var skogen.
Men strax efteråt hittade vi fler elefanter, som dessa två som hade en oroväckande smal liten unge.
Man kan se det lilla livet skymta fram bakom sin mamma där...
Och vilken skillnad det ändå är att få se dessa fantastiska djur i sin naturliga miljö. Man känner sig både ödmjuk och hänförd.
De här fåglarna har tydligen nåt slags samarbete med elefanterna här, men tyvärr har vi glömt vad exakt det handlade om. Ni får googla eller nåt.
Ja, nu tänker vi nog bara mata på lite med elefantbilder en stund. Snabelfobiker får väl skrolla vidare.
Nyfiken fågel till vänster i bild!
Här har vi en stor hona som var
på väg direkt mot vår jeep. Hon såg dock inte så arg ut, så vi blev inte särskilt rädda, men det är stora och starka djur det här, och det gäller att ha respekt för dem. Som tur är är dock asiatiska elefanter mindre aggressiva än sina afrikanska kusiner. Hade vi varit på den kontinenten så hade denna bild kanske varit det sista vi lagt upp (vilket vore lite imponerande - om vi hade använt våra sista minuter i livet till att skriva resedagbok, men det vore också typiskt oss!).
Det är NÅT med elefanter som gör att de känns så ...värdiga. Kloka. Fina. Titta bara på den här damen - visst känns det som att man skulle kunna anförtro sig för henne!
Och här har vi hennes magra lilla kalv. Vi håller tummarna för att hen tjocknar på sig och blir en frisk och stor elefant så småningom!
Som sagt - magnifika djur i en magnifik miljö! Men nu startar vi jeepen och åker vidare för att se om vi får syn på andra djur.
Och vi behövde inte åka långt - bara runt hörnet hittade vi denna lilla hjord med vattenbufflar.
De gjorde (hjorde?) sig finfint mot en fond av djunglig grönska och ståtliga berg i bakgrunden.
Den här tiden på året ska det normalt vara torrperiod, men då klimatet är så uppfuckat har det regnat rejält några dagar, vilket gjort att de normalt sett väldigt gropiga vägarna i parken nu blivit ÄNNU gropigare
och svårkörda.
Vilket vi blev varse den hårda vägen, genom att vår jeep helt enkelt körde fast i leran. Mitt i vildmarken. Men som tur är dök det upp en annan safarijeep efter några minuter, och erbjöd hjälp.
De såg till att dra oss ur lergropen vi fastnade vid, och sedan vinkade de adjö och åkte vidare.
...och då körde vår jeepchaufför fast IGEN. Han hade uppenbarligen inte lärt sig att det nog inte var en så bra idé att köra i de djupaste däckspåren snarare än att försöka köra på de upphöjda delarna vid sidan av dem. Och nu hade vi inga andra turister i närheten, så nu gällde det att få loss bilen innan vi blev uppätna av leoparder, som också finns här. Pelle är för övrigt övertygad om att han såg en sådan i en buske, men Tina påstår att det var en hjort. I så fall var det en hjort OCH en leopard, på jakt efter hjorten - hävdar Pelle med emfas, men hans fru är skeptisk.
Till slut lyckades den rätt kasse jeepföraren gräva loss oss, och vi åkte vidare. Så fort någon av oss tyckte oss se något djur, så ropade vi högt till honom att stanna (och bröt därmed en av reglerna vi lärt oss från skylten tidigare). Men han var sjukt seg på att lyda, och åkte alltid vidare några meter för långt, vilket gjorde att vi missade att fota några fina djur, men ibland funkade det. Som den här tjusiga lilla fågeln
som - efter lite googling - visade sig vara en grön dvärgbiätare (Merops orientalis orientalis) som - som synes tillhör gruppen "praktfåglar". Det är dock lite oklart om dvärgprefixet syftar på fågeln själv, eller om den har en fäbless för småväxta bin.
Strax därpå stannade jeepen plötsligt, och chauffören pekade neråt marken. Och där - en stooor varan, som dock valde att gömma huvudet, så bättre bild än så här blev det tyvärr inte.
Och se där - uppe i ett dött träd - sitter det en indisk tofsörn eller variabel hökörn som den också kallas och spanar. Att den är "variabel" betyder att det finns några underarter Nisaetus cirrhatus som den heter på latin. Just denna art som finns på Sri Lankas fullständiga latinska namn är således Nisaetus cirrhatus ceylanensi. Vi tycker att "indisk tofsörn" är det gulligaste namnet, så i fortsättningen så kallar vi dem det.
...och där - nere på marken - sitter det en till. Kanske ett mer närsynt exemplar än kollegan i trädtoppen.
Men nä - den verkar också fått syn på något byte på håll, och flyger glatt iväg för att fånga det, vad det nu kan vara, men enligt Wikipedia är det förmodligen en djungelhöna, en fasan eller annat litet näpet djur.
Strax därpå hittade vi en termitstack. Den var tydligen övergiven, och då bebos de ofta av ödlor eller kobror, så på stark uppmaning av Tina åkte vi vidare.
Och vad stötte vi på då, om inte ytterligare en liten hjord vattenbufflar!
Här fanns det både kalvar och mäktiga tjurar, som svalkade sig i det klarbruna vattnet...
Något som dock inte är HELT riskfritt, då det dräller av krokodiler där. Här ser ni - om ni letar lite - ett par ögon från en sådan sticka upp över ytan...
Okej. På den här bilden ser vi kanske inte direkt några djur, men det var ändå ett tjusigt träd som var värt att dokumentera tyckte vi.
Men se där! Där har vi ju ett djur igen! En indisk ibisstork minsann, eller Mycteria leucocephala om vi kör på det latinska namnet. Även om den fortfarande är rätt vanlig så räknas tyvärr också denna fågelart som nära hotad på grund av jakt, utdikning av våtmarker samt miljöförstöringar. För jävligt, om ni frågar oss.
I vattenbrynet kunde man även se dessa filurer - även kända som styltlöpare (Himantopus himantopus) vada omkring på sina långa, långa ben. Tack och lov är den till skillnad från många andra djur här INTE utrotningshotad, utan kategoriseras som livskraftig av Internationella Natursvårdsunionen IUCN.
Och här - mina damer och herrar - har vi en klockren lankesisk rödflikvipa (Vanellus indicus lankae) spankulerandes i vattenbrynet.
Och här hörni - sitter ytterligare en grön dvärgbiätare och glor.
Strax efter att vi sett vår första vattenbuffelhjord så fick vi även syn på ett gäng apor strax bredvid vägen, men vår lomhörde chaufför hörde inte när vi ropade, så han körde förbi dem, och fick sedan backa tillbaka - vilket gjorde att aporna i fråga försvann in i buskagen. Så döm av vår glädje när vi senare hittade detta träd, som var fullsmockat av gulliga apor!
Kolla den här lilla ungen till exempel, på väg att hoppa från grenen han satt på till stammen grenen i fråga var fäst vid.
Och TJO - det gick ju alldeles utmärkt!
Dessa apor är av arten Ceylonmakaker (Macaca sinica) och är en starkt hotad art och har minskat med 80 procent de senaste 200 åren. Ofta dödas de när de hämtar föda från människors odlingar, och de används också tyvärr som husdjur här. Skönt att se att de har lite av en fristad här.
Nästa stopp var ytterligare ett vattenhål, där det lurade krokodiler strax under vattenytan. Här stod vi ett tag, och Pelle hoppades i lönndom på att krokodilen nere till höger i bild skulle anfalla och äta upp en av de tre vattenbufflarna på ett spektakulärt sätt, men tyvärr verkade den mätt.
Så vi åkte vidare och stannade istället till för att kolla in den här fågeln; en rostgumpad törnskata minsann! På latin heter den Lanius schach caniceps, men vi föredrar det svenska namnet.
Vi fortsätter vår ornitologilektion genom att visa er nästa fågel vi lyckades ta en tillräckligt tydlig bild för att lägga upp i resedagboken på. Här har vi en Ägretthäger (Ardea alba modesta). På 1800-talet var dess plymer väldigt populära som hattdekoration och miljontals slaktades för detta ändamål, vilket blev startskottet för diverse olika fågelskyddsorganisationer som grundades just för att förhindra att dessa vackra djur dödas för sina fjädrars skull. Nuförtiden är arten inte längre hotad.
...och några meter från dessa fåglar ligger ytterligare krokodiler på lur. Krokodilerna här är av arten sumpkrokodil (Crocodylus palustris), och kan bli över fem meter långa. De livnär sig främst på fiskar, groddjur, små däggdjur och vattenlevande fåglar, men de flesta ryggradsdjur som närmar sig vattnet för att drick är ett potentiellt byte. Det är inte vanligt att de äter människor, men det har hänt och då har det främst handlat om badande barn. Sumpkrokodiler är fridlysta, men jagas ändå för sitt skinn och diverse kroppsdelar som används inom den traditionella asiatiska medicinen.
Om vi fortsätter med kräldjuren vi såg, så kan vi ju berätta om den här kameleonten som - lite misslyckat kan man tycka - gömde sig på den här grenen.
Den är av arten Calotes ceylonensis vilken vi inte hittat något svenskt namn på, men båda de engelska beteckningarna är coola nog. Eller vad sägs om "Sri Lanka bloodsucker" eller "painted-lipped lizard"?
Ni som saknat någon närbild på en vattenbuffe (Bubalus arnee)l får här ert lystmäte. I vilt tillstånd finns endast ett tusental av dessa djur kvar.
Längre ut i vattnet passade några sköldpaddor på att ha en härlig orgie.
Just dessa dekadenta exemplar är av arten indisk svart sköldpadda, eller Melanochelys trijuga som latinos säger...
Och för er som är trötta på faunan så kommer här som avslutning från nationalparken en bild på floran där istället. Samt lite berg för er geologer.
Så var besöket i Udawalawe National Park slut efter nästan tre timmars guppig och fantastisk färd på en frodig savann som doftade supergott. Som sköljmedel, som Tina sa, och vi inledde den långa färden hemåt.
Precis i början av parken åkte vi förbi det här picnic-stället, där en massa lokalinvånare badade med kläderna på. Som Galna Tanten hela bunten.
Vi stannade till på samma lilla restaurang som på vägen till parken, och intog lunch. Vår chaufför informerade oss där om det korrekta lankesiska sättet att äta - vilket är med fingrarna. Oavsett mat. Förutom soppa då kanske. Vi fortsatte trots att vi gärna tar till oss främmande kulturer dock att äta med bestick.
Vi passerade också denna mystiska plats. som hade massor av munkstatyer i en lång rad, varav en stack ut litegrann genom att vara blå i ansiktet. Vår chaufför informerade oss då om att han inte hade någon aning om varför.
Några långa timmar i bil senare så kom vi äntligen tillbaka till hotellet, där Pelle direkt såg till att ta detta avslappnande och inte så jätteavsvalkande dopp i poolen.
Därefter intogs en i eget tycke välförtjänad öl i solstolen.
Tina då? Ja, hon började simma längder istället, friskus som hon är
.
Och därefter tog hon ett skönt, salt dopp i solnedgången medan Pelle istället valde att dokumentera det med sin kamera, då det var så snyggt ljus och han inte ville lämna den på stranden.
Ja värre kan man sannerligen ha det i februari!
Sen var det dags för middag, och där träffade vi en härlig kock som hörde talas om Tinas allergier och på stående fot erbjöd sig att fixa någon god efterrätt som hon skulle tåla på kvällen.
Denna efterrätt bestod av någon slags kokosmjölk med små krossade ärtor i, som nästan såg ut som någon slags rom (fiskäggen - inte drycken, staden eller folkslaget). God var den iallafall, och även Pelle fick en portion - trots att han redan ätit en tallrik glass.
Därefter bjöds det på en eldshow där en farbror och en tant showade loss med sina facklor till A-teens, men det orkade vi inte göra mer än att ta ett snabbt foto på, och sedan bar det väg till rummet för att få sova.
Så med denna bild säger vi godnatt efter en lååång dag och ett nästan ännu längre reseinlägg. Imorgon kommer det garanterat vara mindre att läsa och lära sig.
