Efter gråtfesten med Fredrik Backman - som Tina läser idag för övrigt - så har Pelle gått över till lite mer skräckartad litteratur, och läser nu John Ajvide Lindqvist på läsplattan så det står härliga till.
På väg ner mot havet för ett dopp passade vi på att fotografera alla små hål där de små strandkrabborna bor, samt de tjusiga mönster som uppstår när de gräver dessa hål. "Själva krabborna då - ska ni inte fotografera dem?" tänker ni. Men nä - det sparar vi till en annan dag!
Så var det återigen dags för lek i vågorna. Nu var det några dagar sedan vi lade ut sådana bilder, så vi kände att det var dags.
Dessvärre kom det en droppe på linsen, så vi gick upp igen eftersom Pelle inte tagit med sig någon putsduk i badbyxfickan.
Sen hände nåt förskräckligt! Pelle kände plötsligt hur hans framtänder började lossna!
Sicken blås! Det var ju bara en extrem närbild på en mangosteen-frukt, som är godare än vad de ser ut att vara på våra bilder. Mycket godare. De små vitlöks(och tand)liknande klyftorna är supergoda och söta, medan skalet runt dem däremot är beskt och äckligt. Så ät inte det, för guds skull!
Dagen lunkade sedan på som vanligt. Läsning. Sol. Bad. Ja, vid det här laget har ni koll på våra (icke)aktiviteter.
Men sen - när vi fixat oss inför aftonen på rummet och Pelle skrivit klart onsdagens resedagbok så hade vi som ni vet ett möte klockan 18 i lobbyn. Och det var med glada men inte särskilt spända förväntningar vi lämnade rummet och travade dit.
Där möttes vi av skräddaren, som nu färdigställt alla våra beställda kläder, och kom och levererade dem personligen.
Vi kollade att han sytt in Pelles kavaj som han skulle - och det hade han såklart - och det framstod också med all tydlighet att kavaj inte passar till riktigt alla typer av byxor.
Sedan betalade vi och tackade för en finfin affär. Nu jävlar är det slut på slusk-Normans hemma i Sverige. Åtminstone när det vankas till fest.
Och på tal om kläder. Pelle har ett par vita jeans som efter diverse blöta äventyr svenska sommarkvällar inte är riktigt lika vita som de en gång var. Och svenska tvättmedel har inte hjälpt. Så då fick Pelle den lysande idén att ta med byssorna i fråga till Thailand, för här känns det som att vittvättmedlen verkligen fungerar. Och nere på stranden kan man lämna in tvätt för 80 baht/kg - så varför inte göra ett försök?
Det är således med spänd förväntan som Pelle tog emot inlämningskvittot. Imorgon ska han få reda på om hans teori stämmer!
Sen var det - japp, ni gissar förmodligen rätt - dags att äta kvällsvard igen. Vi gick till ett av strandhaken och fick ett bord närmast stranden, och beställde där Fried shrimp with ginger och Fried rice with egg (Tina) medan Pelle slog till med en Fried yellow noodles with shrimp. Och till detta beställde han givet vis en...
...flaska VATTEN! Ja - ni läser rätt! Ingen Chang idag (ja - bortsett från den han drack i solstolen vid lunchhugget, men ändå). Han har ingen riktig förklaring på varför - mer än att han var mer vatten- än Changsugen. Ja. Så kan det också vara.
Som vanligt dröjde maten bortåt en 20 minuter, men sen kom hon rännande - vår fina servitris med den extremt dåliga engelskan, men också det väldigt trevliga sättet. Hellre så än tvärtom!
Maten smakade bra som vanligt, men Tina längtade redan tillbaka till rummet, ty hon var pömsig.
På vägen tillbaka passerade vi hotellets Siam-tema-kväll där vi stannade till och tittade lite på de här dansöserna som vi på avstånd såg utföra en traditionell thailändsk dans, men när vi kom närmare hade bytt till den tröttaste can-can-variant vi någonsin skådat. Detta till i ärlighetens namn ganska anskrämlig musik som inte alls kändes särskilt thai, utan snarare som ett några improviserande proggmusiker i ett hippiekollektiv. Puh - tur att vi inte betalade för detta. Och med detta säger vi godnatt för ikväll. Imorgon: Äventyr!
