Men men - vi kom fram iallafall. Och där möttes vi av Forrest - den trevliga orangetröjade guiden som skulle ta hand om oss idag. Han förklarade var vi skulle åka, var vi skulle stanna och vad vi skulle göra.
Så vad SKULLE vi göra då? Jo - vi ska åka iväg till Surin Islands - ej att förväxla med Surin Beach, där vi bodde 2009 - och där ska vi snorkla samt hälsa på Moken-folket - så kallade "sea gypsies" (hur man nu ska översätta DET till nåt politiskt korrekt på svenska... Havszigenare känns ju sådär. Havsromer? Havsresande? - äh - vi håller oss till Moken-folket). Vi kommer till dem lite senare - nu ska vi borda Speedboat nummer nio, och ge oss iväg!
Så på med flytvästarna, och sedan bar det iväg i full fart de cirka sextio kilometrarna ut mot Surin-öarna.
Strax efter att vi tagit oss ut från piren och innan vi kommit ut på öppna havet - eller Andamansjön som det handlar om i detta fallet - såg vi den här tjusiga fiskebåten, som vi kände oss tvungna att dokumentera. Andamansjön som sagt - den är ingen sjö, som man skulle kunna tro av namnet, utan ett så kallat "randhav" till Indiska Oceanen. Nordsjön är ett annat exempel på randhav - om än mycket omysigare.
Nåväl - efter en dryg timmes färd så stannade vi till vid första stoppet, nära en av Surinöarna. Här skulle det nämligen snorklas!
Utrustade med fenorna vi fick i hamnen, snorklingsmaskerna vi fick på båten samt vattenkameran av modellen Olympus TG-5, hoppade vi i det ljumma, klara vattnet.
Och oj - vilket snorklingsställe sen! Även om vi varit nöjda vid tidigare snorklingsäventyr på våra resor, så bjöd detta på mycket mer i både färg- och fiskväg! Här fanns det inte bara döda koraller, utan en hel del levande i vackra färger samt MASSOR av firrar.
Vi kan ju börja med en av de vanligaste - den randiga sergeantfisken - Sergeant major (vilket låter som en militärgrad, men är denna fisks latinska namn) - i för oss Solnabor välbekanta färger.
Eller vad sägs om den här blå sjöstjärnan (Linckia laevigata) som låg och latade sig på en korall?
Och här hörni - har ni en urtjusig rackare som vi först trodde var nån slags papegojfisk, men när vi började bildgoogla sådana så verkar inte det stämma. Så antagligen är det en helt ny - hittills oupptäckt - art, som vi kräver ska heta Fiskus Normanus på latin. Det sistnämnda ordet i namnet ska uttalas med betoning på den första stavelsen - inte den andra. Så det inte blir några missförstånd.
Och inte nog med fisken ovan - vi fortsatte att hitta helt nya och okända fiskarter (iallafall om man använder Googles omvända bildsök som källa, och det gör vi). Som den här mörkröda krabaten, som Tina upptäckte via HÖRSELN. Någonting i närheten tuggade nämligen frenetiskt och högt, och när hon följde ljudet så simmade hon in i den här fisken, som tyckte om att äta saker från korallerna. Röd tuggfisk får den heta tills vidare. Latinskt namn har vi ännu inte kommit på.
Pelle var dock inte helt nöjd med den första snorklingsturen, då han fick in vatten i sin snorkel hela tiden, vilket lite motverkade själva syftet med snorkling. Han frågade Tina om det såg ut som att han doppade snorkeln under vattnet när han låg och tittade på det marina livet, men Tina försäkrade honom om att så inte var fallet - snorkelspetsen var långt över vattenytan. Således måste det alltså vara en LÄCKA på snorkeln!
Med något mindre bister min än han skulle kunna haft (snorkling - även med trasig snorkel är ju ändå härligare än att gå och småhuttra i Sverige) klättrade han tillbaks upp på båten och undersökte saken genom att hålla för ändan och blåsa vilt i snorkeln, och jajamensan - visst läckte den fan nere vid munstycket. Till nästa snorklingsstopp är det Pelle som byter snorkel - ja faktiskt hela snorklingsmasken!
Efter detta första snorklingsstopp så var det dags att landstiga vid den första ön. Och detta går inte att göra från den stora speedboaten, utan här måste vi hoppa över till en klassisk longtail-båt som i princip kan köra rätt upp på stranden. Med smidiga rörelser tog vi således våra väskor och kameror och äntrade den långsvansade båten, som framfördes av den här coola snubben.
I andra ändan av båten - det vill säga "fören" som vana sjöfarare kallar den - satt det också coola snubbar.
Äsch - det är väl lika bra att visa er även var VI satt i båten, i relation till alla de andra.
Efter en kort tur så var vi framme vid den första ön, där vi enkelt kunde stiga iland tillsammans med resten av gruppen.
Det var alltså här vi skulle hälsa på Moken-folket - en liten ursprungsbefolkning med eget språk som var i princip okända för omvärlden fram till tsunamikatastrofen 2004, då deras byar jämnades med marken. De hade dock klarat sig väldigt bra själva, då de skyddade sig i bergen efter att "ha blivit varnade av fisken". Här snackar vi alltså ett folk som kan läsa naturen.
Dock drabbades de som sagt hårt materiellt - och i och med uppmärksamheten de fick - även kulturellt. För nu började pressen intressera sig för detta tidigare nästan helt okända folk, turister kom, myndigheterna ville registrera dem och deras kultur blev i och med detta för evigt förändrad. Det här är ett semi-nomadfolk som tillbringade nästan hela sitt liv till havs. De har ett eget språk, men inget skriftspråk utan har bevarat sin historia via muntlig tradition.
De hade inte ens något ord för indidviduellt ägande, utan deras kultur handlade om att dela och att ge. Dessvärre misstänker vi att detta nu är förändrat, i och med att de sålde små armband och smycken till oss turister. Sorgligt, kan man tycka - men inget vi visste förrän vi läste på om Mokenfolket nu inför denna dags resedagboksskrivande.
I huvudsak lever de dock fortfarande av naturen, och det rinnande vattnet de har kommer direkt uppifrån bergen...
...något som utnyttjades friskt av den här unge mannen.
Som vi nämnde tidigare har Moken-folket inget eget skriftspråk. Vilket gör deras budskapsarmband lite annorlunda, men verkligen inte sämre!
Tina slog förstås till på några stycken!
Försäljerskan skulle bara amma klart först.
Det är såklart spännande att se för oss okända kulturer, men man får lite en klump i magen samtidigt - det känns lite exploaterande om vi ska vara ärliga. Eller - det ÄR exploaterande. Och vi som bara ville se en fin ögrupp och snorkla...
Och ju mer man läser på - desto ledsnare blir man. Moken-folkets kultur håller alldeles för snabbt på att försvinna. Man borde faktiskt förbjuda turism hit, och låta dem levea vidare som de alltid gjort. Tycker vi iallafall.
Men nu VAR vi ju där, och då får vi stå vårt kast och åtminstone berätta lite om dem här. Deras religion exempelvis, består att de tror på sina förfäders andar samt andar i naturen som har makten att både skydda dem och ge dem sjukdomar. Därför ger man dem offer och man har även totempålar som används på nåt sätt vi inte lyckats googla upp än...
Färgen kvinnorna och flickorna har i ansiktet fungerar både som solskydd, samt att Moken-herrarna tycker det är supersnyggt!
Men rent fotomässigt kan man inte klaga! Här bytte Pelle glugg oftare än han byter kalsonger. Kolla den här flådiga tuppen till exempel!
Eller den här superfina lilla orangea fjärilen! Undrar vad det är för sort...
Efter en sisådär trekvart så var det iallafall dags att åka vidare. Vart ska vi näst måntro? Ja vi får väl se...
Ja vi åkte helt enkelt med longtail-båten vidare till en annan strand - kanske också annan ö, vad vet vi - där lunch skulle intas.
På denna ö låg ett skeppsvrak på stranden. Vi blev inte riktigt kloka på dess historia, så vi gick vidare upp till stället som skulle servera lunchen.
Då blev vi plötsligt stoppade av vår trevliga guide Forrest - han sa åt Pelle att genast ta med kameran och ledde honom till ett träd som det stod ett gäng människor och glodde upp på vad som såg ut som några knölar. Men när han tittade genom sin teleglugg så såg han vad det egentligen var: Flygande hundar! Det djur vi nästan sett flest gånger på våra resor till varmare länder de senaste åren. Men de här hängde inte uppochner som brukligt, utan de klamrade sig fast på stammen istället. Oklart om det är just den här sorten som gör så, eller om dessa två individer var galna bara.
Sen var det dags att ta mat. Här fanns det lite olika godsaker att välja mellan; små kycklingklubbor, vegetarisk wok, ingefärssoppa med kyckling samt en chilistark räkwok. Supergott alltihop.
Till bordet fick vi ett trevligt holländskt par som var förvånansvärt dåliga på engelska. Holländare ska ju vara det icke-engelskspråkiga folk som har absolut bäst engelskakunskaper, men inte de här två. De gillade att resa, och hade besökt en massa länder - men har undvikit Sverige på grund av myggorna. Vi förklarade pedagogiskt att det snarare var värre med mygg här om kvällarna, såvida du inte åker till norra Sverige på somrarna, men vi vet inte riktigt om de trodde oss.
När vi ätit klart så såg vi till att källsortera alla rester efter oss. Det var glädjande att se att de var väldigt noga med sådant här, och detta gällde inte minst Moken-folket.
Sen bestämde vi oss för att softa på stranden en stund, för såväl snorkling som ätande tär ju på ens ork.
Ja - vad kan vi säga - vi trivs med livet här iallafall!
Efter ett tag slog vi oss ner i skuggan och softade där istället. På marken låg det en massa konstiga bär. Vi åt upp dem, för vi mindes vagt att Brooke Shields och hennes krullhårige kille gjorde det i slutet av "Den Blå Lagunen" så det måste ju varit en bra idé, så superromantisk som den filmen var!
Sen var det dags att lämna ön igen, för lite mer snorklande.
Men redan på vägen till speedboaten så ropade plötsligt Forrest "Look look - turtle!!!" och mycket riktigt - när vi tittat en stund i riktningen dit han pekade så såg vi en STOR havssköldpadda simma omkring under ytan. Pelle försökte fånga djuret på bild, men misslyckades att hitta det i sökaren. Så då tittade han upp, och PRECIS då stack den jäveln upp sitt huvud för att ta lite luft, varpå Pelle genast försökt ta ett kort men det var millisekunen försent. Men vi lovar - plasket ni ser på bilden kommer från en stor havssköldpadda!
Har vi förresten visat själva speedboaten än? Inte? Här är den iallafall.
Sen var det dags för inte mindre än två snorklingsstopp, så det var bara att slänga på sig grejerna igen och hoppa i.
Och vår otroliga talang att hitta helt okända fiskarter fortsatte. Här har vi en som vi kan kalla den Orangeryggad Mandrillfisk tills vi blir överbevisade om något annat.
Och här: En Turkoslila Gråtfisk!
Och som om inte fiskarna var nog - här finns en massa andra monstruösa varelser. Som den här... grejen... som satt i korallen och liksom tuggade efter en när man närmade sig den.
Det fanns flera olika varianter av grejen ovan. Samtliga tjusiga att titta på, men man ville helst inte nudda dem - både av naturskyddande skäl som rent av ren självbevarelsedrift.
Eller vad sägs om den här filuren som även den liksom tuggade. Ingen av oss stoppade in fingrarna för att se vad som skulle hända.
Men vi såg också en hel del firrar av redan kända arter. Som den här hornfisken av arten Zanclidae...
...eller några av de sötaste små firrar som finns - nämligen Clownfisken, känd från både filmen "Hitta Doris" och dess föregångare. I såväl filmerna som i verkligheten lever dessa små krabater i havsanemoner.
Ja det KRYLLAR verkligen av fisk här. Här har vi massa vita, några gula samt några mer svårdefinierbara.
Det låter klyschigt, men det VAR verkligen som att simma omkring i ett akvarium. Helt klart vår bästa snorklingsupplevelse hittills!
Ja - ibland säger en bild verkligen mer än tusen ord!
Det var således ett nöjt Normans-par som klättade tillbaks upp i båten för färd tillbaks mot Greenview Pier - hemmahamnen.
Vår kapten för dagen använde av någon mysko anledning ett osedvanligt coolt munskydd. Med betoning på MUN - för näsan spred eventuella bakterier fritt. Inget vi brydde oss om dock - här finns det ju anti-Corona-medel!
Efter en dryg timme så tornade hemmahamnen med dess mäktiga berg upp mot oss, och nu hade vi en och en halv timmes bilfärd framför oss.
Som tur var var det väldigt lite trafik, och chauffören som körde denna gång körde visserligen för fort, men inte tillnärmelsevis lika ryckigt som han som körde oss hit.
Efter nästan prick nittio minuter så kom vi fram till hotellet - och vad möter oss där, om inte den här tjusiga vyn.
Javafan - vi tar en bild till, fast lite närmare.
Och som sagt - vi VET att solnedgångar inte alls blir lika bra på bild som de är i verkligheten, men ändå - det blir ju inte FULT iallafall.
Nu var vi ärligt talat rätt slut, och vi kände att vi helt enkelt inte ORKADE gå till först rummet och lämna grejerna, och SEN till restaurangen på stranden, så vi sket i det förstnämnda och gick direkt och åt. Förvånansvärt ohungriga dock - Tina nöjde sig med frukt. Och på tal om trött - gissa hur trött vi är på att skriva om den här dagen, så vi tar och slutar nu va. Ja. Jo - det gör vi. Godnatt.
