Poolgympan gick till på det viset att instruktören gjorde olika rörelser man skulle härma. Men att härma rörelser är tydligen inte Tinas starka sida...
VERKLIGEN inte hennes starka sida...
Ofta påminde inte ens Tinas rörelser om något som vare sig tränaren eller någon annan i poolen gjorde.
Men Pelle då - är det inte dags att han börjar röra på sig lite också, tänker vän av ordning. Och jo faktiskt - idag så beslutade han sig till sin egen stora förvåning att faktiskt hoppa in och vara med på vattengympan när han plåtat sin frus första minut!
Men eftersom nu BÅDE Tina och Pelle var med på detta fysiskt så krävande pass, så fanns det ju ingen som kunde dokumentera oss (trodde vi iallafall), så för att få bildbevis på att även Pelle ansträngde sig, så fick han göra ett litet privat extrapass efteråt medan Tina fotograferade.
Vilket visade sig vara HELT onödigt - eftersom den tjejen i poolbaren på eget bevåg bestämde sig för att fotografera oss! Så lite senare - nu hoppar vi alltså framåt lite tillfälligt i tiden - när vi åt lunch så kom hon fram och frågade om vi ville ha några fina bilder hon tog på oss när vi gympade. Och så klart vi ville det, så hon skickade över dem via AirDrop, och på så vis kan vi alltså visa lite mer bilder från vårt vattengympapass - om än med aningen sämre bildkvalitet.
Ja här ser vi hela gänget kämpandes i poolen. Det var extremt mycket fokusering på armar och axlar, och väldigt lite på ben och underkropp, men nyttigt kändes det iallafall!
Sen i slutet - ja då blev det massagetåg. Tack och lov utan happy ending.
När passet var över så gick vi tillbaks till den lilla mer barnanpassade pool vid vilken vi lämnat våra grejer. Där hade de en rutschbana vi såklart var tvungna att åka. Vi är ju ändå ett nästan 50-årigt par utan barn, så hur skulle det annars sett ut? Och makarna Norman är lika på många sätt, men deras rutchbanestilar är rätt olika. Om vi börjar med Pelle så kör han lit-de-parade-stilen...
...och låter sin spolformade kropp glida vackert över vattenytan innan den ofrånkomligen sjunker till botten.
Tina däremot kör den mer säkra stilen. Likt en riktg dam sitter hon rak i ryggen och håller sig för säkerhets skull i räcket under sin färd ner. Redan från start ser hon också till att hålla för näsan, för att snabbt göra det strax innan man flyger i vattnet verkar alldeles för riskabelt.
Sedan landar hon graciöst i vattnet, och får inte en droppe vatten i någon av sina två näsborrar. Så tricket ovan funkar uppenbarligen.
Sen tog vi vårt pick och pack och började gå den vackra vägen tillbaka till våra vanliga solstolsplatser, ty det var på tok för många finska små barn i rutschbanepoolen för vår smak.
På vägen passerade vi det här trädet, som vi kallar Medusaträdet - detta på grund av att det växer en massa ormar med utstickande tungor från det. Det har säkert ett annat namn på såväl thai som svenska, men här i resedagboken får det heta Medusaträdet, och hör sen.
Och vädret hörrni - VÄDRET!!! Ett ynka regnväder på max en timme har vi haft på hela den här resan!
På dagens lunch bestämde vi oss plötsligt att gå lite crazy, och beställa västerländsk mat. Så Tina tog en tallrik fish and chips, medan Pelle slog till på Ceasar-kycklingwraps. Och vet ni vad - det var jättegott!
Sen var vi såklart tvungna att bada i havet en sista gång, men vi fick gå extra långt idag, ty det var rejält lågvatten. Det passar ju dock just idag - så hurtiga som vi är!!
Och jo tack - det här är verkligen EXAKT vad både Tina och Pelle behövde! Sol, vila och varma bad. Det räcker så.
När vi ändå fått nog med sol för dagen, så gick vi upp på rummet, där vi satte på YouTube-listan med Pelles alla musikvideor, så att de skulle få lite klick från Asien också. Smart va?
Sen var det dags för den här semesterns sista restaurangbesök, och då bestämde vi oss för att gå till hotellets egna asiatiska restaurang Ta-Krai. Den hade Tina hittat dagen innan. Trodde hon. I själva verket hade hon hittat en bar som hon TRODDE var Ta-Krai. Den verkliga Ta-Krai var den restaurang hon hela tiden trott och hävdat var den italienska restaurangen Olive. Nåväl - vi kom rätt till slut, och det var ett himla mysigt ställe!
Där blev vi serverade en god liten dryck som de förklarade var "Butterfly pee", vilket Pelle tyckte lät lite småäckligt, men Tina förklarade överlägset att "Butterfly pea" (som hon valde att tänka att det stavades) ordagrant betydde "dvärgärtor". Pelle tittade konstigt på sin fru en lååång stund innan Tinas hjärna började fungera igen, och de båda kom fram till att de inte riktigt visste vad de drack. Och att "butterfly" näppeligen är det engelska ordet för "dvärg".
Sen blev vi vackert serverade maten vi beställt - Tina tog en grön curry med kyckling, medan Pelle beställde en Massaman-curry med oxkind från wagye-kött. Båda rätterna var goda, men tyvärr inte fantastiska. Massamancurryn smakade i ärlighetens namn mest köttgryta. Det är väl lite av det enda negativa på den här resan, men vi har - förutom buffén på Alla Hjärtans Dag - inte ätit något FANTASTISKT. Maten har varit habil - men inte mycket mer. Och i ett par fall rent äcklig (pad thaierna). Men vet ni vad - vi klagar inte!
Men EFTER maten fick vi iallafall de små härliga fuktade frottéhanddukarna, som doftar supergott av jasmin och DET, vänner, det känns Thailand det!
