När vi kom ut prick 02:30 så stod Bew och hennes make och väntade på oss. Det visade sig att vi skulle åka samma Toyota-buss som vi åkte till Surin-utflykten med - det vill säga den med den enorma och ekivoka växelspaksknoppen, och det känns ju tryggt. Som tur var så var det inte hennes make som var den ryckige chauffören som körde oss häromdagen, utan han körde så jämnt och fint så.
Det är verkligen SÅÅÅ mycket smidigare, trevligare och billigare att hitta lokala förmågor när det gäller taxiservice eller utflykter. Nu är vi vänner med Bew på fejjan, och är det någon som läser detta och vill använda sig av henne och hennes firma - hör av er så förmedlar vi kontakten!
Nu gick ju resan från hotellet till Phukets flygplats väldigt mycket fortare än vad hotellpersonalen och TUI-människorna trodde den skulle ta. Inga två timmar där inte, utan vi var framme efter en timme och tjugotvå minuter. Således var vi först på plats av alla hemvändande svenskar, och det var ju i och för sig väldigt skönt, då vi slapp köa till vare sig incheckning eller säkerhetskontroll.
Dessutom kunde vi beundra det tjusiga altaret de byggt upp till den nya kungen utan att behöva trängas med andra. Superskönt ju!
De har verkligen fixat till Phukets flygplats sedan sist vi var här 2008 - här finns nu mycket fler restauranger, taxibutiker och allt känns överlag mycket fräschare. Och för er med kids - kolla vilken mysig lekhörna de har för barnen!
Vid det här laget hade vi blivit lite hungriga, och efter mycket velande fram och tillbaka hamnade vi på ovanvåningen där Tina beställde en stekt ris med räkor, medan Pelle lyxade till med en Spicy Beef Ramen. Otippat god faktiskt, om ni frågar honom.
Flygningen hem var LÅÅÅÅNG - 12 timmar på grund av motvind - och givetvis hade vi heller inte denna gång fått platser bredvid varandra. Nu hade Tina fått plats på samma rad (30D) som Pelle hade suttit på på vägen till Thailand, och Pelle en rad snett bakom (31G). Tina - som den omtänksamme hustru hon är - gick genast med på att byta, då det är lite bättre benutrymme på rad 30. Då visste hon dock inte att hon hade hamnat bredvid ett par med en rätt nyfödd bebis som gillade att låta rätt mycket. Dessa tolv timmar riskerar således att kännas som 24 istället... MEN - ibland ler lyckan mot en, och planet visade sig inte vara fullsatt, så de nyblivna föräldrarna med bebisen fick istället en egen stolsrad längre bak, och Pelle kunde flytta bak till sin fru, där de nu kunde dela på ett tresäte själva. Hurra! Flygningen gick väldigt smidigt, och vi hade finfint väder hela tiden. Här ser vi vyer från i tur och ordning Afghanistan, Ryssland och Sverige.
Klockan 12:10 landade vi - fem minuter försenade - på Arlanda, och där gick vi igenom passkontroll som denna dag bevakades av mer tungt beväpnade poliser än det brukar vara. Oklart varför. Men vi kom igenom utan svårigheten, och sedan skulle vi hämta ut bagaget. Tinas väska kom tidigt, men så - när Pelle äntligen fick syn på sin väska, så stannade bandet. Med Pelles väska mellan två röda väskor preciiis utom räckhåll. Den låg nämligen på det inre bandet, vilket kändes ytterst irriterande. Så nära, men ändå så längt borta. Nåja - det startar väl snart, tänkte vi - men minuterna gick och inget hände. Så till slut fick Pelle nog, och utnyttjade sin fulla längt genom att luta sig över bandet allt han kunde och rycka åt sig sin ljusgrå, tunga väska med en sista kraftansträngning och vet ni vad - han lyckades! Han fick tag i väskan, släpade den över det främre stillastående bandet, och vidare ner på golvet. Nu kunde de äntligen ta sig vidare hemåt. Om det hade varit Pelles väska vill säga, men icke - det var bara en som var väldigt lik. Osis, som vår vän Patrick brukar säga...
Efter en alldeles för lång stund kom det dock bagagebandstekniker, som efter viss möda lyckades få igång bandet igen. Och tack och lov dök Pelles väska upp strax därpå. Medan vi sen gick mot tullen hörde vi hur bandet återigen stannade bakom oss, och det förtvivlade suckarna av ett gäng väldigt trötta thailandsresenärer.
Men vi fortsatte genom tullen, förbi två hundförare med hundar som helt uppenbart inte kunde lukta sig till smuggelsprit, och fortsatte vidare ut till taxistoppet, för vi kände att vi var värda en taxi hem efter denna flygning. Att det dessutom blev en Tesla som fick köra oss ända hem till porten kändes bara rimligt. Och preciiis när vi kommit fram till vårt hem så kom snön. Grattis Sverige - Normans och vintern är tillbaka! Och med detta vill vi tacka för oss för i år - nästa gång kommer det en resedagbok från ett HELT annat ställe!
