Torsdag. Vecka två. Sista heldagen här. Fasiken. Nåja, vi börjar iallfall dagen med att Pelle låtsas smörja in sig med solskyddskräm, fastän han egentligen bara posade. Det var ändå vecka två, han hade fått lite grundfärg och det var lite småmolnigt. Nu skulle han väl ändå kunna klara sig utan att bränna sönder sig, tänkte vi. Och jo - han brände väl inte sönder sig, men han blev allt lite röd i slutet av dagen, det ska erkännas... Varenda morgon den här semestern har Tina satt alarmet på 08:00 eftersom hon så gärna vill köra yoga på morgonkvisten. Eller så här; hon TROR hon vill det, ty när det är kväll så är denna morgonaktivitet superlockande. Men så blir det morgon på riktigt så att säga, och larmet ljudet - och då är det inte ALLS lika lockande med yoga, så då somnar vi om istället. Å andra sidan sägs det ju att det är tanken som räknas... Fördelen med saltvatten är att det är så sjukt mycket enklare att simma, för att inte tala om att bara flyta omkring. I en svensk sötvattenssjö, eller i Östersjöns bräckta vätska är det ju väldigt mycket lättare att sjunka, men här - här ligger man bara på ytan och har det bra! Hade det varit bräckt, 7-gradigt Östersjövatten här hade hon aldrig sett så glad och avslappnad ut! När klockan var nästan lunch så kände Tina att Maldivian-behovet pockade på, så då traskade vi raskt iväg till baren och beställde varsin sådan. Tyvärr visade det sig - när vi frågade om receptet - att de hade nån slags "sirup" i den - fastän den enligt beskrivningen enbart skulle bestå av ananas, banan och kokosgrädde. Det gjorde oss såväl ledsna som bedrövade, men som tur är är detta sista dagen, så vi slipper översötade sjudollarsdrinkar utan alkohol i fortsättningen. Hemma tänker vi nämligen göra dem utan sötningsmedel. Men jävlar i havet vad goda det var MED! Sen passade vi på att ta ett sista kort på vår röda, fina bungalow - och denna gång genom en livboj. Man gör vad man kan för att hålla resedagboksintresset vid liv! Idag hade vi bestämt oss för att åka ut till barbåten igen, och klämma lite drinkar. Barbåten går från den här piren, som ni kanske vet vid det här laget, och då undrar ni eventuellt varför Tina är på väg tillbaks till land, istället för att borda båten? Jo - förstår ni - det är för att det vid fototillfället fortfarande var åtta minuter kvar till båten skulle gå, och att vi kom på att vi inte plåtat piren från detta håll ännu. Inget att oroa sig för alltså. Minnesgoda läsre kanske minns hur vi stod och kastade bröd till firrarna häromveckan. Det var innan vi läst denna skylt, som berättar om att det inte alls är bra att mata fiskar här, eftersom man då fuckar upp hela ekosystemet. Hade vi sett den skylten då hade vi givetvis inte matat några fiskar, men nu får vi ta på oss lite miljöboveri tyvärr. Så blev klockan äntligen 18:00 - eller snarare 18:04 om vi ska vara ärliga - och båten som för sista gången denna tripp skulle ta oss till barbåten "The Black Pearl" for iväg. Vi kom på att vi väl ännu inte visat er hur själva barbåten ser ut på håll, så därför tog vi detta fotografi. Här kan man ju hoppas på att det här det coola skeppet till höger i bild (alltså det med två master) som är barbåten, men tyvärr. Det är den tråkigare plastbåten med en herre ombord som gäller. Bara för det såg vi till att ta en bild även på spökskeppet brexdvid. Som tyvärr inte har något coolt spökskeppsnamn, utan tydligen heter det i våra ögon rätt osexiga "P 2653A-02(01)". Väl ombord lyckades vi sno åt oss de mest attraktiva platserna i aktern, som dock visade sig vara bredvid ett gäng tyskar, men de fick inte vara med på den här bilden. Ingen Normanssemester är komplett utan varsin Long Island Ice Tea, och nu - vår sista heldag här - var det dags att beställa dem av den trevlige bartendern (eller om han är servitör - det är lite oklart vem som blandar drinkarna, då baren är på nedre däck). Efter några minuter dök han upp - lika glad som vanligt - med våra isteer och tyskarnas Tiger-öl. Det här har utan tvekan varit den nyktraste semester vi någonsin varit på ihop, så ikväll var det all in! När vår servitör/bartender såg oss ta förra bilden så erbjöd han sig gentilt att ta en åt oss också, så våra fötter - eller åtminstone tre av dem - samt en tysk kunde vara med också. Vi tackade såklart ja. ...och medan vi långsamt och njutningsfullt tömde drinkarna (och åt av de salta små brödbitarna - åtminstone Pelle) såg vi solen gå ner framför oss. Ibland dold bakom små moln i och för sig, men vad gjorde väl det? Då Pelle var snabbast klar med sin Long Island, beställde han en annan iste-variant i form av denna Alaskan Ice Tea, där de bytt ut tequilan och triple secen mot blå Curaceau. Den var också riktigt mumsig, kan vi meddela - och livet är här och nu ganska så på topp. ...allt medan solen fortsatte att gå ner bakom fören. Och ja vi VET att bilder av det här slaget är klyschiga, men å andra sidan är de klyschiga av en anledning! Sen kom vi plötsligt på att det faktiskt var Internationella Margarita-dagen idag, så då var vi ju TVUNGNA att beställa varsin sådan. Bartendern/servitören var inte den som var den, utan levererade dem utan protester. Nu börjar alkoholen ta, och Pelle börjar redan här bjuda på lite försmak av gubbröv. Men alla goda ting är som vi alla vet tre (i Pelles fall fyra), så vi beställde helt enkelt varsin sista drink också - Pelle en Pina Colada och Tina en Screwdriver. Och som ni alla vet så påverkar alkohol ens omdöme en aning, så när vi kommit tillbaks till ön - båda rätt glada i hatten - bestämde vi oss för att trots vår ålder och våra kroppars förfall ta en av våra resedagboksklassiska här-står-vi-nakna-på-stranden-bilder. Så då gjorde vi det - trots det uttryckliga förbudet att sola eller bada vare sig naken eller topless här. Men å andra sidan - vi vare sig solade eller badade ju - på sin höjd vadade vi, och om detta hade vi inte sett något förbud. Dock känner vi att det nog är dags att avsluta dagen här, innan allt går helt överstyr.