Så kom den då - dagen då vi tvingas lämna det här paradiset. För att inte tala om vårt rum, där vi haft den här utsikten varje dag (minus Tina ibland). En sorgens dag således - MEN - vi är ändå väldigt glada och nöjda med att vi valde Maldiverna den här gången, för oj vad vackert här är! Och vad lugnt och skönt vi haft det - precis vad vi båda behövde! När vi stod och låste dörren till vår bungalow så träffade vi på våra vägg-i-vägg-grannar - dvs de som har balkongen/terrassen till vänster om oss, vilket också är längst till vänster av alla bungalows. Vi pratade med detta trevliga brittiska par en stund igår, och berättade hur nöjda vi var med utsikten. Nu visade det sig att de inte alls var lika nöjda, för de såg inte havet alls, eftersom det var en massa träd i vägen. Så de undrade helt sonika om de fick komma in i vårt rum och se om vår verkligen var så bra som vi sagt, och jodå - de blev rätt avundsjuka. Vi gav dem dock tillåtelse att fotografera lite från vår terrass, och sedan tuta i sina vänner att det var deras som hade den här utsikten. Det är bara att hoppas för deras skull, att de inte har några vänner som råkar surfa in hit... I två veckor har vi läst böcker - först dem vi själva hade med oss - men också några vi hittade i den här utmärkta hyllan, där vi faktiskt gjorde flera fynd. Nu var det dags att lämna tillbaks dem dock. Förutom böckerna vi ännu inte läst klart förstås... Nåja - lite solande och badande hann vi ändå med idag. Rummet skulle vara tömt klockan 12, men vår eskort till flygplatsen skulle inte komma förrän klockan 15:05 (allt detta "Barefoot Time" förstås). Fram tills dess kunde vi alltså fortsätta njuta i solen. Pelle växlade skickligt mellan solstol och vattnet. Han gjorde ungefär lika många knop i vardera element. I den här värmen är det viktigt att dricka, och smarta som vi var hade vi kokat upp en liter kranvatten på morgonkvisten och kylt detta varefter vi hällde upp det på flaska. Inte bara är detta gratis, istället för de 4-5 USD som flaskvattnet kostar här - men det är också MYCKET godare. Win-win! Nu har vi i och för sig inte visat Maldivernas flagga än (lugnt - den kommer längre ner på sidan), men så här är hur deras nationella fana BORDE se ut - om vi fick bestämma! Har det förresten framgått hur lång vår promenad ner till stranden är? Antagligen, men vi ville gärna ha ett minne av detta själva också att titta på när längtan tillbaka blir för stor, så då dokumenterade vi den helt enkelt. I realtid och 4K-upplösning. Det här mäktiga trädet står för övrigt på vår korta, korta väg från bungalowen till stranden. Häri hänger drösvis med flygande rävar om kvällarna, men idag såg vi ingen, så vi fotade bara dess tjusiga stam istället. Som ser ut som om det är massor av småstammar som har en orgie. Vackert på nåt sätt. Innan vi tog lunch kom vi på att vi nog borde skriva ut boardingpassen som vi fått i PDF-form från Qatar Airways. Så vi gick till receptionen, där Pelle - endast iklädd en liten byxa av ett icke naturmaterial - efter mycket möda och stort besvär till slut lyckades maila denna fil till receptionisten, som snabbt som en iller skrev ut dem. Utan att klä på sig ett endaste dugg mer fortsatte vi till baren, där vi slog oss ner vid ett bord och beställde vår sista lunch här. Tina tog - inte helt otippat - en fruit platter, medan Pelle slog till på en Caesarsallad - som kom utan dressing! "Vad är detta?!?" tänkte den Ceasarsalladdressingsugne herr Norman, och gick genast och frågade personalen om detta. Men nä - på Maldiverna kör man tydligen denna klassiska sallad utan den lika klassiska dressingen. Hurra - en sak vi INTE behöver sakna om några timmar. Efter att hällt på lite olivolja och balsamvinäger blev den dock lite mindre torr, och mer ätbar, så humöret steg återigen. Sen blev det ofrånkomligen dags att lämna detta paradis. Efter att ha duschat och bytt om till mer resevänliga kläder, och för första gången på två veckor satt på oss skor (ja - vi har verkligen gått barfota sedan vi kom - de enda tillfällen vi haft skor på oss har konstigt nog varit när vi badat, då vi haft på oss våra badskor) - så packade vi in oss i den lilla skåpbilen tillsammans med vårt engelska grannpar, och for i sakta mak iväg mot flygplatsen. Där passade vi på att ta en bild på Maldivernas officiella flagga, men som vi nu hoppas snart blir utbytt mot vårt förslag. Inte heller på flygplatsen var trängsel något större problem. En sak vi glömt att nämna är vår första chock när vi insåg att den omvandlare till brittiskt eluttag - som enligt googlande innan resan var vad som gällde här - inte passade i uttagen. Döm dock om vår förvåning tillika glädje när vi upptäckte att man faktiskt kunde använda våra kontaker som de var i de två hål som passade. Puh. Det är nämligen mycket laddande av diverse kamerabatterier, datorditon, mobiltelefoner, gimbals, smartklocka och så vidare som krävs på våra semestrar. Smartklockan kunde vi dock helt struntat i, ty den har varit lika oanvänd som våra skor de här veckorna. Nåväl på flygplatsen kunde vi iallafall ladda våra telefoner inför de lååånga och många flygresorna hem. En liten stund efter utsatt tid dök iallafall planet som skulle ta oss till Malé upp. De verkar inte supernoga med flygtiderna här, men å andra sidan var det rätt många timmar innan vårt plan FRÅN Malé skulle gå, så vi kände oss inte superstressiga. Mer lite irriterade på att vi kunnat få ännu en halvtimme på stranden om vi bara vetat om detta innan... Så gick vi iallafall ombord på propellerplanet för den första - och kortaste - av det närmaste dygnets tre flygturer. Som vanligt var det en upplevelse att se alla dessa fantastiska maldivska öar, men det kändes lite olustigt att propellrarna gick så erbarmligt sakta, men av någon anledning tycktes det funka ändå. Det måste vara luften här som gör det. På Velanaflygplatsen kom våra väskor nästan först av alla, och sånt är ju alltid ett plus när man reser. När man är utomlands så får man fuska med dieten, ty kalorier funkar annorlunda här. Således slog Pelle till med en Whopper Cheese-meal från Burger King - den första hamburgaren han ätit på minst två månader - och en rejäl, men inte så god Cola Zero till det. Tina mumsade i sig en grön thaicurry med kyckling. Då Tina till skillnad från sin man, som antagligen dött svettdöden om han hängt på, så ville hon njuta lite mer av Maldiverna-värmen innan vi fortsatte till incheckningen, så hon traskade ut på en av bryggorna i hamnen som ligger här och gjorde just detta. Njöt alltså. Hamnen här är lite som en busstation - fast med båtar som tar turister som ska till öar där det inte finns några flygplatser. Incheckningen gick som smort, och vi lyckades åter tigga till oss nödutgångsplatser, så vi kunde sträcka ut våra rasben ordentligt. Sen hoppade vi på den enorma Dreamlinern som skulle ta oss till Doha. Och här avslutar vi fredagens resedagbok, men lördagens finns redan uppe, så det är bara att klicka på högerpilen här nedanför så kommer ni till den.