Då vi i packningsförvirringen innan vi åkte i tisdags lyckades glömma våra egna masker och snorklar som vi köpt på en tidigare resa just för att slippa hyra denna utrustning varje gång, så var vi såklart tvungna att hyra dessa. Och så skulle vi bara komma ihåg att lämna tillbaka dem innan dagen var slut (något vi för övrigt också skulle glömma...).
Något som dock fortfarande fungerade var Tinas förmåga att få syn på skojiga djur. Så precis när Pelle var klar med att fylla i snorkelutrustningshyravtalet samt vi-är-fullt-friska-papperen så fick hon syn på denna STORA - vi snackar servera-på-skaldjursplatå-storlek krabba komma springande och gömma sig under en bänk. Där lyckades han dock inte gömma sig för Pelles kamera, som han såklart använde trots den ilskna min och kom-igen-då-kom-igen-då-pose krabban anlade. Resedagboken går alltid först! 
Sen var det dags att åter beträda bryggan vi anlände till i onsdags morse för att återigen åka med en av resortens egna båtar. Ty denna snorklingstur ingår gratis om man tar full board-paketet, som vi gjorde.
Båten var en annan än den vi åkte hit med, och Pelle gjorde sitt bästa för att se cool och redo ut i sina snygga men slitna solbrillor.
Men under solglasögonen - och kläderna - såg han nog egentligen ut så här, men han var fortfarande redo att ge snorklingen en chans.
Efter tio minuters färd var vi framme vid snorklingsplatsen, och det var dags att klättra - ja KLÄTTRA ty på denna resa råder det tydligen hoppförbud - ner i det ljumma vattnet. Och ja - flytväst var på, ty när Pelle högt funderade på om det kanske vore klokt ändå eftersom det var lite vågigt, så sa Tina direkt att "Då måste du det!" varpå Pelle replikerade att hon nog också bör ha en. Något vi i efterhand insåg var en riktigt bra idé.
Och som traditionen bjuder, så var vi såklart tvungna att ta varsin porträttbild på varandra preis när vi påbörjat snorklingen. Så här blev Pelles på Tina...
...och så här blev Tinas på Pelle. Nåja - det kanske inte var hennes fel att hans mask läckte vatten och behövde tryckas på plats just då. Men bilden blev ju rolig iallafall.
Sen blev det dags för Pelle att sno tillbaka kameran, och börja plåta det marina djurlivet. Som denna långnäste firre som vi återigen inte orkar googla upp namnet på just nu.
Eller denna aggressiva flocken mördarfisk (återigen - vi orkar inte googla) som kom simmande rakt mot kameran.
Och vet ni vad? Tinas superblick för djur fungerar även under vatten. För plötsligt rycker hon tag i sin mans arm och väl över ytan ropar hon "Titta där - en JÄTTESTOR fisk!" och Pelle lyder henne såklart och tittar dit...och får genast syn på denna "fisk" som visserligen är jättestor, men kanske inte direkt tillhör fisksläktet.. Så Tinas zoologiska kunskaper verkar ha en hel del utrymme för förbättring, men hon skyller på att hon inte brydde sig om att titta noggrannare, utan att hon direkt när hon fick syn på nåt stort, så vände hon sig till sin make med kameran. Såsom en god hustru bör göra.
Sen ryckte det återigen i Pelles arm, men den här gången var det en av snorklingsguiderna som gjorde det, för att få låna kameran. Vi var nämligen strängt tillsagda att INTE simma ner till eventuella sköldpaddor eller mantor om vi fick syn på sådana, men för snorklingsguiderna själva gällde förstås inte dessa regler. Så han fick ta kameran och simma ner och ta dessa fantastiska bilder på det majestätiska djuret.
Och det VAR verkligen majestätiskt. Den största havssköldpadda vi någonsin sett med egna ögon En dryg meter lång. Tänk att de små krakarna vi en gång släppte ut i havet i Sri Lanka kan växa sig så här stora om de inte hinner bli uppätna innan dess. Snorklingsguiden gissade på att hen var i 80-årsåldern.
Det är tydligen långt ifrån säkert att man får syn på havssköldpaddor på dessa snorklingsturer. Inte ens de som fokuserar på just havssköldpaddor kan garantera att man får syn på någon, så denna gång hade vi verkligen tur. Och att det dessutom var en såpass stor en vi fick se var ju också en bonus!
Efter denna mäktiga upplevelse var det dags att klättra tillbaka upp i båten och ta sig iland på Meeru igen. Där Pelle genast fortsatte sina rehabövningar genom att sätta sig i denna - för honom något för smala - gunga och utföra någon form av övning som säkert på något vis är bra för balansen. Eller så kunde han bara inte låta bli på grund av den vackra gungställningen.
Miljön runtomkring kan förstås gjort sitt till också...Här ska dock tilläggas att katastroftankarna som Tina har i huvudet konstant sedan olyckan också slog till. Här fick hon för sig att själva palmen skulle gå av av tyngden av hennes man. Så att han skulle avlida i en bisarr palmolycka. Inte genom att få en kokosnöt i huvudet som en normal människa, utan genom att få en kokosPALM i huvudet. Det gick dock bra. Kanske tack vare att Pelle gått ner tio kilo efter olyckan.
Efter fullföljd gungövning så traskade vi vidare kanske hundra meter, och där lade vi oss på "vår" sol-och-bad-plats nedanför vår beach villa, och där nyttjade Pelle den hyrda snorklingsutrustningen igen för att beskåda djurlivet där. Tyvärr var Tina inte med ut i vattnet och kunde upptäcka några spännande varelser, men han såg en stor krabba som lurade i en håla på botten. Tror han.
Sen öppnade äntligen lunchrestaurangen, så vi hastade dit med kurrande magar och försåg oss både med det ena och det andra. Pelle avslutade med denna goda Caesarsallad som en anställd salladskock tillagade åt honom.
Men tro inte att aktiviteterna var slut bara för att själva snorklingsturen var det. Närå - ty efter lite välbehövlig vila och tupplur efter maten så hade Tina bokat gymmet minsann. "Åh var härligt!" tänkte inte Pelle då han väcktes av detta besked, men lydig som han är och då han av erfarenhet VET att man aldrig ångrar ett gympass i efterhand följde han moloket med på den förvånansvärt långa promenaden dit. Och där ställde sig Tina direkt och körde crosstraining (det värsta Pelle vet)...
...så istället satte han sig och följde sin sjukgymnasts inrådan och tränade axlarna.
Även Tina tränade axlar och armar en stund...
...och Pelle fortsatte med sin cykelövning där han var tredje minut enbart cyklar med sitt svagare vänsterben. Därav den konstiga sittpositionen.
Efter en dryg halvtimme kände vi oss färdiga med fysiska aktiviteter för dagen, och Pelle var nu rejält svettig. Vilket inte syns lika bra på bilden som han trodde det skulle göra.
Så efter att ha stannat en stund på stranden på vägen hem, och beundrat solnedgången och den däringa tranan/storken/långbenta fågeln...
...så var det återigen dags att besöka restaurangen. Och denna kväll var det Maldiviska specialiteter, vilket passade såväl Tinas smak som hennes allergi alldeles utmärkt.
Som all härlig färsk exotisk frukt det idag bjöds på. En av väldigt få nackdelar med dessa öar är att de inte har så mycket egna fruktodlingar, så här serveras det inte lika mycket frukt som exempelvis i Thailand. Men idag var ett undantag till Tinas stora glädje.
Till hennes glädje - men också frustration - tålde hon denna dag typ ALLA efterrätter, vilket sannerligen inte är en vanlig sak när man är mjölkproteinsallergiker. Men idag - och kanske nästa måndag - gör hon det, och på det viset avslutar vi en intensiv men väldigt bra dag. OCh när vi kommer hem till hotellrummet ser vi snorklingsutrustningen vi skulle lämnat tillbaka innan 18 idag ligga på bordet (så att vi inte skulle glömma den). Jaja - vi ska inte låta det förstöra dagen. Det får bli morgondagens problem.
