Väl där visste vi båda vad vi ville ha och plockade åt oss det utan stress. Här ser vi Pelle servera sig själv sin egna müsliblandning bestående av valnötter, gojibär, russin, diverse frön och kärnor, torkad anananas och nåt han kanske glömt att nämna på denna oerhört intressanta uppräkning, och detta lägger han i en tallrik naturell yoghurt. Ja det bådar sannerligen gott för ett intressant resedagboksinlägg!
Efter frukosten är det bad och sol som gäller, och det ÄR så skönt i vattnet här. 28 grader. Det lär det inte vara i Brunnsviken just nu. Färgen skiljer sig också åt en aning.
För er som vill ha en solobild på Tina att skriva ut och rama in har ni här en sådan. Varsågoda.
Och för er som hellre vill ha en på Pelle och hans gulliga fossingar kommer denna. Här finns något för alla smaker och böjelser!.
Och på tal om smak; denna pasta med någon slags ost-och-kyckling-sås var det inget fel på smaken på. Men efter en stunds ätande ställde Pelle både sig själv och sin fru den olycksbådande frågan "Undrar om kycklingen är helt färdig... den ser lite rosa ut..." och sen åt han vidare. Hoppas vi inte jinxar nåt nu, men rapport kommer om detta ger konsekvenser. Fast utan bilder i så fall...
Sen sov Pelle den middagslur efter maten han numera kan göra utan att skämmas. Efter den så gick han ner till Tina på stranden och badade, solade och läste en skvätt, och sen blev klockan fem och det var dags för Tina att förbereda sig för dagens yogapass. Och eftersom vi behöver content hit, så tog Pelle med sig kameran och följde med sin fru mot yogastället.
En promenad som tog lite längre tid än nödvändigt, då det som vanligt dök upp en massa gulliga djur på vägen. Som den här ödlan igen som man liksom ändå MÅSTE dokumentera om man har en fin kamera och en populär resedagbok.
...och så kom Tinas superkraft i att få syn på djur till pass igen. Och här hann Pelle faktiskt upp med kameran och hann fånga den. Denna fruktfladdermus som vi fortfarande inte orkat kolla upp namnet på, men de kallar dem "fruit bat" här.
Här har vi ytterligare en vinkel som i och för sig inte blev så snygg. Men man ser ju dess färg iallafall, om man är intresserad av den.
Sen fick PELLE - hör och häpna - syn på ett djur på egen hand. Visserligen bara en liten eremitkräfta, som det dräller av så många här att man måste akta sig för var man sätter fötterna. Men denna är den första vi sett som huserar i en blomma. Det blev - på nåt vis - lite extra sött.
Men nu tillbaka till VÅRA aktiviteter. Tina gick ju återigen på yoga, och denna gång var gruppen dubbelt så stor som sist, men Tina satte yoga-movesen som ett proffs.
Av någon anledning som Pelle inte orkar fråga Tina om så hade yogaläraren(?)... yogin(?)...yogamastern(?) en skål hon höll i. Antingen gjorde hon yoga-artade ljud med den, gissar Pelle, eller också var det en skål med gröt.
Hursomhaver var Pelle där och plåtade i början för att ni ska få se vilken duktig fru han har, och sen drog han sig hem till rummet för att där fixa sig iordning inför kvällsvarden.
Och visst ja! Ni har ju inte fått se baksidan av vårt lilla hus än. Eller av Pelle för den delen. Så här får ni både och.
Kvällens tema i restaurangen var "mexikanskt". Pelle fick uppdraget att ta ett bord medan Tina hämtade sin mat, men precis innan hann hon peka ut nån trevlig ost- och bönröra som hon trodde Pelle skulle gilla. Han höll med, men kollade inte så noga så han tog med en liten skål till bordet. Eller liten och liten - han tog visst en HEL skål som det var tänkt att man skulle servera sig från, och som säkert innehöll tio portioner. Det var ju lite pinsamt, så han smög skamset tillbaks med den och hoppaedes ingen upptäckt hans fadäs.
När han sedan tog en mer normal portion så blev det tacos, och till efterrätt lite churros med chokladsås. Till detta drack han som vanligt vatten. Det FANNS Corona-öl att beställa, men då de kostar motsvarande över hundra spänn styck, och att alkohol fortfarande saktar ner läkningsprocessen fortsatte han - och Tina för den delen - att dricka vatten. Ty det ÄR ju ändå någon form av hälsoresa detta.
Sen var det dags för promenaden hem, och så fort mörkret har lagt sig så MÅSTE man verkligen lysa med lampa framför sig. Inte för att man inte ser vägen annars, för det gör man, men för att undvika att trampa ihjäl någon av alla de hundratals eremitkräftor som är ute och spatserar så dags. Vi vill INTE höra knastret av en krossad kräfta under foten, och då är mobillampan ett måste.
