Miljön för kroppsarbetare har iallafall garanterat tristare färger i Svedala så här års, än vad de har här. Och tristare utsikt för det mesta. Sen kanske de är underbetalda här, vad vet vi, men oj vilken vacker arbetsmiljö de har, om än lite varm kanske.
Färgerna här är som sagt fantastiska. Och havet är liksom randigt nästan - turkost och blått. Vi borde även googla upp varför vattnet blir just turkost och inte ljusblått bara, men även detta är vi för lata för, ty vi har faktiskt semester!
Även Pelle försöker bidra till färgprakten här, med sina färglada badbyxor och sin allt rödare hudton.
Till och med skuggan - där Tina ligger - är färgsprakande. Och man BEHÖVER som svensk se lite färger så här års. Den enda färg hemma som just nu existerar ute är ju brun (ty grå är ingen färg!), vilket paradoxalt nog är den färgen vi försöker få på våra respektive kroppar.
Och på tal kroppar; idag gick vi minsann tillbaks till gymmet fastän ingen av oss var det minsta sugen, och lät dem jobba och svettas en stund.
Ja, är det rehabresa så är det!
Även denna dag flög det runt en massa fruktfladdermöss i skymningen, men tyvärr hade Pelle fel objektiv monterat på kameran för att få närmare foton än så här. Fruktfladdermöss (som faktiskt HETER fruktfladdermöss på svenska, upptäckte vi genom lite googling) är väldigt viktiga för pollineringen här, eftersom Maldiverna inte har så mycket fåglar, så de är de enda flygande djuren som kan sprida fröer till exempelvis mango, bananer, guava och kokosnötter här. Och de är riktigt stora också, vilket har varit svårt att fånga på bild. Men faktum är att de kan ha ett vingspann på en och en halv meter. Och så låter de som tusan om kvällar och nätter.
Gymmet ligger verkligen på andra sidan ön mot var vi bor, så promenaden både dit och hem kan också räknas som träning. Här pekar för övrigt Tina ut var huset där vi bor ligger. Den orangea pricken i mitten av kartan visar var vi befinner oss just nu.
På vägen "hem" passerade vi personelens egen volleybollplan, och där var Tina såklart tvungen att stanna och titta lite. Och Pelle - som den vane volleybollfotograf han är - plåtade såklart.
Personalen måste sett på Tina att hon en gång när hon var ung var duktig i denna sport, ty plötsligt hamnade bollen hos oss, och hon fick passa tillbaka den till dem. Förmodligen var det den passningen som avgjorde hela matchen.
Sen vaskade vi av oss våra nygymmade kroppar hemma, innan vi gick den vanliga promenixen till restaurangen för att äta middag igen. Och som jag skrev igår så måste man verkligen lysa upp vägen framför sig, ty den dräller av såna här krypande eremitkräftor som man helst inte vill krossa under fotsulan.
Dessutom är det de här större varianterna som väljer bruna skal att bo i som är allra vanligast på vägen så här dags. Men även de mindre sorterna med vita skal, som ser ut som små framrusande vitlöksklyftor är ute och promenerar extra mycket när mörkret lagt sig. Och man vill inte rensa skosulorna från någon av dessa sorter.
