Nu har vi konsulterat Google, och tydligen är det svenska namnet praktkalot, vilket låter lite som nåt en tunnhårig, dyslektisk man har på huvudet. Då är en av de engelska beteckningarna på den coolare: "Bloodsucker lizard". Inte för att de suger blod, utan för att hanarna får en intensivt röd färg på strupen och runt munnen när det är parningssäsong. Den är helt ofarlig för människor, och dess huvudföda består av insekter och fega djur. Okej, det står kanske inte "fega", utan det står "ryggradslösa", men det är ju typ samma sak...
Efter intagen frukost gick vi ut till öns allra nordligaste udde, där vi inte varit än för att föreviga oss.
Tina plåtade såklart Pelle också, men han blev inte nöjd, utan tog en selfie som fick duga istället. Trots sandiga och skitiga solbrillor.
Så här ser det ut om man tittar FRÅN udden istället, och då kan man se "vårt" sol-och-badställe där vi brukar ligga. Det är dit pilen pekar om ni undrade.
I vår ständiga jakt på "content" för denna resedagbok slog sig Tina ner i den här hängande korgstolen...
...medan Pelle valde den här hängmattan av samma skäl.
Ett inte helt genomtänkt och klokt förslag skulle det visa sig, för en på grund av hjärnskada ostadig man i övre medelåldern...
Vi får se det som bonusrehabträning helt enkelt...
Och dra på trissor - han tog sig upp för egen maskin, utan hjälp från sin hustru som istället valde att fotografera förloppet.
På vägen "hem" fick vi såklart syn på en ny praktkalot. Förmodligen en hane, baserat på de nytillförskansade ödlekunskaperna, av färgerna att döma..
En resedagboksfotograf i arbete.
På kvällen sen var det dags för den inplanerade partykvällen att gå av stapeln. Och tack vare att Pelle tog sig en extra liten strategisk tupplur så hade han energi för att orka med den. Vana resedagboksläsare kanske reagerar på att sådana här typ av bilder saknats i jämförelse med tidigare resedagböcker. Och det har ni förstås rätt i. Ty detta är vår första riktiga partykväll här, då Pelle varit för trött tidigare, då vi faktiskt varit ute och partajat till klockan sent. Och tack vare att Pelle strategisov en extra gång innan middagen, så orkade han med detta ikväll. Men det kommer inte bli en vana, ty detta ÄR en rehabresa och det blir dyrt.
Sen kan den traditionsenliga Long Island Ice Tea:n vi beställde varsin av eventuellt ha något med saken att göra också... (Och ja - så här ser alltså Pelles hår ut när det är nytvättat och helt i avsaknad av produkter. Vilket är anledningen till att han normalt sett använder just av sådana).
Även Tina - teälskare som hon är - klämde i sig en isvariant från Long Island.
Sen flyttade vi in till själva barbyggnaden, ty där skulle det nämligen vara "Karaoke Night" ledd av dessa två filurer.
Och först upp att anmäla sig var kanske inte helt väntat Tina, som nu blvivit modig och ska uppträda med en ABBA-sång...
...vilket hon gjorde med den äran. Kanske inte den bästa sånginsats hon någonsin gjort, men hon GJORDE det! Inför en nästan helt tom lokal. Resortens gäster verkar av någon anledning inte vara lika karaoketokiga som oss svenskar, men applåder fick hon minsann av de få gästerna som var där. Kanske främst för sitt mod.
Och SE så glad "Miss Tina" - som hon presentrades som av karaokevärdarna - var efteråt! Oklart om det var de som trodde hon var ogift, eller om det var hon själv som skrev det för att någon rysk oligark som prioriterar glädje och utstrålning framför tonsäkerhet skulle lägga in en stöt.
Tärningen var nu kastad, och självklart anmälde sig Pelle också. Och eftersom det bara var han, Tina och en liten åttaårig flicka som sjöng (hon gjorde det dock bara en gång) så var kvällen en jackpot om man BARA vill höra paret Norman sjunga. EN annan vuxen tjej sjöng nåt också, men annars var det Normans för hela slanten. Pelle körde sin vanliga repertoar av David Bowie och Billy Idol, och så denna sista låt från Depeche Mode om BDSM där han presenterades av karaokevärdarna med ett "Once again - the star of the evening - mr Pelle!". Nu var ju konkurrensen kanske inte mördande, men han blev i smyg lite glad ändå. Veckans logopedövning avklarad!
Promenaden hem efter vår synnerligen lyckade partykväll full av drinkar och sång skedde såklart i mörkret, och då vimlar det som sagt med en massa promenerande eremitkräftor i sina skal, som man måste akta sig att kliva på. Vi har nämnt detta tidigare, men här kommer ännu en bild som visar att vi inte överdriver när vi säger att det VIMLAR av dem.
Sen träffade vi även på några större krabbor som var på tok för stora för att få plats i små snäckor, så vi har ingen aning om var de bor någonstans. Här har vi iallafall en av dem. Den första skrämde Tina iväg genom att stampa bredvid den PRECIS när hennes make skulle ta en bild. Bara för att hon tyckte det var kul.
