Så vadan denna arla morgontimma då? Skulle vi ut och flyga sjöflygplan månne? Nä - det var bara så fint, tyckte vi, att det fick vara med här bara därför.
Nej idag var det dags för oss att fara ut och snorkla igen, och idag hade vi - visa av förra gångens erfarenhet - inte låtit snålheten bedra visheten, utan unnat oss att hyra varsitt par simfenor också. Vilket visade sig vara ett mycket bra val.
Efter den tio minuter långa färden ut mot vårt "husrev" hoppade vi i, och kunde nu simma mycket längre ut till revet än vi orkade sist, just tack vare fenorna.
Och OJ vad mycket mer fisk vi såg. Stora stim av såväl dessa gula gynnare...
...som ser ut så här på lite närmare håll...
...som dessa mer - trots sina ränder - mer diskreta rackare.
Även små mindre stim av dessa blågröna firrar simmade förbi.
Liksom några mer ensamvargar till fiskar. Som denna palettkirurg (vi googlade upp vad Doris i "Hitta Nemo" var för sort, och lärde oss då att den hade det här konstiga namnet).
Ja det finns så mycket otroligt vackra fiskar här, som ni ser. Som denna - som inte bestämt sig för om hen ska vara prickig eller randig, utan blandar hej vilt.
Och denna, som hade samma lösning men på färger överhuvudtaget.
Andra koncentrerar sig inte så mycket på färg och mönster, utan sticker mer ut i själva formen. Men åter till fiskarna...
Skämt åsido, ty är det NÅT Tina har som usp är det att upptäcka svårupptäckta djur, och idag slog hon nog sitt eget rekord...
...när hon nere - gömd i en korall - upptäcker denna filur vars specialitet är just att kamouflera sig för att undgå upptäckt. Men inget missar Tinas blick för svårupptäckta djur, och hon ropade genast till sin man "Kom hit! En ...åttaarmad!", ty hon hade i ivern glömt ordet "bläckfisk", och mannen - vis av erfarenhet - simmade genast dit för att fotografera något han aldrig tidigare sett i verkligheten:
Detta det coolaste av djur överhuvudtaget! Den åttaarmade bläckfisken. Och en rejält stor en också! Sådana här är det tydligen väldigt ovanligt att se om man bara snorklar, men har man Tina med sig så har man tur! Tur är också att vi INTE såg en bläckfisk när vi var här 2018, ty då var Tina livrädd för sådana. Men efter dokumentären "Bläckfisken och jag" på Netflix, bläckfisken Hank i "Hitta Doris" samt boken "Sällsynta kloka varelser" av Shelby Van Pelt så har hon börjat älska dess förunderliga djur.
Förra gången en havssköldpadda - nu en bläckfisk! Ja Tinas superkraft har verkligen gett oss några riktigt mäktiga upplevelser!
Sen såg vi såklart ytterligare ett gäng mer vanliga fiskar, men upplevelsen med bläckfisken slår det mesta.
Efter 45 minuters snorklande var gratisturen över, och vi blev skjutsade tillbaks till Meeru. Där vi passade på att se ännu ett mäktigt djur - blåvalen, som i januari 1997 hittades död av lokala fiskare. Den bärgades och rensades på späck och olja (valolja användes traditionellt här för att behandla träet man byggde fiskebåtarna av), och nu finns dess skelett för beskådan här på Meeru. Då blåvalen som bekant är världens största djur och kan nå en längd på upp till 32 meter och en vikt på över 170 ton så var detta dock ett förhållande "litet" exemplar med sina blott 18 meter. Och så är den tyvärr död då, men förhoppningsvis får Tina syn på en levande 30-metersvariant under nästa snorklingstur, som hon kan peka ut för sin make med kameran.
Här finns också ett litet museum som vi passade på att titta in i, kulturella som vi är.
Det intressantaste där inne var dessa maldiviska sandaler. Som enbart sitter kvar på foten genom att man klämmer in en liten knopp mellan stor- och pektå. Vilket nog kräver ett visst tillvänjande innan man tycker det är bekvämt.
Efter sandalfunderandet på museet så var det dags för en stunds läsning på stranden, innan vi tog lunch.
Men innan dess gick Tina upp på rummet för att kissa och hämta vatten, och då träffade hon återigen vår fine trädgårdsmästare, som återigen högg upp en nynedfallen kokosnöt åt oss och bjöd på.
Och snäll som hon är åt hon inte upp allt själv, utan tog såklart ner lite färsk kokos och bjöd sin solande och läsande make på det. Och här tog vi båda - medan vi låg i våra respektive solstolar och mumsade kokos - upp minnet av reklamfilmerna för Bounty som gick på biograferna i vår barndom. Och hur lyxigt det verkade att äta just kokos under en palm. Nu är vi här och kan intyga att känslan vi hade som barn var helt korrekt.
Efter lunchen tog Pelle sin vanliga skriva-resedagbok-och-ta-en-tupplur-paus (denna gång utan tupplur) medan Tina smygfotograferade en tant som smygfotograferade influencers som - fullt öppet, utan skam i kroppen - fotograferade sig själva åmandes nere vid stranden.
Sen kom Pelle tillbaks för ytterligare ett par timmar i solen och det salta vattnet, tills klockan blev fem och han åter gick till rummet för att strategivila lite, då han inte fick någon sömn under lunchen, och de hade en ytterligare kvällsaktivitet inplanerad. Medan han gjorde det så travade Tina iväg till sitt yogapass, och då såg hon - som hon alltid ser klockan 17 - de där anställda som sprutar ut någon slags rök som doftar bensin. Vi TROR det är för insektsbekämpning, då det inte har varit så mycket flygande insekter här övererhuvudtaget (peppar peppar), men vi VET inte. Nästa gång ska vi försöka komma ihåg att fråga. Lite snyggt är det också med röken. Åtminstone fotomässigt.
Och medan Pelle strategitupplurade så körde Tina sitt lugna, men sköna yogapass på öns norra sida.
Sen vankades det ånyo kvällsvard, och idag var det japanska temat tillbaka. Med såväl sushi...
...som iallafall nåt ramenliknande. Här kunde man alltså välja ingredienser, vilken sorts nudlar man ville ha, samt en buljong. Eller så skippade man buljongen och tog stir fried istället, med nämnda ingredienser. Och så lagade kocken till det åt en.
Pelle valde såklart ramenvarianten, med udon-nudlar och den blev god. Men någon riktig RAMEN var det ju inte. Chashu saknades.
Väl tillbaka var det dags för aktiviten som Pelle strategivilade sig för; bubbelbad på innergården. Ty jorå - här finns det en yacuzzi som ingår vilket vi nämnt tidigare. Så det blev ett bubbelbad för herrskapet Norman...
...under den stjärnklara natthimlen, som de valde att ligga och njuta av...
Då utsikten - om de istället tittade rakt fram - istället var den här. Turligt nog behövde ingen av oss använda toaletten framför den andra, ty även om vi varit ihop i 30 år nu så finns det NÅGRA gränser vi inte passerar. Och att gå på toaletten inför varandra är en.
Och då det var lördag var vi såklart tvungna att lösa Melodikrysset. Vilket vi givetvis gjorde med bravur. Sen tog vi natt efter en lååång dag.
