På vägen från frukosten fick vi äntligen se hur våra små ödelevänner livnär sig. Tydligen är de starkare än man tror, och när ingen ser skakar de ne kokosnötter från palmerna, som de sen med ett välriktat slag med sin lilla, lilla hand slår ett hål rakt genom skalet på, och sen äter dess innehåll. Ja det kanske inte är något som står på Wikipedia, men så tolkar iallafall vi morgonens syn av den mumsande lilla ödlan.
Strax bredvid den kokosätande ödlan bland alla spår av djur och andra mystiska mönster i sanden hittade Tina detta hjärtformade blad, som hon såklart var tvungen att fotografera denna härliga dag, då vi åter skulle ut på snorklingstur och förhoppningsvis få se ett nytt djur nu igen. Skulle vi lyckas? Vi får väl se...
Det började onekligen lovande, ty redan innan vi klivit ombord på båten fick vi syn på våra små vänner hajarna, och lyckades fånga dem båda på samma bild då de simmade vid strandkanten. Detta bådar verkkligen gott!
Och det började onekligen bra, då vi direkt lyckades hitta detta stora fiskstim och dokumentera det igen. Men det var ju ingenting vi - eller våra resedagboksläsare - inte sett förut..
Samma sak med den här svarta fisken, som även den börjar kännas som old news...
Samma sak med dessa - mer diskreta firrar - med snygg, orange ögonskugga. Inget nytt där heller.
Nä, vi får koncentrera oss på fiskarna vi - och ni - redan sett....
Men vi ska verkligen inte klaga, för det slutar liksom inte vara mäktigt att vare sig se sådana här stora stim av firrar i tjusiga färger...
...eller ens sådana här mer individuellt sinnade filurer.
Dessvärre strulade Pelles mask och snorkel idag, då båda läckte in vatten. Tinas däremot satt som en smäck. Vilket är den exakta motsatsen till hur det var vår första snorklingsdag, så det var väl inte mer än rättvist antar vi...
Så det var ett liiiite besviket par som klättrat upp i båten igen och insåg att detta var den första snorklingstripp på denna resa som vi INTE såg några "nya" djur... Eller..?
Nä, de högre makterna var med oss även denna dag, ty på återresan mot Meeru ropade plötsligt besättningen "Look! Dolphins!" och pekade ut mot ett gäng välbekanta fenor som stack upp ur vattnet en bit ut. Varpå vi såklart genaste grabbade varsin kamera och sprang ut på fördäck. Delfinerna - som de vänliga djur de är - var också sjyssta nog att simma närmare, och placera sig precis bredvid vår båt för att vi skulle kunna fotografera dem ordentligt."
Så snabbt kan alltså en bara okej snorklingstripp förvandlas till en fantastisk sådan. Där Pelles strulande snorkel och mask inte ens behövde spela någon roll, ty dagens mäktigaste bilder togs denna dag ovanför ytan.
Så fina djur detta, och trots att detta är kanske den tredje gången vi har tur att få uppleva dem i verkligheten, och då syftar vi på deras naturliga miljö och inte på nåt sorgligt delfinarium, så upphör det inte att kännas ...stort på nåt sätt.
Väl tillbaks på Meeru tyckte Tina att Pelle skulle fotografera den fina skylten som visar att vi är just på Meeru. Så då gjorde han det.
Sen följde den sedvanliga sol-, bad- och läsa-på-stranden-pausen innan lunch, men på vägen TILL lunchen hade Pelle varit smart nog att byta till ett mer lämpat objektiv än han haft med sig när han sett detta lilla monster tidigare (som såklart Tina pekade ut åt honom), så nu kunde han fotografera det bättre än han kunde då. Vad det är? En Argiope anasuja ser ni väl?"
Objektivet, (ett Tamron 70-180/f2,8 för de fotonördiga) lämpar sig förstås också att fotografera andra arter med. Som vår numera bekante tran/stork-kompis."
Sen var det tänkt att Pelle skulle få sin välbehövliga efter-lunchn-lur så att han skulle vara pigg till kvällens pool party. Det gick dessvärre åt pipsvängen då vår städare valde att komma och städa exakt denna tid. Och "kvällens" och "kvällens" förresten - det så kallade pool partyt började redan klockan 16, och mycket till PARTY var det inte, utan mer vattenaerobics till kass musik. I den enda poolen (av två) där även barn är välkomna...
...något (och då syftar vi på själva vattenaerobicsen) Tina blev mäkta sur över, då det för det första inte framgått någonstans att det skulle bli vattenaerobics, och för det andra att hon faktiskt frågat rent ut om det finns någon form av vattengympa här, och fått ett nej som svar. Tur då att vi kunde trösta henne med en rom och cola istället. Något (iallafall colabiten) som hon fick ångra senare, då hon inte kunde somna sen på kvällen bara därför."
Även Pelle blev purken då han inte fick sin nödvändiga tupplur innan, som planerat.
Likt sin fru kunde han dock snabbt bli glad igen. Först av nämnda rom och cola, och därefter av den här "Kurumba Seduction" som serverades ur en kokosnöt.
Som såklart Tina också ville ha, inte bara en utan två av, ty den innehåller förutom färskt kokosvatten även Malibu, bananlikör, ananasjuice och grenadine (den sista ingrediensen tyckte hon dock var onödig, då hon föredrar sötsliskiga saker framför bittra)...
...vilket Pelle är ett bra exempel på. Och naturligtvis kunde vi inte låta de nyttiga behållarna dessa drinkar serverades i gå till spillo.
Sen - medan vi väntade på solnedgången och njöt av våra drinkar - fick vi syn på en sån här söt hus-gecko. En sån där liten, väggspringande krabat som kanske bara är en decimeter från nos till svanstipp. Sådana som varit så vanliga under tidigare resor, att vi brukat ha regeln att vi inte får gå in på rummet och vila förrän vi sett en sådan. De är dock inte alls lika vanliga här, och Pelle har ju numera läkarorder på att ta tupplurar när han behöver, så den regeln kan vi inte ha här. Men vi är glada att lyckas fånga en av de få vi sett på bild iallafall. För de ÄR ju så näpna!
Solnedgången ja. Här har ni den igen, lite i oskärpa bakom palmblad bara för att variera oss lite från de förra bilderna.
Sen lyckades Pelle till slut övertala sin fru att testa den fina palmgungan. Och detta blir väl en ypperlig bild att avsluta vår sista måndag här med?
