Så kom då dagen då vi fått tillräckligt många dagars vila för att åka ut på ett RIKTIGT äventyr. Dagens sådant heter "Maya Jungle", och skulle innefatta såväl snorkling i grottor som ziplining ovanför trädtopparna och ätande av mayaindian-mat. Spännande och livsfarligt, tänkte vi och packade ner hela kamerautrustningen, myggstift och varsin rejäl portion mod. Klockan åtta på morgonen blev vi upphämtade på hotellet av en trevlig filur som hette Emílio, och denne körde oss och 12 andra turister som plockades upp längs vägen från sina respektive hotell till själva djungeln där dagens äventyr skulle äga rum. Väl framme fick vi byta fordon till en terränggående lastbil, som i hög fart studsade iväg ut i djungeln. Denna färd kallades vitsigt för "Mayan Massage".


Tina hade läst på om denna utflykt innan, och var fullt förberedd för denna skumpiga djungeltur genom att ha på sig sin allra bästa sportbehå. Risken fanns annars att hon knockat sina medpassagerare medvetslösa.


Efter den skumpiga färden vandrade vi vidare in i djungeln längs en liten stig, och aktade oss noga för att råka nudda träd som det växte någon slags svart lav på. Nuddade vi denna lav skulle vi nämligen vakna upp morgonen efter med huden full av utslag, och det vill man ju inte. Nu hade det för övrigt börjat regna också - ett regn som vare sig sakta eller säkert utan snarare tvärtom, ökade i styrka.


Den verkliga kallduschen kom dock när vi kom fram till den här hyddan, och det visade sig att vi inte fick ta med någon typ av kamera som inte kunde spännas fast antingen direkt på kroppen eller i pannan. Att ha en kamera - som vår lilla smidiga vattentäta pocketkamera, vilken vi trott var perfekt att ha med på just denna resa, men som bara har ett band att sätta runt handleden som säkerhet var INTE tillåtet. Fan. Hur ska vi nu kunna dokumentera våra äventyr?


En sak vi hann dokumentera innan vi var tvunga att låsa in våra kameror var dock reklamskylten för dessa spännande cyklop. Till skillnad från vanliga sådana täckte dessa hela fejjan, och snorkeln gick upp ovanför pannan. Tanken är att man får ett bredare synfält, att man kan andas med både näsa och mun plus att man ser ut som någon slags fattigmans-Iron Man. Trippel-win på den, tänkte Pelle och hyrde två stycken för ett överpris av guds nåde (20 dollar).


Det visade sig att de iallafall att de hade en snillrik lösning på fotograferingsproblemet. Som de är nöjdare med än vi är, men man tager vad man haver. Således fanns det ett några fotograferande mayaindianer utplacerade på strategiska ställen, och deras bilder kunde man sedan köpa på ett USB-minne, tillsammans med en massa andra bilder från omgivningarna här. Således är vi tvungna att använda dessa istället - därav loggorna i hörnen. Så när ni vet det, kan ni fortsätta läsa om våran dag: Det första vi gjorde var att ta skydd från skyfallet i den här stearinljusupplysta grottan.


Längst inne i den satt en vitklädd shaman, som vi fick ställa oss i en halvcirkel runt, medan han gick omkring med ett glödande och rykande krus som doftade cederträ, medan han mässade olika välsignelser för oss på sitt språk. Efter det var vi skyddade från skogens andar, och kunde gå ut ur grottan och börja äventyra.


Det första som stod på programmet var att vi fick klä av oss till badkläder, och lämna våra vanliga kläder i skåpet där vi också var tvungna att lämna våra kameror. Med oss fick vi bara ta en handduk, plus de där jättemärkliga cyklopen Pelle hade hyrt. Därefter gick vi ner i en av de många cenotes som finns här i området. Cenotes är underjordiska grottor som finns bland annat här på Yucatánhalvön, och just det här systemet är världens största underjurdiska flodsystem. Vattnet här är det klaraste vi sett i hela vårt liv - inklusive svenskt kranvatten. Och i det vattnet, i den här fantastiska miljön, skulle vi nu simma efter vår guide på led. På det viset skulle vi komma fram till nästa äventyr, vad det nu månne bliva.


Här och var i detta grottsystemet var det hål i taket där man kunde se himlen. När vi var där ösregnade det som sagt, men eftersom himlen ändå är väldigt mycket ljusare än grottan här nere, så effekten blev en ljusstråle från taket med upplysta vattenstrålar från regnet. Det var helt otroligt vackert, och nu blir jag mer och mer irriterad på att vi inte kunde ta med vår kamera. Såja. Andas lugnt nu... Vi fortsätter med dagens strapatser...


Nästa grej visade sig vara att vi skulle tillbaks ner i den cenote vi just simmat i - men via ett av hålen vi nämnde. Skulle vi hoppa ner kanske? Icke - då skulle vi förmodligen spetsas av någon stalagmit på botten. Nä - istället skulle vi till Tinas stora fasa skulle vi hissa ner oss själva i rep. Och nu snackar vi kanske åtta meter i ett hål ner i marken. Kul, tyckte Pelle, men Tina avskyr att göra potentiellt farliga saker där hon själv måste ha kontroll, och här var det hon själv som tag för tag skulle släppa efter på repet hon hängde i.


Men efter lugnande ord från sin make, och fin coachning av vår guide så hängde vi strax över detta helveteshål, och firade oss decimeter för decimeter ner mot det klara vattnet.


Tanken var att man med den nedre högerhanden (ja, man har bara en högerhand - vi vet, men den nedre handen som om man var högerhänt var just högerhanden) höll i repet och släppte efter när man ville neråt, medan man med den övre - vänstra - handen bara höll balansen så att säga. Man behövde inte alls klämma åt särskilt hårt med högerhanden, och med vänstern behövde man inte klämma åt överhuvudtaget, men vi kan erkänna att båda makarna norman klämde rätt hårt med båda händerna...


Pelle, som ändå var bekvämast i detta, tog snabbt ledningen och sänkte sig neråt i en något högre fart än sin fru, med sporadiska pauser för att le mot den fotograferande mayaindianen.


Och vi överlevde faktiskt! Ingen av oss släppte greppet helt, och krossade den lille mannen som tog emot oss därnere. Hurra för oss!


På väg ut ur grottan efter denna heroiska strapats stod en annan fotograf och bad oss posera på en massa olika sätt. Detta var den mest normala posen vi gjorde. De andra "sexy pose"-varianterna han bad om sparar vi till lite längre ner här på sidan...


Sen var det dags för den första ziplinen. Och för er som inte vet vad en zipline är i dessa sammanhang, så kan vi berätta att det är vajrar som hänger från olika torn eller andra höga platser i djungeln, som man helt enkelt glider iväg på i en väldans fart. Det är högt (den högsta här är på drygt 25 meter upp i luften), snabbt och superhärligt. Först iväg av paret Norman var Tina, som bjöd på exakt den min Pelle förutsett att hon skulle när hon for iväg över trädkronorna.


Därefter for Pelle iväg på samma sätt. Vi kan här meddela att det var liiite irriterande att vi blivit tillsagda om att ta av oss till badkläder innan, då vi såg flera andra som åkte zipline med åtminstone tröja på överkroppen. Att hänga i dessa harnesk är nämligen inte supersmickrande på icke supervältränade kroppar när man inte får ha tröja på sig...


Och inte nog med att de fotade oss när vi for där i all vår prakt - de FILMADE också. I jättedålig upplösning som tur var, men ändå!


Efter ytterligare ett zipline-åk så var det dags för gruppbild innan det blev lite riktig cenotesnorkling. Och när damen bredvid Pelle (den knubbiga Iron Man-kopian till vänster i bild) strukit klart med baksidan på sin hand mot hans penis, så var det dags att hoppa i vattnet.


...och då snackar vi alltså bokstavligt. Av någon anledning var alla tvungna att ta sats och HOPPA ner i det kristallklara och förvånansvärt varma vattnet. Tina var först av Normännen, och såg såklart till att skydda sina näsborrar med tillhörande bihålor från vatten.


Pelle behövde inte tänka på sånt, men var ändå tvungen att hålla sin Iron Man-mask på plats så den inte for av när hans grånande huvud träffade vattenytan. Varför Tina inte har på sig sin Iron Man-mask? Nä - den passade tydligen inte så bra, så hon körde med vanligt cyklop. Fast Pelle har misstankar om att hon egentligen bara tyckte den var ful och pinsam.


Det som följde sedan var en lång simtur genom detta fullkomligt magiska landskap av kristallklart vatten, stalaktiter man fick akta sig för att inte slå huvudet i samt stalagmiter som man fick se till att inte slå fötterna i.


Guiden som simmade längst fram hade en lampa, så att man kunde njuta av detta - ursäkta om vi tjatar - men helt gudomligt vackra grottlandskap.


Som sagt - bilden från USB-stickan vi fick köpa i efterhand, men de visar ändå rätt bra på hur det ser ut här.


Ja, vi slänger väl med ytterligare en bild nu när vi ändå betalat för dem!

Därefter åkte vi ytterligare två ziplinefärder (det blev fem totalt), och i den sista av dessa landade vi i vattnet i en cenote. Värdigt och ovärdigt på en gång!


Och på tal om ovärdigt - nu skulle vi återigen posa för en fotograf, och även denna (det kanske var samma som tidigare - vi kollade inte så noga) bad oss göra diverse olika saker framför kameran. Som att göra tummen upp (helt ok), visa musklerna (lite mer pinsamt) samt "be sexy" (EXTREMT pinsamt), och bilden ovanstående föreställer det sistnämnda. Och det var MYCKET viktigt att Tina slängde upp benet sådär - hur sexigt hade det annars blivit?


Mellan cenotes-snorklingen och de sista två ziplinefärderna var det lunchpaus hos mayaindianerna som bodde där och hade hand om hela parken. Där bjöds det på såväl traditionell mayamat som mer mexikansk dito, och det gemensamma med dessa rätter var att de var jättegoda. Till det drack vi tamarindjuice och te. Till slut kom vi tillbaks till platsen där våra kläder (och kameror) förvarades, och där kunde vi beställa DVD-skivor, utskrifter eller USB-minnen med alla fotografier som tagits på oss denna dag. Vi bestämde oss för USB-minnet, eftersom vi inte skulle kunna fått in bilderna i datorn för att sedermera lägga upp dem här på annat sätt. Och därefter fick vi återigen en skumpig färd genom djungeln, medan regnet - som faktiskt upphörde under dagen sen (det glömde vi skriva - förlåt) återigen satte igång.


Pelle - som nu fått tillbaka kameran som sagt - försökte föreviga skyfallet på bild. Det gick väl sådär, men här ser ni resultatet iallafall.


Vid 14-tiden var vi tillbaks till hotellet, och där skrev Pelle färdigt gårdagens resedagbok, varpå han somnade som en stock efter dagens bravader. Tina såg såklart till att dokumentera detta, och somnade sedan hon också. Sen gick vi ut och åt lite på kvällen, men de bilderna är i sammanhanget så ointressanta att vi skippar dem idag.