Vi börjar denna dagen med en bild från igår. Vi glömde ju nämligen lägga upp gårdagens handduksfilur, då här har ni den - en slags fisk.


Den här dagens första intressanta sak som hände, var att Tina upptäckte denna magnifika leguan som långsamt masade sig över vårt poolområde. Pelle grabbade såklart kameran för att föreviga den.


Vi har tidigare klagat på att vi sett för få ödlor här jämfört med våra tidigare semestrar, men räknar man i ren sammanlagd ödlevikt, så är vi nog ifatt vid detta laget. För det är inga små rackare, det här!


När vi sedan tog en lunch i solen så började det plötsligt regna. Fast solen sken vidare som att ingenting hänt. Här finns det väder för alla smaker - samtidigt.


Och ute i vattnet simmade den här pelikanen. Den tog vi såklart kort på.


Sen såg vi ytterligare en leguan - fast mindre än den första, plus en sån där liten söt gecko som vi saknar så mycket. Fast den sistnämnda blev tyvärr inte skarp på bild, så där får ni ta oss på orden.


Och så slutligen - denna handdukskanin som låg och väntade på sängen när vi kom tillbaka upp på hotellrummet för att byta om inför dagens mer intressanta del - besöket i en maya-by.


Vi skulle bli upphämtade 17:45 vid vårt hotell - men klockan 17:15 ringde bellboyen (ja - det stod så på vår hotellrumstelefondisplay) och sa att vår skjuts var där, så det var bara att kasta på sig kläderna ögonaböj, och springa ner. I bilen satt en familj från Utah på sisådär en tio personer (antagligen mormoner) samt ett par från Estland. Chauffören satt och pladdrade på spanska med en kille från Utah-familjen under hela färden, så vi fick aldrig någon stenkoll på vad som skulle komma att ske denna kväll, utan fick lita oss på minnet av det vi läst i broschyrerna. Hur som haver - när vi kom fram - ja då var det tomt, för att parafrasera Peter Wahlbäck.


Det enda levande vi såg i byn, var sådana här hundar som låg och skräpade överallt och VÄGRADE flytta på sig när vår minibuss rullade in. Vi flytt int, sa de, och bussen fick besegrat svänga undan.


Efter ett tag fick vi veta att de bybor som skulle ta hand om oss skulle komma om en halvtimme (vi VISSTE att bussen kom för tidigt!), så under tiden roade sig Tina med att testa om hon passade i blond lugg...


...kollade in kaninerna som vi antagligen skulle få offra till mayagudarna ikväll...

...vi hittade en tjusig brunn, som vi såklart tog kort på...


...Pelle passade på att smörja in sig i myggstift bredvid en flock Svärmorstungor för att slippa få nåt jämrans zika-virus...


....och sen hittade vi denna spännande plats i vars lilla låga hydda vi korrekt misstänkte att vi senare skulle hamna i och svettas...


Nåväl - efter en halvtimme dök det upp lite bybor, och en av dessa serverade en välkomstdrink i form av ett glas (eller rättare sagt - ett torkat fruktskal som var som en liten skål) med hibiskusjuice i. Det smakade saft. Rätt god saft faktiskt. Klänningen damen som serverade bar är tydligen den klassiska mayaklänningen, där varje by hade sitt eget blommönster. Vi blir inte bara tjocka(re) här - vi blir även kloka(re).


Sen blev vi visade runt i byn. I huset på bilden ovan bor och lever en familj på riktigt, men de hade även ett obebott hus vi kunde gå in i utan att störa, för att se hur inredningstrenderna här skiljer sig från dem därhemma.


Tyvärr har vi ingen vidare koll på rådande inredningstrender i Sverige, mer än att koppar verkar vara ett himla poppis material. Och någon sådan såg vi inte här, så lite skiljer det iallafall tydligen.


Sen har väl heller inte hängmattan helt slagit ut sängen som sovmöbel ännu därhemma, men det kanske bara är en tidsfråga - vad vet vi?


Efter rundturen blev vi förevisade in i en annan byggnad, där denna donna satt och bakade tortillas för fulla muggar. "Ugnarna" de har här består av tre stenar - ALLTID tre stenar - som fungerar som underlägg för själva "plåtarna". Dessa tre delar representerar familjen; Mor, far och barn. Plus, antar vi, att det aldrig blir vippigt om man använder tre fästpunkter, till skillnad om man skulle använda fyra...


Efter provsmakningen av tortillabröden, så blev vi tilldelade varsin magnifik snäcka. Den skulle vi tuta i likt en trumpet. Vi minns inte exakt vad detta skulle symbolisera eller göra för nytta, och varken Tina eller Pelle kommer någonsin få något pris i denna konst, så nu går vi vidare i berättelsen.


Nu hade det börjat bli mörkt, och vid den spännande platsen vi tidigare dokumenterade gick shamanen Freddy (typiskt shaman-namn) och fixade inför kvällens ritual.


Shaman-Freddy fixar och donar.


Han och hans hjälpreda styrde och ställde sedan med örter och grejer runt ett bord, och sedan blev vi serverade något slags kallt och sött te som smakade honung.


Sedan fick vi gå upp till den där ringformade muren som omgärdade den stora brasan, och där gruppera upp oss så vi stod ungeför lika många vid varje öppning, och sedan tutade vi i våra snäckor. Därefter gick vi ett varv och fick sedan ställa oss i den södra(?) öppningen formade som ett kors - antingen som par eller ensam - för att bli välsignade. Shamanen viftade med salviakvistar som glödde och gav en rök i våra ansikten och mässade diverse ramsor som skulle hjälpa till att rena oss.


...vissa - som makarna Norman - renades två och två, och andra - kanske de med extra smutsiga själar - renades individuellt.


Sedan blev vi tilldelade varsin liten bit kåda, som vi skulle hålla i handen och önska oss något - fast inte något för oss själva, utan för någon/några andra vi ville väl. Man kunde också välja att förlåta någon medan man satt och blundade med kådabiten i handen.


Färdigönskad och/eller färdigförlåtande kastade man sedan kådabiten in i den äldsta guden - farfarsguden - som mayaindianerna kallar elden.


Sen var det dags för kvällens höjdpunkt, och anledningen till att vi blev nyfikna på denna utflykt: Temazcalen. Temazcal är helt en låg, sluten hydda utan fönster där man sätter sig i en ring. Alla blir sedan tilldelade varsitt uppskuret blad Aloe Vera att smörja in kroppen med. Sedan läggs det in glödande lavastenar i mitten, dörren (som består av ett tygskynke) stängs och shamanen lägger örter på de glödande stenaren, och stänker sedan vatten på dem medan han messar olika saker till gudarna. Eftersom det är helt kolsvart därinne, och väldigt fuktigt kunde vi inte fotografera något, men det var faktiskt en upplevelse att sitta där i en slags ångbastu med den väldoftande ången och shamanen som då och då messade och sjöng olika saker och trummade. Vid något tillfälle fick vi även skrika för fulla lungor. Varken Tina eller Pelle är några fans av New Age och trummande shamaner överlag, men det är skillnad när det liksom är PÅ RIKTIGT. Detta tillhör deras kultur, och det är alltid kul att få uppleva andras kulturer. I trettio minuter satt vi därinne och svettade, och detta var tydligen den första gruppen på fem år där ingen varit tvungen att avbryta (vilket man gjorde genom att klappa två gånger med händerna, och sedan bli utledd).


Efter Tamazcal-ritualen, när vi var renade såväl själsligt som fysiskt som psykiskt hällde shamanen Freddy och hans medhjälpare lite ljummet vatten på oss, varpå vi gick ner till en finfin cenote - alltså de där underjordiska grottorna vi berättat om tidigare - och svalkade våra varma kroppar i det fullkomligt makalöst klara vattnet.


...och nu återgår vi till djuren igen. I de här grottorna bor det såklart en massa fladdermöss, och de flaxar glatt omkring våra huvuden medan de simmar. Om man har stark fobi mot detta och upplever det i unga år kanske man blir Batman - men vi, luttrade vuxna, fotograferade bara och simmade vidare.


Cenoten var formad som en ring runt en klippa, och vi bestämde oss för att simma runt i den. Tina simmade först i rask takt, men stannade plötsligt och ropade till sig sin make. Hon hade nämligen fått syn på denna ganska så stora krabat en halv meter framför sig. Och plötsligt blev vi båda lite smånervösa för hur många sköldpaddor det bodde här egentligen, och om de månne livnärde sig på tår.


Turligt nog verkade så inte vara fallet, så vi fullbordade varvet och gick sedan - sist av alla - upp ur vattnet. Det verkade som de andra i gruppen som badade nöjde sig med varsina snabba dopp.


Sedan var det dags för middag, så vi spatserade upp för trappan som ledde ner till (och upp ur - både och faktiskt) cenoten, och klädde om till mer passande plagg än badkläder och handduk.


Middagen som serverades var klassisk mayamat bestående av kyckling, ris och någon typ av potatisskiva. Till detta dracks det tamarindjuice. Vid bordet satt den trevliga familjen från Utah, och vi började diskutera diverse skillnader mellan USA och Sverige. Pelle kände sig modig och drog något skämt om Trump, som tack och lov faktiskt föll i god jord då de INTE gillade honom - nä, deras kandidat var minsann Cruz! Vi kände att vi inte ville hamna in en jobbig politisk diskussion, så vi lät maten tysta mun och pratade om annat. Men bortsett från deras förmodade abortmotstånd och homofobi så var det en supertrevlig familj.


Så istället för det som skulle kunna blivit en hemresa i kompakt tystnad blev istället en trevlig och mysig åktur med glada diskussioner om mindre brännande ämnen. Slutet gott - allting gott.