Idag gick vi återigen upp tidigt för att hinna äta frukost innan vi åkte iväg på det största äventyret hittills på den här semestern - nämligen till naturparken Xel-Ha, där vi skulle simma med delfiner. Strax innan vi kom fram till parken i fråga, så började det liksom i förrgår att hällregna. Vi snackar alltså duschkänsla. Ibland tittade dock solen fram samtidigt, och sken starkt medan regnet fortsatte tokösa ner. Hursomhelst - vi var framme i parken strax efter nio, och vår delfinsimningstid var 10:10. Snart skulle en av våra livslånga drömmar uppfyllas!


Till skillnad från nästan alla andra ställen på semesterorter som tillhandahåller delfinsimning, så lever delfinerna här inte i bassänger, utan i avspärrade delar i naturlig miljö. Dessutom får de gratis tandvård.


Vi gick och anmälde vår närvaro vid själva delfinstationen, bytte om till våra badkläder och sedan hade vi en dryg halvtimme på oss att utforska närområdet innan det blev dags att simma omkring med våra obenta (till skillnad från fyrbenta alltså) vänner. Det första vi hittade var en bar, och då det var All Inclusive även i denna park, beställde vi varsin stärkande förmiddagsdrink - Tina tog en Strawberry Margarita, medan Pelle slog till på en Mojito.


Vi slängde också en blick på dessa färgglada gamänger, innan det var dags att gå tillbaka till delfinstationen, titta på en instruktionsfilm där vi fick lära oss att inte peta delfinerna i ansiktet eller blåshålet, samt inte försöka krama och hålla fast dem utan bara klappa och smeka själva kroppen. Sen fick vi på oss flytvästar och gick ner till själva delfinområdet.


I vår grupp var vi fyra personer. Förutom herrskapet Norman bestod gruppen av Marta från Ungern, och en blond, tyst tjej från Australien vars namn vi förträngt. Det kändes fint att vara en så liten grupp, då vi såg andra grupper på 10-12 personer. Som visserligen kände varandra, men ändå.


Pelle blev den som först fick simma ut och klappa Malou, som delfinen hette (ej att förväxla med hans arbetskamrat von Sivers). Han slogs av hur len hon är (återigen - delfinen - inte arbetskamraten) och vilka fantastiska djur detta är - hur klyschigt det än må vara.


Från att vi gick ner i vattnet, tills att hon fick klappa Malou för första gången så grät Tina som ett litet barn (fast mer ljudlöst, tack och lov). Tårarna bara rann på henne konstant, fast som tur var av lycka. Det här har hon liksom drömt om i hela sitt liv - och nu simmar hon här. Bredvid en flasknosdelfin. I Mexiko. Ja, hon har haft sämre dagar, helt klart.


I trettio minuter hade vi förmånen att få bekanta oss med dessa vackra djur. Och visst - många av upplevelserna var turistiga och kanske lite tacky, men det var ändå HELT underbart!!! Således följer nu ett gäng bilder utan bildtexter - vi vill bara visa vad vi varit med om helt enkelt:
















Men inte nog med att vi fick mysa med Malou på egen hand - gesällprovet denna dag var betydligt äventyrligare än så; Vi skulle utföra det fullständigt livsfarliga trick man tror det tar åratal för sådana där delfinarieshowsmänniskor att öva in - nämligen STÅENDE på deras nosar fara fram över vattenytan i hundratals kilometer i timmen. Eller vad som kändes så. Hur vi klarade det - läs vidare och förundras!


Tina, som råkade ställa sig längst till höger av oss fyra när vi stod och lyssnade på instruktörens instruktioner om hur vi skulle klara detta, ansågs vara först ut - och trots att hon protesterade högljutt mot detta, så låg hon snart i vattnet. På magen. Med armarna utsträckta och benen en bit isär och med låsta knän. Sen kom de upp bakom henne. Delfinerna (Malou och en kompis till henne). Sen tryckte de till med nosarna under hennes fotsulor och satte fart - och dra på trissor - HON KOM UPP!!! Det var sannerligen en fröjd att skåda en framfarande Tina, stående på två delfinnosar. Pelle har nog sällan varit så imponerad av sin fru!


Stärkt av sin frus framgångar i denna ädla konst, så lyckades minsann han också perfekt med detta trick. Vem kunde ana att makarna Norman besatt sådana här makalösa talanger OCKSÅ?!? Och ändå är vi så ödmjuka! Det är i sanning ett mysterium!

Och GIVETVIS har vi rörliga bevis på detta också (tyvärr utan ljud dock, eftersom de som filmade valde att lägga på pissig gratismusik istället för att behålla originalljudet)! Så sätt er ner för guds skull, och beskåda makarna Normans triumfer! Alla bilder på oss och delfinerna, liksom denna film, fotades av personal på plats, så dem fick vi liksom i förrgår köpa loss på en USB-sticka efteråt. Det var SVINDYRT - men vad gör man inte för resedagbokens läsare. Vill ni kan ni ju alltid Swisha oss lite stålar.


Efter detta makalösa äventyr gick vi återigen ut i parken och lånade snorklar och flytvästar så att vi kuna snorkla och flytvästa i den makalöst fisktäta lagunen som ingår i Xel-Ha. Suddet till vänster i bild är antagligen någon form av övernaturligt väsen.


Här är fiskarna klart större än de firrarna vi sett när vi snorklat i Thailand. De här blå filurerna är av märket Atlantic Blue Tang. Vad de gör här i Karibiska Havet vete fan.


Och det här - gott folk - är en French Grunt. Kanske har den ett svenskt namn också, vad vet vi?

Äh - vi slänger väl dit lite rörligt också. Bara för att.


Tina fick dock ett cyklop som läckte, vilket grusade hennes snorklingsupplevelse en aning.


Men inget ont som inte har något gott med sig - medan hon höll på att kämpa med sitt cyklop så tog Pelle några av de skojigaste bilder han någonsin tagit. Vad sägs om denna till exempel?


Eller denna?


Nåja. Det är ju få människor som är särskilt smickrande i dessa vinklar, så för att vara schysst så simmade Pelle upp till ytan igen och tog denna bild. Om ni besvärar er med att högerklicka och kolla filernas namn och metadata, så kan ni se att dessa tre bilder är tagna i direkt följd av varandra. Det kan vara Pelles skojigaste bildserie någonsin, och borde ramas in. Tina tycker dock att hon redan töjer på sina förnedringsgränser rejält genom att låta dem ligga här, så det får nog räcka med det. Och för det har hon sin makes eviga tacksamhet.


Efter snorklandet så bestämde vi oss för att gå och hämta vår fina kamera igen, och utforska själva stället. Och det är inte Pelle som i någon slags terapiscenario återupplever sin tid som nyckelbarn som åttaåring, utan det är nyckeln till skåpet vi har våra grejer i. Om ni undrade alltså.


Men först - lunchbuffé!


Sen började vi barfota traska vidare längs området, och längs botten vid en brygga simmade den här gynnaren...


...medan hans kamrater långsamt men målmedvetet tog sig uppåt bryggans trappa för att antagligen erövra land. Och när de gjort det är det kört för oss alla! Fast det är det väl ändå i och för sig. I ärlighetens namn kan vi berätta att vi hittade de här stingrockorna på ett avgränsat område där man kunde få kela med dem om man ville och var beredd att betala 49 amerikanska dollar. Vi var faktiskt sugna, men kände att vi redan naggat på reskassan tillräckligt med alla USB-minnen vi köpt.


För att komma vidare behövde vi sedan gå över den här flytbron. Och jävlar i havet vad den gungade på ett spännande sätt. Man kände sig helt enkelt tokfull när man gick där, och nä - vi var faktiskt inte ens salongs. Inte just där och då iallfall.


Stigen fortsatte sedan in i djungeln. Det var faktikst en härlig känsla att få gå på en färdig, gjuten stig genom en annars orörd djungel som såg ut PRECIS som en djungel SKA se ut.


Ja en riktig klyschdjungel var det, och vi var supernöjda över det faktumet. Det var ju det här man fantiserade om som liten, och nu står vi här.


Plötsligt prasslar det till bredvid oss, och ett gäng sådana här små djur dök upp. De heter Coati här, och vi fortsätter nog att kalla dem det, då dess svenska namn är näsbjörn.


Titta vad söt! Och inte ett dugg aggressiva heller - ingen av dem anföll och bet oss!


Den här typen av utsikte bjöds det på hela tiden. Det tyckte vi var trevligt.


Lite längre fram kom vi till "Cliff of Courage". Vilket var ett lite överdrivet namn på en 4,5 meter hög klippavsats, kan man tycka...


...men då vet man inte att vattnet endast är 30 cm djupt där!


Och sen kom det en leguan spatserandes. Såklart. Det fullkomligt dräller ju av dessa här, har vi insett, och vid flera vägar står det skyltat "Leguan crossing" så att man inte kör på dem.


Inte heller vi hade för avsikt att krocka med denna ödla, så vi lät den passera i lugn och ro.


Nästa djur vi stötte på var denna smäckra varelse; En sjöko! Eller manatee, som det vackrare namnet lyder. En algbeklädd ...tub typ. Med skedformad svans. Söt!


Här ser vi den smita under bryggan...


Ja - vi tar väl en till bild när vi ändå är igång. Det är inte ofta man stöter på dessa i vardagen ändå.


Vi promenerade vidare och stannade inte förrän vi såg YTTERLIGARE leguaner. Den här gången ett par. Tydligen är de monogama de här små krabaterna. De är ihop med sin första partner i hela sitt liv. Tänk vad de missar mycket ändå.


Efter promenaden och ett MYCKET efterlängtat toalettbesök, slog vi oss ner i dessa hängmattor och vilade en stund. Hängmattan uppfanns ju ändå här, och det måste man ju hedra.


...och detta var vår utsikt under tiden.


Vi har det bra - det har vi faktiskt...


Vi avslutade dagen här som vi började - med en drink. Detta är bottensatsen av en Miami Vice - en drink som består av två lager; ett med Piña Colada och ett med Strawberry Daiquiri. Detta är det sistnämnda lagret.


Problemet med drinkar av den här sorten - alltså sådana med krossad is i - är att de kan ge upphov till så kallad "Brain freeze". Men inte för Pelle. Han får istället "Palate freeze" - vilket låter coolare än det är. Palate är den engelska beteckningen på gommen, och det är alltså där han får ont av för snabbt intag av kalla drycker och livsmedel. I gommen. Och det intressanta i sammanhanget det inte finns något som heter "Palate freeze", utan det är Pelle som är konstig bara. Och med denna smärtfyllda bild avslutar vi en dag som är så långt från smärtfylld det går att komma. Tack för att ni tog er tid att läsa. Än är det inte slut!