Idag bar det av på kulturell utflykt igen, men denna gång var bussen inte för tidig, utan istället 20 minuter försenad, så vi fick sätta oss här framför receptionen och vänta på den. Stackars oss.


Nåväl - bussen dök upp till slut, och vi åkte med den till Cobá, där vi skulle kolla in mayaruinerna. Här finns även den högsta mayapyramiden, och den tänkte vi försöka klättra upp på. Men först - vilket är nödvändigt om Pelle ska traska in i en djungel - myggmedel!


Efter en liten promenad förbi några småruiner och några ännu inte framgrävda, vilket gjorde att de bara såg ut som höga kullar, kom vi fram till den första pyramiden. Den fick man inte gå upp på, så Tina nöjde sig med att sätta sig på den en stund - typ bestiga den på nåt sätt skulle hon, även om det inte råkade bli till toppen.


Dessa ruiner härstammar från 500-900-talet, och är imponerande byggnadsverk - särskilt när man betänker det guiden berättade för oss - att mayaindianerna inte uppfunnit hjulet ännu (vilket då är mindre imponerande). Efter lite snabbt googlande visade det sig att guiden var ute och cyklade litegrann (hehe) gällande mayaindianernas hjulkunskap. Faktum är att de visst uppfunnit hjulet, och använde detta i leksaker till barnen samt sina kalendrar. Men när det skulle frakta saker var det slädar som gällde - detta för att marken här är väldigt ojämn, trots landskapets platthet, så slädar visade sig funka bättre än hjul.


Här och var stod det stenar som mayaindianerna skrivit ner diverse händelser och historier på. Men de var VÄLDIGT svårlästa - dels på grund av det faktum att de bestod av kalksten, som inte stått emot tidens tand särskilt bra, men även på grund av vår okunskap i mayanska.


Och nu är det dags för dagns första vilda djur, som blev den här tusenfotingen som Tina, med sin imponerande förmåga att hitta djur här, fick syn på under vår djungelpromenad. Den var cirka en halv meter lång, och dess kropp kanske var en decimeter tjock, och den kröp på stigen framför oss. Nu skarvade vi i och för sig litegrann - den var snarare fem centimeter lång, men det kändes som mer spännande läsning om vi förstorade den.


Som vi nämnt i förbifarten tidigare finns det växter och träd (och kanske också tusenfotingar) här som man verkligen ska akta sig för att vidröra. Trädet till vänster i bild här är ett sådant, för råkar man få något av dess svarta kåda på sig så får man hudutslag som enligt uppgift ska klia så INIHELVETE. Men - om man då smörjer in sig i det högra trädets lav - ja, då försvinner klådan. Praktiskt nog växer dessa träden ofta bredvid varandra. Enligt mayasägnen är dessa träd två bröder som slogs om en tjej, och dog i stridens hetta. Den ena av brollorna var god, den andra ond - och efter att ha dealat med en gud i dödsriket så fick de återfödas som dessa onda respektive goda träd.


Enligt en mindre känd mayasägen hände i princip samma sak med två andra brorsor, men de fick återfödas som soptunnor istället.


Mayaindianerna var ena sporttokiga typer, och vad vi ser här är planen till deras favoritsport. Planen består av två lutande väggar med en stående ring i mitten högst upp, och det gällde att få bollen genom denna ring, fast man fick inte kasta den utan bara använda huvud, axlar och ben. Och det lagkaptenen till det lag som visade sig vara allra bäst på detta, offrades till gudarna. Kanske ingen motivation som skulle funka idag, men där och då var det så att man offrade det bästa av det bästa till gudarna - så var det bara.


Här skymtar vi den andra planhalvan i bakgrunden...


Äh - vi slänger in ytterligare en bild bara för att få er att scrolla lite!


Och nu är det dags för nästa djur. Den här gången blir det myrorna som plötsligt korsade stigen vi gick på i väldigt kordinerade led. Vi aktade oss för att trampa på dem, och tågade vidare genom djungeln.


Och snart tornade den upp sig för oss - Nohuch Mul - den högsta mayapyramiden i Mexiko. 42 meter hög, med 120 trappsteg upp till toppen. Den måste vi såklart bestiga, och denna gång ända upp.


Av någon anledning ser den inte mycket ut för världen här på bilden, men lita på oss - den är HÖG och den är BRANT!


Och om skulle råka trilla ner under klättringen upp på den, så skulle det här varit den sista bilden på oss - den ni alla antagligen skulle haft i en ram med stearinljus framför.


Så påbörjade vi klättringen, Tina gick först så att Pelle kunde dokumentera, och syns här i mitten av bilden. Och inte nog med att trappstegen var ojämna - de var hala också. Turligt nog finns det ett tjockt rep man kan hålla sig i om man är en fegis.


Halvvägs upp satte vi oss att vila någon minut. Det tyckte vi att vi var värda.


Sedan klättrade Tina först och tog kameran så att även Pelles färd upp kunde dokumenteras.


....näääästan uppe!


Och till slut stod vi där 42 meter upp, och blickade ut över det platta djungellandskapet. Samt in i linsen på kameran förstås.


Givetvis lät vi även en annan bestigare fota av oss, så att vi kunde få en annan vinkel än den vanliga ni såg på fotot ovan.


Sen var det dags att klättra NER igen, och det var faktiskt värre. Och för en gångs skull lyckades Pelle hitta en vinkel som även på fotografiet visar hur brant det faktiskt är här.


Tina tog sig ner genom att hasa sig steg för steg på rumpan, medan Pelle växlade mellan denna teknik och att gå som vanligt när Tina inte såg.


Så kom vi iallfall ner i helt skick också, och kunde skriva upp även detta äventyr på vår livslista, samt lägga upp bilderna från det i denna resedagbok.


Och givetvis var vi tvungna att låta någon ta ett foto på oss efter denna bragd också!


Tillbaks till bussen unnade vi oss en cykeltaxi.


Vi tänkte att det kan väl vara ett skojigt och bekvämt sätt att ta sig tillbaka till bussen, plus att det ger innehåll till resedagboken. Men faktum är att vi båda ångrade oss rätt kvickt när vi hörde hur chauffören började flåsa så hårt att vi trodde hans lungor skulle kollapsa efter en stunds trampande längs den ojämna marken med 200 kilo Normans i cykelkorgen. Vi sade till honom flera gånger att han fick ta en paus om han ville, men han flåsade ansträngt "No noo!" och kämpade vidare. Han fick dock rejält med dricks efteråt, så nu är våra samveten rena igen.


Nästa stopp var lunchbuffé, och här tryckte vi i oss diverse mexikanska och maya-specialiteter minsann. Det är mycket ätande på den här resan som ni märker.


Givetvis var vi tvungna att fotografera de fina mayakvinnorna som stod och såg till att alla tog mat ordentligt.


Precis bredvid lunchstället ligger den här insjön, som är den enda, eller åtminstone en av väldigt få insjöar på Yucatánahalvön. Gud vilken mysig badsjö, tänker ni - fast då har ni inte kollat vem som ligger nedanför pelaren vid den lilla terrassen...


Lata och/eller närsynta typer kan ju kolla på den här bilden istället.


Eller den här för den delen.


Den här lilla sjön DRÄLLER nämligen fullständigt av krokodiler. Här har ni en till, som kom simmande genom vassen i något slags bakhåll när vi studerade hens solande kompis.


Och när vi ändå är inne på djur igen - den här filuren satt på en pinne, och det räckte för att Pelle skulle slita upp kameran och knäppa loss.


Sedan åkte vi vidare till Tulum där vi skulle kolla på fler ruiner. Utanför där satt dessa trenne indianer som ville trumma för oss, eller vad de nu ville. Vi hade dock bråttom in, så vi sa att vi tar det efteråt - men då hade de försvunnit.


Till själva ruinstaden var det tydligen viktigt att man åkte det här tåget, som gick i sisådär en fem kilometer i timmen på en sträcka på sisådär en 600 meter (matematiskt begåvade läsare kan här räkna ut exakt hur lång tid det tog).


I Tulum, som till skillnad från Cobá ligger precis vid havet, fanns det en massa välbevarade och snygga ruiner. Här finns det spår ända från den "klassiska mayaperioden" som enligt Wikipedia är från "cirka år 564", vilket är förvånansvärt exakt för att vara cirka om du frågar oss, men de flesta byggnaderna här är dock från den "efterklassiska mayaperioden" som varade mellan 1200 och 1450-talet.


Ja nu när ni lärt er dessa intressanta fakta kommer ett gäng bilder utan bildtexter, men som samtliga visar diverse ruiner här.








(Ok - den här bilden visar mest ett träd, men det står faktiskt några ruiner bakom. Nu fortsätter vi.)




Sedärja! Här har vi herr Norman framför ett gäng ruiner i oskärpa också.


Den sista bilden på en ruin på ett tag. Ser ni ansiktet på hörnet?


Tulum bjuder inte bara på ruiner, utan har också några av Mexikos finaste sandstränder samt HUR många leguaner som helst. Den förstnämnda ligger nedanför själva ruinstaden, och en av de sistnämnda ligger ovanför stranden i fråga och tittar ner.


Eftersom det är så vackra miljöer här, tänkte Pelle passa på att ta tjusiga porträtt av sin fru. Tyvärr hann hon dock inte fixa sig färdigt i håret innan, men det fick gå ändå.


Och inte nog med det att han fotade sin fru - han ställde även upp för andra trevliga familjer som ville utnyttja hans fotografiska förmågor.


Nere på stranden passade Pelle såklart på att leka i vågorna en stund. Man får det när man är 45 år.


Säga vad man vill, men han ser ut att ha det skojigt.


En risk med detta dock är att man kan få vatten i örat. Det fick Pelle här.


Och så den obligatoriska bada-i-vågor-selfien. Han ser lite skeptisk ut, vilket antagligen beror på den imperfekta frisyren, men i övrigt trivdes han som fisken i vattnet.


Nere vid stranden såg vi åtminstone sex olika leguaner. Eller - de var i sanningens namn rätt lika varandra, men de var sex olika individer. De flesta satt i bergsskrevor, men den här satt högst upp på en sten och blickade ut över havet på ett ganska så mäktigt sätt.


Vi har inget att skriva om den här stenen egentligen, mer än att den uppenbarligen var fin nog att föreviga på bild.


Stranden är var verkligen superfin, liksom hela naturen. Om ni inte förstått det redan så kan vi VERKLIGEN rekommendera en tripp hit.


Kolla liksom - fulare ställen har man ju varit på!


Efter en stund testade vi att fotografera Tina igen, för att se om hon lyckats fixa till sitt hår. Det hade hon, som ni ser. Den här frisyren är perfekt för hennes ansiktsform, OCH framhäver hennes öron på ett estetiskt vis.


Sen var det dags att traska tillbaka till bussen, och det gjorde man via dessa lummiga djungelstigar.


Väl på hotellet igen, ville vi äta på vår favoritrestaurang här - Klay Talay - och som vanligt var det väntetid på bord. Det gjorde oss inte ett dugg - utan vi gick upp en trappa och klämde varsin drink i baren där. Tina slog till på en Margarita som vanligt, medan Pelle tog en förvånansvärt bra Old Fashioned.


Efter en halvtimmes väntan fick vi bordet, och vi kastade oss genast över sushimenyn. Ett varsitt sådant här fat, klämde vi i oss innan vi på trötta ben vacklade tillbaks till hotellrummet och vuxenbrottades.