Surheten försvann dock snabbt när vi kom in i lobbyn på hotellet vi valt att spendera de nästkommande två veckorna på - JW Marriott Khao Lak Resort and Spa. För Satan i gatan vad flådigt det såg ut. Här har vi exempelvis lobbyutsikten mot havet med den 16000(!) kvadratmeter stora poolen i förgrunden.
Som brukligt blev vi genast serverade varsin drink (tranbär var det denna gång) av hotellpersonalen, medan vi fick fylla i diverse uppgifter såsom namn och adress på papper de gav oss. Vi ignorerade glatt det eventuellt finstilta och skrev på och under allt vi blev tilldelade. Här orkas det som sagt inte tjafsas om något - vi är lika trötta som Henric ser ut att vara på Pelles tröja.
Eftersom klockan bara var nio på morgonen då vi dök upp vid hotellet så var vårt rum inte färdigt. Men eftersom vi dessutom måste sticka från hotellet innan avresedagen, frågade personalen om vi kanske ville ha frukosten vi missar då idag istället, och det ville vi såklart - varpå vi med varsina krumsprång lämnade lobbyn och spatserade iväg den långa vägen till frukostmatsalen som ligger längst bort närmast havet. Innan dess var vi dock smarta nog att ta upp våra badkläder ur resväskorna, så att vi kunde utnyttja stranden, havet och solstolarna medan vi väntade på att få vårt rum.
Frukostmatsalen visade sig - kanske inte jätteotippat, men ändå - vara ENORM, och det finns exakt hur mycket olika sorters frukostmat här som helst. Allt från glutenfria pannkakor, bröd, äggröra, omeletter på beställning, massor av olika bröd, färska smoothies, juicer och frukt av alla de sorter...
...till Pelles frukostfavorit: Thaimat.
Tina körde förstås på sin favorit: Massa olika små frukter, där en av sorterna ser ut som potatis innan man skalar dem. Då ser det inte ut som potatis längre.
Mätta och belåtna efter frukosten så var det äntligen dags för denna resas första dopp i det turkosblå. Efter att ha hämtat varsin handduk i handdukutlämningsståndet så slog vi oss ner i ett par överblivna solstolar som stod längst bak bakom en palm, men som hade ett tillhörande parasoll - ett måste för att Tina inte ska behöva sola med kläderna på Galna Tanten-style. Ni som läst våra tidigare resedagböcker vet vad vi menar. Ni som inte gjort det - länkar finns längst ner på menysidan! Pelle hoppade iallafall genast i badet, men fick - trots magen full av curry - inte kramp. Tur det.
Inte långt därefter hoppade även Tina i med fruktstinn (ej att föväxla med fruktsam) buk.
När vi kom tillbaks till solstolarna hade Pelle ett missat samtal. Det var från ett thainummer, och när han ringde tillbaka så visade det sig vara hotellexpeditionen som berättade att vårt rum nu är klart. Hurra, sa vi - solade och badade några timmar till, samt småslumrade bakom vår palm - och skyndade därefter upp för att inspektera vilken typ av rum vi blivit tilldelade.
Jamen det här ser väl inte helt fel ut hörni? Lite oskarpt kanske, men man kan inte få allt!
Den härliga fönsteröppningen som är mellan badrummet och resten av rummet visade sig dessutom skjutluckor som man efter eget val kunde välja om man skulle ha öppna eller stängda...
...vilket är praktiskt BÅDE för den som gillar att bajsa inför öppen ridå, OCH den som föredrar att göra det lite mer privat.
Tyvärr upptäckte vi dock efter ett tag att temperaturen på AC:n inte gick att få lägre än 25 grader, så då ringde vi såklart genast lobbyn som skickade tvenne grabbar med en stege och ett varsitt glatt humör. De verkade dock inte ha superkoll på läget, utan fick vidare instruktioner via telefon, och gick sedan med löftet att vi åtminstone skulle få ner temperaturen till 21 grader. Fast det skulle ta en stund. Vi tvivlade i smyg, men lät dem gå - för vad annars skulle vi göra?
Vid det här laget hade våra magar börjat kurra, och vi bestämde oss för att gå ner på stranden och se vad där erbjöds i strandrestaurangväg. Vi hade läst en massa recensioner på hotellet innan vi bokade, och samtliga dessa hyllade själva hotellet och servicen där, men uppmanade också att om man inte vill bli ruinerad så bör man käka på de små restaurangerna på stranden istället för hotellets egna flådiga varianter, och även om vi tänker prova dessa också så har vi längtat efter genuin, strandrestaurangig thaimat, så ikväll var det det som gällde. Pelle ska bara gunga lite till.
Vi hittade ett bord, beställde varsin klassisk thairätt, där Tina inte riktigt fick vad hon beställde, men vem orkar bry sig, och sedan avnjöt vi solnedgången denna vår första kväll i Thailand för detta år. Och vet ni vad - vi har det riktigt bra här!
Som lök på laxen efter solnedgången så bjöds det på ett magnifikt åskväder som var så långt borta att det inte hördes, men vi fick ändå beskåda lite mäktiga blixtnedslag. Pelle - som ÄLSKAR åskväder, särskilt när han är på semester och får fotografera dem - slängde genast upp kameran på bordet och stagade upp den medelst mobiltelefon och mobiltelefonskal för att kunna fånga någon av dessa blixtnedslag med hjälp av lång slutartid. Men döm om hans allt tilltagande ilska när vartenda blixtnedslag som var någotsånär magnifikt skedde EXAKT den sekunden som var mellan de 30 sekunder långa exponeringarna. Varenda jävla gång. Ja utom just vid tillfället ni ser här. Då hade Tina redan gått hem till hotellrummet, men det var väntan värt. Slutet gott - allting gott. Nu ska vi äntligen få sova!
bilder!
