Som vanligt passar Tina på att sno några extra bananer och smuggla ner dem i väskan, så att vi har lite snacks på stranden. Och eftersom de är så små, så små, så kan det knappast kallas för stöld, tänker vi.
Trots att makarna Norman är lika på många vis; långa, småfläskiga samt sanslöst trevliga, så finns det saker som skiljer dem åt. Var de har armarna när de badar exempelvis. Pelle föredrar att rikta dem nedåt, jordnära som han är....
...medan Tina däremot, föredrar att höja dem långt upp i luften - van som hon är att sikta högt.
Efter att ha tillbringat en och en halv dag i detta härliga, men varma land - lade vi märke till att våra fötter började lukta på ett otrevligt sätt. Vad göra? Jo - vi låter någon lokalinvånare tvätta dem såklart. Detta gjorde de så gärna för ynka 3-400 baht OCH - som lök på laxen, fick vi varsin massage efteråt. Inte illa. Och nu doftar våra apostlahästar lavendel.
Och är man en livstrött vampyr så kan man för samma modesta summa få en påle inhamrad genom kroppen. Ja här finns det sannerligen nåt för alla!
En spännande sak med salt havsvatten, som det här i Indiska Oceanen, är att det förvandlar Pelles frisyr från en prydligt bakåtkammad variant till Dave Stewart i Eurythmics frisyr från 1984. Detta firar han såklart med öl. Gärna Chang, med ett ENORMT drinkparaply.
Följt såklart av en bläckfisk. Hel. Dessvärre hann vi bara fånga den sista tentakeln av den vildsinta krabaten på bild innan den for in i Pelles mun och vidare ner i hans mage.
Tina - vars frisyr inte genomgår samma förvandling av saltvatten - fortsatte dock att äta sin frukt.
Efter ytterligare solande och badande var det dags att gå tillbaks till rummet, och där ville Tina ta ett bad. Tina ÄLSKAR verkligen att bada - särskilt om badkaret är större än det vi har hemma, och det är det här. Kolla själva - endast hennes näsa sticker upp!
Nybadade respektive nyduschade började strax våra magar kurra igen, ty det hade ändå gått några timmar sedan bläckfisk/frukt-lunchen, så då traskade vi återigen ner mot en av strandrestaurangerna för att där stilla vår hunger. Men på vägen dit hörde vi ett ljud. Ett grodljud. Och när vi insett att det inte kom från en högtalare, utan från tre livs levande grodor (eller paddor - grodDJUR iallafall) så ville Pelle givetvis fota av en. Men oj som han fick kämpa för att få till en någorlunda skarp bild på den enda av dessa som valde att sitta kvar. Senare - dagen efter - skulle han skamset inse att problemet med skärpan berodde på att objektivet han använde var inställt på "3 meter till oändlighet", och grodan var långt mycket närmare än så. Klantigt och pinsamt. Han fick använda manuell skärpa. Vi går vidare.
Nåja. Sen hände det inte så mycket mer den här dagen. Vi åt. Det var gott. Och sen gick vi tillbaka till rummet, men vi bestämde oss för att följa den gyllene regel som vi alltid har på våra Thailandsresor:
Vi får INTE gå in i vårt rum förrän vi sett minst en gullig gecko sittande i ett tak eller på en vägg strax utanför. Tack och lov satt den här pepparkornsögde filuren mot alla fysikens lagar i taket utanför vårt rum, och räddade oss från en natt ute. Slutet gott - allting gott.
