Idag tänkte vi skippa bilder på vår frukost, och hoppa direkt till dagens (och denna resas) första äventyr. Efter att ha softat runt på hotellet i fem dagar, kände vi att det nu var dags att hitta på nåt annat. Så vi tog helt enkelt en taxi in till den närmaste staden - Playa Del Carmen (klassiskt uråldrigt Mayanamn).
Under taxifärden roade vi oss med att studera våra medtrafikanter.
Väl framme i staden i fråga inser vi direkt att deras version av Nils Ferlin är en klart hårdare typ...
...och att en hatt som ser jättestor ut på Tina...
...inte nödvändigtvis behöver göra det på Pelle.
Här kommer förresten ett litet sidospår, men då vi inte fick en riktigt bra referensbild på hur stor larven som Pelle åt häromdagen var, så passade vi på att ta en sådan när vi hittade en likadan. Varsågoda.
Platsen där vi hittade mezcal-flaskan som ovanstående larv bodde i var den här enorma souvenirbutiken. Här kunde man köpa allt möjligt krafs, men faktum är att det faktiskt går rätt lätt att hitta FINA souvenirer här. Inte för att vi orkade köpa någon sådan just idag, men möjligheten finns iallafall.
Vad vi däremot slog till på - rent konsumtionsmässigt - var cigarrer.
I en jättefin liten butik satt den här söta damen och rullade cigarrer för hand. Och vem kan liksom motstå att köpa då? Ja inte makarna Norman iallafall.
...och utanför cigarrbutiken hände detta. Eller vad som hände var att den här mannen och hans likadant klädda kollega gick förbi med fasta grepp om sina
respektive revolvrar (japp - de hade revolvrar - inte pistoler). Vart de skulle? Ingen aning. Vad som hände sedan? Samma svar där. Om det var värt att fotografera för resedagboken? Givetvis!
Efter cigarrinköpet gick vi vidare, och plötsligt sken Tina upp som en sol; Ett McDonald's!!! Hurra!!! Vana resedagboksläsare känner ju redan till detta, men till nytillkomna kan vi avslöja att Tina har någon slags tvångstanke att testa McDonald's-burgare
i vartenda land hon besöker. Och inte vilken burgare som helst, utan Big Mac utan ost.
Så också denna gång, och resultatet fick klart godkänt av vår Big Mac-konnässör. Pelle valde denna gång att inte beställa någon egen burgare, utan tog ett par tuggor av Tinas istället. Och trots ostbristen så tyckte även han det var en riktigt habil Big Mac.
En sak som övriga världens McDonald's-restauranger borde ta efter är utbudet på gratis tillbehör. I Sverige och många andra länder finns det ketchup, peppar och salt. Inget mer. Men kolla in utbudet i Mexiko! Ostsås! Habanerosås! Chilisås! Salturka! Jalapeños! PLUS ovan nämnda ketchup, peppar och salt! Se och lär, Sverige!
Det kanske inte framgått så mycket i just resedagboken än så länge, men är det något de gillar i det här landet är det kolossala monument. Varenda lyxhotell runtomkring oss har ENORMA portaler, statyer, fontäner och så vidare, och på stranden i Playa Del Carmen hittade vi denna maffiga båge. Minimalism är överskattat!
Eftersom hamburgaren vi just delat på bara var någon slags principgrej för Tina, och inte räknades riktigt som lunch, så bestämde vi oss för att ta något litet på en mexikansk krog vid namn Mexico Loco. Vi misslyckades kapitalt med detta. Mer om det snart, men vi börjar med ovanstående bild, som visar vad som händer här när Tina beställer "en Cola Light med
bara en isbit" för att hon tycker att för mycket is vattnar ur drycken i fråga...
Nåja - åter till vår inte helt lyckade, men samtidigt spektakulära lunchupplevelse. Som den allergiker Tina är så har hon med sig en praktiskt liten app, som på en hel radda olika språk berättar exakt vad hon är allergisk mot. Denna visar hon upp för servitörer för att slippa avlida av maten de serverar, och det fungerar i de flesta fall utmärkt. Den här dagen hade Tina tänkt sig en guacamole till förrätt, och en tallrik nachos med kyckling till huvudrätt. Servitören började då svamla om "ost på halva tallriken", varpå Tina frågade om de inte kunde låta bli att lägga ost på halva tallriken, men då såg han bara förvirrad ut, och skanderade "Chicken fajitas!" istället. Tina som inte orkade fortsätta argumentera om detta med den helt klart oförstående servitören gick med på det och beställde en sådan istället. Strax därefter kom han tillbaks och började hojta vilt om "Chicken Wings!". Så Tina, som felaktigt trodde att hon inte tålde fajitasen, beställde då sådana istället. Eller hon TRODDE hon beställde dem istället - istället beställde hon dem OCKSÅ. Pelle tänkte att "Det var värst vad hon var hungrig", men reagerade inte mer än så, då det inte är en särskilt ovanlig grej att Tina är hungrig. Själv beställde han tre Quesidillas.
Men sen var vi ju båda även väldigt sugna på guacamole, och på det här stället kunde man beställa en liten gubbe som kom och gjorde guacamolen från scratch vid ens bord. Så det gjorde vi förstås - vi är ju ändå på lyxsemester gubevars!
Så här gör man Tina Norman lycklig!
Den lilla gubben visade sig vara en guacamolekock av guds nåde, och när han var klar ställde han fram den enorma morteln han tillverkade avokadoröran i fråga i på bordet mellan oss, och vi fick smaka. Och SATAN I GATAN vad god den var. Och inte nog med att den var god - den var GIGANTISK. Sällan har så många lyckohormoner rusat omkring i Tinas kropp samtidigt; Hon skulle få äta sig MÄTT på guacamole! Även Pelle kände stor förnöjelse inför detta faktum, och vid det här laget hade vi båda helt glömt bort resten av maten vi beställt.
Och medan vi satt och mumsade ur morteln för glatta livet, dök dessa tre lilaklädda mariachi-herrar upp, och frågade om de skulle spela något lugnt och romantiskt för oss, eller om vi hellre ville ha något glatt. "Något glatt!" sade vi förstås, och de satte igång:
Efter den vackra sången ville de såklart ha pengar. Vi som inte hunnit växla till oss så mycket olika sorters sedlar ännu, valde att ge dem 50 pesos istället för 500. Det verkade de inte supernöjda över, och gick därifrån.
Sedan, när vi ätit oss riktigt mätta på denna fantastiska avokadoröra, så kom maten in. Tina - som inte ens var särskilt hungrig innan vi satte oss till bords, och var ursprungstanke som sagt var "guacamole och lite nachos typ" satt nu med en stor tallrik fajitas, en med kycklingröra och en mage fullproppad med djungelsmör, som vissa kallar avokado här. Så kan det gå när makarna Norman är på semester!
Medan vi
satt och försökte klämma i oss allt ovan, såg vi då och då i ögonvrån ett gäng filurer i bjärta kulörer flygande över trädtopparna. Men varje gång Pelle lyckades byta till ett objektiv med zoom stor nog för att kunna fånga dem, så hade de försvunnit. Dock var det inte supersvårt att lista ut vart man skulle gå för att få se vad det var som hände egentligen, så med tunga men glada steg (vi var alltså BEYOND proppmätta) vaggade vi ditåt för att se vad som var på gång. Väl där såg vi dessa sju Mayaindianer spatsera runt en blå stolpe. Det här kan bli intressant, tänkte vi, och tog upp kameran.
Och snart fick vi lön för vår möda (ALLT är en möda, när man har 1500 gram guacamole i magen) - strax därpå började de en och en klättra upp för stolpen ifråga.
Väl uppe på toppen, så trängde de ihop sig på en liten fyrkant där de kunde vila rövarna.
...och vi snackar inte någon fjuttig femmetersstolpe. Nä - de här indianerna valde en mäktigare variant en så!
...och efter lite pysslande däruppe så slängde de sig ut och började snurra runt medan repen de hängde i för varje varv det snurrades upp tog dem närmare och närmare marken igen.
Det här var alltså deras jobb. Upp och ner för en stolpe dagarna i ända. De fick dubbelt så hög dricks som mariachi-orkestern.
Sen fortsatte vi promenera låååångsamt men resolut längs 5th Avenue, som är själva huvudgatan i Playa del Carmen. Och det är inte bara byggnaderna och människorna här, som imponerar - även själva trottoaren gör sitt till!
...och hade vi inte varit så jämrans proppmätta, så hade vi såklart gått in på den här restaurangen och beställt varsin semla. Tinas utan grädde såklart.
Överallt var man än går här ser man dem - de superfina skeletten. Här har vi ett som kör en lika fin bubbla. De är väldigt fascinerade av döden här, och firar exempelvis De Dödas Dag - Día de los muertos - i november varje år.
Och de här fantastiskt fina skeletten ser man överallt som sagt. Vi skulle vilja köpa med oss en hel bunt hem, om det inte vore så att vi redan hade tio kilos övervikt med oss HIT...
Men nu behövde herrskapet Norman vila lite, och vad kan vara mer avslappnande än att slänga ner fötterna i ett akvarium och låta ett gäng fiskar med udda smakpreferenser äta upp all död hud man har där under tjugo minuter? Nä just det - ingenting, så det var precis vad vi gjorde. Och jävlar i havet vad det kittlade!!!
Fotfetichistfirrar. Förkortas FFF.
Det känns nästan som att vattnet är elektriskt då de små gynnarna gnager av huden från de yttre delarna av apostlahästarna. Och när de håller till i hålfoten skrattar Pelle så han kiknar.
När fiskarna ätit sig mätta så fick vi varsin tiominuters fotmassage av fisk-spa-ägarinnan. Så efteråt var de lena och fräscha nog att Monica Enqvist skulle kunna äta från dem.
Efter fotbehandlingen så började det regna så smått, och Pelle kände sig superseg, så vi hoppade in i en taxi och åkte tillbaks till hotellet för att se vad städkillen bjöd på i handdukskonstväg idag. Vi möttes av den här söta, men något otydlige figuren. Någon som till skillnad från oss kan se vad den föreställer?
Sen var det dags att öppna den här i plastpåse inslagna engångslinsasken.
Där har nämligen Pelles telefon legat i ris och förhoppningsvis repat sig en aning sedan gårdagens fadäs vi (i) poolen.
Och dra på trissor - den verkar fungera! Hurra!!! Sen visade det sig att den beter slg lite udda ibland, och börjar starta appar på eget bevåg, vägra vissa bokstäver ibland och liknande, men den får duga tills vi kommer tillbaks till Sverige iallafall.
För att fira denna triumf bestämde sig Tina för att inviga vår härliga jacuzzi, som av någon mystisk anledning förblivit torrlagd tills nu.
Och Pelle var inte sen på bollen, utan grabbade varsin öl ur minibaren, och sjönk sedan ner hos sin härliga fru i det fluffiga bubblet, och snipp snapp snut - så var den här dagen slut!
"Sometimes a cigar is just a cigar"
