Idag var det äventyrsdags igen, fast med lite mer sovmorgon än i söndags. Halv nio på morgonen blev vi upphämtade av Simons bror Thomas igen i hans tuk-tuk, vilket innebar att vi hann äta en stadig frukost innan. Dock så skolkade Tina från yogan för första gången sedan vi kom hit, men det var hon värd tyckte vi.
Efter en kort tuk-tuk-tur på några minuter bara, så var vi framme vid stället där dagens äventyr skulle ta sin början, och där satt Simon och väntade i en båt på oss, för vidare färd ut på Bentota River.
Båtens kapten var den här trevliga kanaljen som förutom fungerande tummar även visade sig ha en supersyn av guds nåde!
Och efter att ha fällt upp kapellet för att skydda den solkrämsallergiska Tina från alltför mycket UV-strålning, så bar det av!
Innan vi ens hann in på den smalare, mer djungeliga delen av floden så stötte vi på dessa tvenne fåglar av olika sort. Den vita är en silkeshäger (Egretta garzetta), medan vi TROR att den bajsande fågeln till höger är en indisk skarv (halacrocorax fuscicollis).
Väl inne i den smalare delen av floden växte dock träden - som främst bestod av mangrove, men även kork och mango och en massa annan grönska - alltför lågt, vilket gjorde att vi fick fälla ner kapellet igen, men nu var vi iallafall skyddade av bladverket. Simon hade vid det här laget satt sig längst fram i fören, och det visade sig att även han var innehavare av ett par superögon, för jisses vad duktiga de var på att hitta djur i detta gröna myller!
Det tog inte många minuter innan de fick syn på en stor, fet bandvaran (Varanus salvator) som låg och jäste på en trädstam. Dessa djur kan - som vi skrivit tidigare - bli upp till två och en halv meter långa, och äter främst fisk, grodor, små däggdjur och turister.
Och visst är den fin, då den ligger och lurar bakom en gren och tittar på oss med sina vackra ögon!
Strax därpå fick vi syn på nästa djur, som var den här pippifågeln, som är en mangrovehäger (Butorides striata chloriceps) som är en slags pelikanfågel som lever i mangroveträsken här. Den minskar lite i antal på grund av habitatförstörelse, bekämpningsmedel och andra störningar, men räknas ändå fortfarande som livskraftig.
Strax därpå fick vi (eller vi och vi - vår skarpsynte kapten snarare) syn på den här lilla söta bandvaranungen som låg och vilade på en gren. Tyvärr lyckades vi inte hitta någon vinkel där huvudet syntes ordentligt, så den får väl fortsätta leva i anonymitet.
Nästa ställe det pekades på var rakt upp i skyn, varpå Pelle slet upp kameran och preciiiis lyckades fånga...
...ett foto på den här indiska tofsörnen, innan den försvann bakom trädkronorna. Ni som vill veta mer om dessa mäktiga fåglar får bläddra tillbaka till söndagsinlägget.
En liten bit därifrån var det återigen ystert pekande från såväl kaptenen som Simon, ty nu hade de fått syn på en skock apor som satt i ett träd!
Även dessa visade sig vara av sorten Ceylonmakaker
(Macaca sinica). Makaker - ej att förväxla med bukkake - är en slags tillhör familjen markattartade apor och lever i flockar på mellan åtta och fyrtiotre individer, ty de tycker att fyrtiofyra tydligen blir minst en för mycket. Pälsen är rödbrun till gulbrun, utom på ungarna - som hen på bilden - som är svarta.
Det ÄR som sagt så himla mycket trevligare att se djur i sin egen miljö, istället för instängda på olika zoon.
När vi berättade för den här rackaren om att de flesta av hens artfränder är infångade och finns i djurparker eller fungerar som husdjur för människor, så kunde hen inte dölja sin bestörtning!
Filuren
till höger här sov dock bara vidare i sin lilla trädklyka.
Nästa djur vi fick syn på befann sig ännu högre upp än aporna, och är en välbekant syn för er som följde vår resedagbok från Maldiverna 2018. Här har vi nämligen en flygande räv (Pteropus giganteus), eller badul som det lite coolare namnet är. De här mäktiga flyghundarna kan ha ett vingspann på upp till 1,5 meter och gillar frukt.
Normalt sett sover de på dagtid, men då vi var där på morgonen så hade de ännu inte gått och lagt sig för dagen.
Upp till 1,5 km kan dessa flyga under sin jakt på mat, och de blir dräktiga vid 1,5 års ålder. Det ÄR nåt med siffrorna ett och fem här; Vingbredd: 1,5 m, räckvidd 1,5 km, dräktighetsålder 1,5 år, dräktighet 150 dagar, antal ungar per födsel: 1-2 (dvs 1,5). Mycket mysko.
Och här något för alla djurovänner därute; en bild helt utan synlig fauna. Bara en massa härlig mangrove. Håll tillgodo.
Nästa djur våra skarpögda guider fick syn på var den här Pteropus giganteus som vi fortfarande inte hittat något svenskt namn på. Den kallas ju som vi skrivit tidigare även Sri Lanka Bloodsucker, vilket var lite obegripligt när vi såg en i ett träd på vår safari i söndags, med tanke på att den inte suger blod, men namnet kommer från det röda huvud som HANNEN har, och nu hittade vi just en sådan, även om vi såklart inte vet om den identifierar sig som vare sig hane eller ödla. Men rött huvud har den!
Här en lite närmare studie av den vackra krabaten.
När man glider omkring på Bentota River och tittar på vilda djur, medan solstrålarna strilar mellan grenarna
inser man vilket bra liv man ändå har. Hur priviligierad man är. Och hur tacksamma vi är över dessa faktum.
Nästa djur vi fick utpekat för oss tog en stund för oss att hitta. Och visade sig snarare vara ett odjur, enligt Tina. Ser ni den?
Nu då? Ja, nu anar ni nog vad som är flora och vad som är fauna på den här bilden...
Det här är alltså en långnosad pisksnok (Ahaetulla nasuta) som ligger och gömmer sig i ett träd. Den är visserligen giftig, men giftet är inte så starkt och orsakar mest klåda och svullnad, även om man bör undvika att bli biten i hals eller ögon. Eller alls. Hursomhaver räknas den inte som farlig för människan.
Sen var det dags för ytterligare en bandvaran. De är rätt vanliga här, och verkar ha en förkärlek för att ligga på tjocka grenar och gona sig.
Se vilken förnöjd min hen har!
Och som en naturlig fortsättning så var även nästa djur ett kräldito, för vad låg och lurkade i vattenbrynet om inte den här mäktiga sumpkrokodilen!
Om man jämför ögonvackerhet mellan bandvaran och sumpkrokodil tycker vi nog att bandvaranen vinner. Detsamma gäller själva namnets vackerhet. Men i en kamp på liv och död mellan dessa två djur, skulle vi inte satsa några pengar på bandvaranen direkt.
Och speaking of bandvaran, så hittade vi sedan YTTERLIGARE en sådan jäsandes på en stam!
Men så plötsligt så stannade vi till vid en brygga, gick iland där och möttes av den här - extremt lugna figuren.
Här fanns det nämligen en krydd- och örtträdgård, och nu skulle vi förevisas såväl kryddor som örter i den vackra miljön. Detta stopp ingick visst på turen vi tog, men det hade vi missat...
Till slut följde vi således rådet vi fick av våra resedagboksfiender, och drog dit pepparn växte - vilket visade sig vara här. Det visade sig till Pelles förvåning att vitpeppar, grönpeppar, rödpeppar och svartpeppar samtliga kommer från en och samma växt - det är bara olika mognadsgrad. Vitpeppar är helt mogna bär som befriats från fruktköttet, skalas och torkas. Grönpeppar är de gröna, omogna bären och säljs i tre former; inlagd i saltlag eller vinäger, lufttorkad, frystorkad och färsk. Den färska är vanligast här i Sydostasien och används exempelvis i currypasta, medan den inlagda är vanligast i Europa. Rödpeppar används sällan, utan de röda pepparkornen i pepparblandningar är normalt sett rosépeppar, vilket inte ens är släkt med vanlig peppar.
Slutligen har vi då "Kungen av kryddor" - det vill säga svartpeppar. Den görs på de halvmogna gröna bären som läggs att torka och jäsa i solen. När den är fördig för konsumtion används den med fördel på jordgubbar med vaniljglass.
Supergott!
Och här - mina vänner - har ni kakaofrukter. De växer konstant året om, och sitter direkt på stammen. På dessa träd kan man alltså hitta allt från små, små gröna kulor till den färdigväxta gula frukten samtidigt, vilket är väldigt praktiskt då kan man framställa den viktigaste O'boypulveringridiensen
året om.
Vi fortsätter sedan med denna lilla blomma, som växte lite överallt härinnen och som Tina tyckte var söt. Därför får den vara med här tillsammans med det vi vet vad det är.
Här har vi en röd ananas. Bara en sån sak.
Och här har vi den gula varianten, vilket är den man normalt sett äter.
Här har vi aloe vera förstås, vars fruktkött har en finfin läkande effekt mot exempelvis solsveda.
Och här grävs en grav för turister som inte tar av sig skorna när de går in i massagecentret.
Massagecentret ja - vi kommer till det, men först blir vi serverade te av en liten polisongprydd lankesisk man . Trevligt trevligt.
Dessutom fick Pelle en liten klick kräm applicerad på sin vad. Det var tydligen någon slags kräm producerad av örter här,
som när man tog bort den efter en stund lämnade området den varit på hårlöst. Tyvärr ville de inte smeta in pungen på honom, utan en liten fläck på benet var allt han fick. Tråkigt, kan vi tycka.
När vi förevisats kryddträdgården, druckit upp vårt te och fått en liten liten hårfri fläck på Pelles vad så blev vi erbjudna massage. Denna ingick i priset, berättade Simon innan, och sånt är ju alltid trevligt. Pelle såg iallafall till att bjuda på lite stjärtskåra som tack.
Massagen visade det sig till vår förvåning bara både bra och långvarig. Vi fick nog nästan en timmes behandling av de kunniga killarna.
Pelle fick dock den starkaste av dem, och trots att de var farligt nära hans erogena bröstvårtor så slapp han en happy ending-förfrågan, så vi gav dem dricks ändå på slutet.
Slutligen blev vi förevisade in i butiken, där Tina rekommenderades ett antal produkter som tydligen skulle vara väldigt bra mot hennes problematiska hy. Tina - som är påläst som attan när det gäller sånt här - slog till och köpte några burkar till ett högt, men enligt Tina ändå rimligt pris.
Sen var det dags för båtfärd tillbaks. Och på vägen mötte vi bland annat den här härliga församlingen människor på väg åt motsatt håll.
Nu var det meningen att vi skulle åka raka vägen tillbaka, men döm om vår förvåning tillika glädje när vår guide fick syn på YTTERLIGARE en sumpkrokodil som låg och solade vid strandkanten!
Den här rackar'n hade dessutom den goda smaken att hålla huvudet ovanför vattenytan så vi fick oss en rejäl titt på det, även om det var en hel del grenar ivägen.
Det HÄNDER att de här djuren tar människor, och så sent som 2017 blev Financial Times-reporten Paul McClean uppäten av en sådan när han var på surfresa här. Så vi stannade kvar i båten.
Det sista djur våra guider pekade ut för oss var denna vackra
smyrnakungsfiskare (Halcyon smyrnensis fusca).
Till skillnad från de flesta kungsfiskararter är just smyrnakungsfiskaren inte bunden till vatten, utan förekommer även i dungar, palmlundar, parker och till och med skog. En bor - tror vi - också strax utanför vårt hotellrum, då vi sett en liknande där vid två tillfällen.
När vi så kommit tillbaks ut på den bredare delen av floden så passerade vi ett antal hus. Det här bebos troligen av exhibitionister.
Vilka som bor här har vi ingen aning om - men fint har de det iallafall.
Sen hittade vi faktiskt ett bonusdjur själva när vid lade till vid bryggan, i form av den här lilla gulliga krabban som satt på ett däck där. Inte illa.
På vägen tillbaks stannade vi först till i den här systembolag-på-åttiotalet-liknande butiken och köpte öl, då Pelle hävt i sig de vi köpt tidigare under vildsint resedagboksskrivande.
Även frukten vi köpt var uppäten vid det här laget, så vi besökte även det hrä fruktståndet som inte bara hade gula och röda bananer till försäljning, utan här fanns det som synes ännu fler varianter i det oväntat breda bananska färgspektrumet.
Det ÄR något visst med fruktstånd i de här länderna, eller hur!
Minns ni förresten den där frukosten Tina åt i onsdags? Här har vi en bild på den från lite längre håll. Mmmm... passionsfrukt!
Vet inte om vi skrivit det tidigare, men människorn här är så EXTREMT trevliga och mysiga. Nog faktiskt de trevligaste människor vi hittills träffat på på våra resor, och då har vi ändå varit en ett gäng länder där människorna verkligen är supertrevliga, som Thailand och Mexiko. Men lankeserna slår nog nästan dem - vi har hittills inte stött på en enda en som inte varit supertrevlig och härlig. Så låt inte den här tuffa blicken lura er - fruktförsäljarkillen var lika trevlig han som alla andra!
Vid lunchtid var vi tillbaka på hotellet - mycket nöjda och glada efter alla fina djur vi sett. Tydligen hade vi haft en väldig tur som fått se BÅDE apor och krokodiler, för att inte tala om den gröna ormen med stort huvud. Att få se alla djur vi sett idag på en och samma tur är tydligen väldigt ovanligt. Hurra! Och vad kul för ER inte minst!
Efter lunchen lade vi oss i ett par solstolar och glodde upp i dessa i några timmar.
När det började skymma sedan tog Tina en promenad längs stranden och fick syn på ännu fler djur...
...i form av denna skock hundar. Dem ska man inte mata tydligen, så Tina - som ändå inte hade någon mat med sig - lät bli och gick vidare.
När hon kom tillbaks till hotellrummet satt Pelle som vanligt och jobbade med resedagboken och bilderna, så då hällde hon upp en rejäl grogg till honom. Inte bara för att vara snäll, utan också för att få plats i väskan med mirakelkrämerna hon köpt, och då måste vi bli av med vodkaflaskan vi inhandlade på flygplatsen i Colombo...
Och så gick vi och åt till slut. Återigen på The Palms - buffé-restaurangen som förvånar oss varje dag med hur god mat de har. Och dagen till ära unnade sig Pelle en rejäl öl till maten. Så då - ännu en dag till ända. Men idag fick ni åtminstone valuta för pengarna ingen någonsin skickar till oss som tack för resedagböckerna.
